När föräldraförsäkringen infördes 1974 såg arbetsmarknaden mycket annorlunda ut än i dag. Allt fler har som vi alla vet en osäker arbetssituation med visstidsanställningar, projekt, timvikariat och ofrivillig deltid. Allt fler föräldrar har därför endast den lägsta grundersättningen när de är hemma med sina barn, eller som Karin Brygger och Ann-Marie Ljungberg lyfter, är ”hemma alldeles för mycket helt utan, eller med alldeles för lite, pengar”. Dessa strukturella orättvisor är könade. Jag ska inte gå igenom hela Feministiskt initiativs omfattande och ambitiösa politik för att förändra villkoren i arbetslivet, men vill påminna om att vi kraftigt vill höja golvet, grundnivån, i föräldraförsäkringen. Jag upprepar detta, också i den senaste artikeln.
”Om vi vore Fi skulle vi fundera en del på hur ofta det talas om den svenska föräldraförsäkringen som den mest generösa i världen. För det är den ju. Men bara om, och detta om är viktigt, personen som tar ut föräldrapenning dessförinnan har haft en levbar inkomst. Om inte, är hen lika hänvisad till att söka försörjningsstöd, som om hen vore arbetslös”, skriver debattörerna och jag instämmer. Det är ju exakt därför vi vill höja grundnivån. Varför ska jag och Fi stå till svars för vad andra hävdar? Har jag någonsin sagt att 225 kronor per dag är generöst?
Alltför ofta har fokus i familjepolitiken varit att förbättra villkoren för de redan gott ställda med argumentet att öka pappornas uttag – jämställdhetsbonus till högavlönade pappor, höjning av taket (istället för golvet!) i försäkringen. Jag delar helt åsikten om att klassperspektiv marginaliseras. Det finns resurser i samhället, vi behöver bara omfördela.
Fi har ännu inte ett färdigt förslag för exakt hur man ska avgöra i vilka fall undantag från individualisering ska göras och dagar ska kunna överlåtas. Vad jag skriver nu är således mina högst personliga åsikter. ”Kan det bli ett rättsligt straff för någon som inte stannar hemma under sin del av föräldradagarna?” Nej. Vad jag ser framför mig är att en ansökan om dispens ställs till Försäkringskassan. Är orsaken arbetsrelaterad, till exempel att pappan har ett särskilt uppdrag, förordnande eller bara uppfattar sig som så viktig på sitt arbete att han omöjligen kan ta sin del får Försäkringskassan höra med arbetsgivaren hur det kan lösas. Om det inte kan lösas åläggs pappan att betala varje månad till den andra föräldern, ett ordentligt belopp (som Försäkringskassan fastställer utifrån hans inkomst) som kompenserar för framtida sämre löneutveckling och som är pensionsgrundande. Via Försäkringskassan bör det kunna administreras så att det dras direkt från hans lön. Inför införandet av reformen behöver arbetsgivarorganisationerna involveras och utbildas för att kunna hantera förändringarna och skapa mer föräldravänliga normer och rutiner på arbetsplatserna.
I Storbritannien, där de har stora problem med att skilda pappor struntar i att betala underhåll, har det varit på förslag att dra in körkortet för den som inte betalar. Så långt är jag inte beredd att gå, men nog tycker jag att vi bör kunna vara mer kreativa och modiga när det gäller hur den ekonomiska ojämställdheten ska motverkas. I Fi har vi tillsatt en arbetsgrupp som bereder frågan om basinkomst inför nästa kongress. Blir det en del av vår politik förändras givetvis allt detta. Det finns både för- och nackdelar med en sådan och jag tar här inte ställning till det.
”Vi har inga förhoppningar om att Fi någonsin kommer att svara på det här. Inte bara för att svaren helt enkelt inte finns. Utan också för att Fi:s politik, liksom många andra partiers, följer en annan sorts, mer abstrakta mönster”, skriver Brygger och Ljungberg.
Själv tror jag att precis som det en gång sågs som självklart att aga sina barn (motståndet mot förbudet var enormt när det infördes) och att samhällets minsta beståndsdel inte var individer utan familjen, som därför sambeskattades, lika självklart kommer det anses att som förälder ta sin individuella del av ansvaret för omsorgen – i de fall barnet har fler än en förälder.
Love cha' TIBBE