Carmen Blanco Valer är lärare på Färnebo folkhögskola.

#cop21: Klimaträttvisa kräver intersektionella mobiliseringar

2015-11-28 | Carmen Blanco Valer padlock

OPINION

”Skillnader utifrån kön, klass, etnicitet, stad och landsbygd, differentierad energiförbrukning och klimatansvar – dessa skillnader lyfts inte särskilt ofta fram i klimatdiskussionen där man helst pratar om oss som ett homogent ”land”.” Det konstaterar Carmen Blanco Valer inför morgondagens klimatmanifestationer och menar att det nu krävs klimattribunaler som straffar det tysta ecocide som pågår.

Carmen Blanco Valer är aktivist och folkhögsskolärare på Färnebo Folkhögskola.

Kraven på klimaträttvisa hörs allt högre. De flesta tycks nu vara överens om att det är den ”rika” världen som genom snabb industrialisering baserad på fossilbränslen samt överkonsumtion orsakat klimatkrisen som nu drabbar planeten. I dag blir det även allt svårare att låta bli att se att det är fattiga länder i syd som påverkas mest av klimatkatastrofernas konsekvenser. Men klimatdiskussionen utifrån en rättviseperspektiv har hittills alltför ofta begränsat sig till att endast se den ojämna relationen mellan geopolitiska syd och nord.

Resultatet av detta är att hela ”nord” ansvarsbeläggs lika och att ojämlikheter i ”syd” glöms bort. På så sätt glöms interna ojämlikheter baserade på klass, etnicitet och kön inom både syd och nord. Men inte minst undviker man att tala om att den rikaste tio procenten i planeten sitter på 87 procent av världens tillgångar. Därför anser jag att det blir allt mer nödvändigt att vi, de intersektionella feministerna, berikar klimatdiskussionerna med våra multipla rättvisesyner. Detta inte minst med tanke på att ojämlika relationer och olika ojämlika maktstrukturer överlappar och förstärker varandra.

När man pratar om fattiga i syd glömmer man ofta bort att tre femtedelar av världens fattigaste miljard människor är kvinnor. Detta gör att majoriteten av de som utsätts för klimatrelaterade problem i syd är kvinnor. Torkan och vattenbristen som uppstår som resultat av klimatförändringar drabbar kvinnor på ett särskilt sätt eftersom det är kvinnor som ansvarar för livsmedelsförsörjning genom till exempel självhushållsodlingar samt matlagning, sysslor som förutsätter tillgång till vatten. Brist på vatten belastar kvinnors arbetsbörda då de måste gå längre sträckor för att få tag på det. Kvinnorna är ofta även de som ansvarar för familjens hälsa, och djurens ifall man är del av ett småbrukarhushåll. Hälsoproblemen ökar i takt med brist på rent vatten och livsmedelsbrist, extrema temperaturer, snöstormar, skyfall, etcetera. På det sättet ökar kvinnors arbetsbörda ytterligare.

Även om naturens krafter är könsblinda är patriarkal samhällsorganisering och patriarkala föreställningar i samhället orsak till att kvinnor och män drabbas på olika sätt vid naturkatastrofer. Fler kvinnor, gamla och barn än vuxna män faller offer för jordras och översvämningar eftersom de kanske befinner sig inomhus och inte hann uppmärksamma larm eller fly, inte kan simma och så vidare. Kvinnor försöker ofta även rädda barnen först. Det händer att begränsande genusföreställningar kring vad kvinnor får eller inte får göra blir hinder när det är dags att fly undan farorna.

Även efter själva naturkatastroferna ökar kvinnors arbetsbelastning drastiskt. Det är ofta kvinnor som får ta hand om de som drabbats genom sjukvård samt emotionell stöd till barn och äldre. Men kvinnors problem ökar även genom att patriarkala maktstrukturer stärks och sexualiserat våld ökar under krissituationer. Till exempel ökar risken för att utsättas för sexuellt våld också på de platser de flytt till. Vid tvångsförflyttningar till nya orter har kvinnor ofta svårare att finna sätt att försörja sig på. Har de tidigare varit ansvariga för självhushållet inom jordbruket är det inte lätt att fortsätta med det på den nya platsen där man inte har tillgång till mark. Då kan många, särskilt de yngre kvinnorna bli tvungna att prostituera sig eller blir utsatta för trafficking.

I det ”rika” nord borde vi också lära oss att inte se klimatpåverkan, klimatansvar och klimatåtgärder som könsneutrala. Samhällena har även här byggts utifrån patriarkala perspektiv där till exempel bilism är norm och bilen symbol för makt. Hög energi- och resurskrävande klimatfientlig produktion av exempelvis bilar och vapen domineras av män och har ofta högre status och lön än kvinnodominerade sektorer i lågenergikrävande sysselsättningar som ofta har med vård av liv och människor att göra. Dessa har ofta även lägre status och lön samt hotas ständigt av neddragningar.

Men skillnader utifrån kön, klass, etnicitet, stad och landsbygd och differentierad energiförbrukning och klimatansvar utifrån dessa skillnader lyfts inte särskilt ofta fram i klimatdiskussionen där man helst pratar om oss som ett homogent ”land”. Enligt en forskningsstudie som gjorts av Annika Carlsson-Kanyama använder män upp till 20 procent mer energi än kvinnor, detta oberoende av ålder eller klasstillhörighet. Hon konstaterar även skillnader i de energisparåtgärder som män och kvinnor prioriterar eller får ansvar för. Till exempel ansvarar ofta män för engångsåtgärder som isolering av huset och val av energikälla. Medan energisparåtgärder som hör till rutinerna inom hushållet som sopsortering och tvätt faller på kvinnornas lott. Med andra ord ständigt återkommande sysslor på bekostnad av kvinnornas fritid ifall hushållet inte är jämställt.

När det gäller etniska skillnader i Sverige lär urfolket samer vara mindre ansvariga för den historiska klimatskuld som nord har i förhållande till syd. Detta trots att klimatförhållandena i de nordligare delar av landet rättfärdigar hög energikonsumtion. Även utan tillgång till statistik kan man nog snarare konstatera den skeva koloniala maktrelationen mellan storstadsregionerna i relation till de norra delarna av Sverige medför att södra Sverige nog har en klimatskuld även till norra Sverige. Sveriges industrialisering och energislukande tillväxtmodell har skett på bekostnad av de samiska territorierna och tack vare relativt billig energi och tillgång till råvaror norrifrån. Även andra etniska minoriteter såsom romer och tornedalingar lär inte kunna belastas för att ha bidragit lika mycket till jordens uppvärmning såsom majoritetssamhället gjort.

Även de nya etniska minoriteterna i Sverige använder fossilenergi och konsumtion annorlunda än medelsvenssonfamiljer som lever i segregerade ”vita” villaområden. Dessa skillnader har främst med klass att göra men etnicitet kan överlappa och förstärka dessa skillnader när det gäller till exempel konsumtionsval. Miljonprogramsbyggen och höghus lär vara mer energibesparande än villor som behöver isoleras från flera håll och där ”mys” kan ske genom koldioxidutsläpp när man eldar i öppna spisen. De som bor i villa hör ofta till över- och medelklass och har ofta tillgång till en eller fler bilar, gör regelbundna inrikes flygresor och långväga fritidsflygresor, äger sommarstuga, gör skidresor och har högre konsumtion överhuvudtaget som hör till deras livsstil. Folk i förorterna oavsett etnicitet använder sig generellt mer av kollektivtrafik. Även om långväga flyg kan förekomma bland familjer med rötter i andra länder för att hälsa på släkten eller åka till det egna språkområdet för sitt psykiska välbefinnande.

Svårare i relation till bilismen är situationen på landsbygden där även folk med begränsade inkomster tvingas att ha bil på grund av den dåligt utbyggda kollektivtrafiken, bristfällig basservice, dåligt med jobb och så vidare. I bästa fall lär landsbygdsbor överkonsumera mindre än storstadsmänniskorna och kanske bidrar de även till nedkylning av planeten genom att odla och producera en del mat själva. Växtlighet binder nämligen koldioxid från atmosfären.

Mot denna bakgrund är det upprörande att konstatera blindheten hos både FN:s klimatpanel och de olika ländernas ansvariga för klimatåtgärder, kring olika klyftor i samhället. Det var inte förrän 2001 som klimatpanelen medgav att konsekvenserna av klimatförändringar inte slog lika över hela världen och för alla. Men det dröjde fram till 2007 innan de i sina protokoll nämnde ojämlikheter baserade på genus. Det var inte förrän 2010, på begäran av Mozambique, som länderna började resonera kring genusdifferentierade klimatstrategier samt utveckla internationella genusbaserade mätningar av miljöpåverkan.

Ytterligare en aspekt som är anmärkningsvärd i förhållande till klimatdelegationerna är det demokratiska underskott som karaktäriserar dessa. Ett konkret exempel är ingen av de sextio personerna i den aktuella delegationen som Sverige skickar till COP21 i Paris tillhör det samiska folket. Detta trots konsekvenserna klimatförändringar har redan nu för de renskötande samerna.

Men i dagens klimatläge handlar det inte främst om att kräva representation i COP-delegationer. Utan snarare om behovet av en radikal klimatpolitik som tar varningssignaler som jorden sänder oss och oro bland befolkningen på allvar. En rättvisebaserad klimatpolitik som tar hänsyn till maktobalanser i samhället utifrån klass, kön, etnicitet, och globala maktojämlikheter och slutar att göra oss ”alla” lika ansvariga för klimatkrisen, även om vi alla nu måste se till att komma ur krisen och rädda livet. En klimatpolitik som ser till att omställningsåtgärderna tar hänsyn till dessa obalanser och inte belastar de redan belastade ytterligare.

Vi behöver en klimatpolitik som törs ställa klimatbovarna till svars och vågar ta till de åtgärder som krävs för att bromsa kapplöpningen mot avgrunden. Med klimatbovarna menar jag inte den bilägande villaboende mannen, utan de fossilbränsleberoende transnationella företag som på bekostnad av natur och människor fortsätter att driva på tillväxtnojan för att göra vinster. För att ställa dessa till svars krävs det klimattribunaler som straffar det tysta ecocide som pågår och ser till att erkänna naturens rättigheter eller Moder jords rättigheter såsom Bolivias delegation föreslog under COP16 2010.

Utöver att ställa klimatbovarna till svars handlar det om att våga utmana den kapitalistiska produktionsmodellen baserad på ohejdbar tillväxt. Det handlar om att inse att detta är ett livsfientligt system som drivs endast av girighet och maktgalenskap oavsett konsekvenserna som slår olika och förstärks av patriarkala och rasistiska strukturer.

Därför bör vi sluta se klimatproblem som en fråga om informationsbrist eller om ”falska” tekniska lösningar som plåstrar om systemet utan att rubba maktstrukturerna. Som feminister bör vi se klimathotet som en fråga som har med makt att göra, fåtalets makt på bekostnad av allas rättigheter. Det handlar om kränkta mänskliga rättigheter och hot mot livet på planeten för att upprätthålla ett redan orättvist system. Därför måste vi feminister analysera klimatkrisen utifrån ett rättighetsbaserat intersektionellt maktperspektiv.

Vi kan inte längre snällt hoppas att de som åker till COP21 skall lösa planetens problem. Vi kan inte heller längre tro att klimat har inte med feminism att göra, klimathotet hotar våra vunna och ännu inte vunna rättigheter som kvinnor eller transpersoner. Från och med nu bör feminister och andra rättvisekämpar förstå att det handlar om feministiskt självförsvar i slaget om livet och detta slag kan vi bara vinna genom massmobiliseringar!