Samhället har gett raskrigaren Peter Mangs rätt

2015-11-27 | Jenny Rönngren padlock

FEMPERSPODDEN/SPECIAL

Hur kan ett land som ser sig som öppet och tolerant härbärgera så mycket rasism? Frågan fick en hel del förklaringar under torsdagens samtal på Historiska museet mellan My Vingren, journalist, och Mattias Gardell, religionshistoriker och författare till nyutkomna Raskrigaren, om antifeminismen i terroristerna Peter Mangs och Anders Behring Breiviks föreställningsvärld.

FEMPERSPODDEN SPECIAL

Ett 70-tal personer hade samlats för att ta del av samtalet. När det planerades, i samarbete mellan Feministiskt perspektiv, Leopard förlag, som gett ut Raskrigaren, och Historiska muséet hade terrordåden i Trollhättan, Beirut och Paris ännu inte ägt rum. Sverige hade inte stängt gränserna för människor på flykt.

Sammanhanget fick bredda frågeställningarna. My Vingren inledde med att läsa ett signifikativt stycke, ur kapitel 21 i Mattias Gardells skildring, som tydliggör Peter Mangs bevekelsegrunder för det lågintensiva terrorkrig han bedrev mot mångkulturen:

”Det var inte det att han inte förstod de anhörigas lidande, han hoppades att de inte skulle ta det personligt. Alla fick inte plats i Sverige, så var det bara. Livbåten var full. Han gick helt enkelt inte med på att de skulle vara här, afrikanerna, muslimerna, zigenarna. Han hade inte bett dem komma hit och yngla av sig. Det var dags att sätta stopp. Det var inte hans mening att skjuta just Kooros, Firas, Hakim, Bilal, Ali, Ahmed, Xhafer, Trez. Han visste inte vilka de var när han sköt. Det fick han reda på först när han läste tidningarna efteråt. Det kunde ha varit vem som helst. Peter hoppades att de anhöriga skulle förstå det. Det var ett uppror, ett krig. I krig dör människor. det är ofrånkomligt. Verksamheten hade sitt pris, men han hade bestämt att det skulle få kosta.”

Mattias Gardells har genom sina efterforskningar kunnat slå fast att Peter Mangs utan tvekan var en beläst person, som genom den inom vit makt-rörelsen välkända och högst medvetna strategin, det ledarlösa motståndets taktik, önskade förändra samhället.

– Han hoppades att det skulle leda till en resning, en resning och en pånyttfödd nation, en fascist helt enkelt. De som han hade bestämt inte skulle få gå på de gator han definierade som sina skulle inte få känna sig säkra någonstans, och de skulle också känna sig skyddslösa. Han såg sig som att han hade ett Anticimex-uppdrag, han städade Malmö. Bort med ohyran, parasiterna, undermänniskorna. Han riktade sina vapen mot vad han kallade det värdelösa livet, som han definierar som ett liv som kan utsläckas, utan att omvärlden höjer på ögonbrynen.

Med en rad exempel visar Gardell hur Mangs uppfattning bekräftas, de som drabbas av terrorn blir också de som misstänks för att ha orsakat den. Till och med när det till slut står allt mer klart att han valt ut sina offer utifrån etnisk tillhörighet söks andra förklaringar. Mordet på Trez West Persson blir först ett bevis för att han söker sina offer helt på måfå, sedan tros det ha varit ett misstag. I den rättsliga prövningen fanns inte det bevismaterial med som visade att den seriemördare som dömdes till livstids fängelse för två mord och åtta mordförsök i själva verket var en politiskt motiverad terrorist. Varken regeringen, Malmö stadsledning eller medierna gjorde någon sak av terrorn. På det sättet gav samhället Mangs rätt, i oroande grad, menar Gardell. Till och med Mangs själv bekymrade sig tidvis över i hur hög grad han fick rätt.

– Han såg sig själv som en dirigent för en orkester, han kunde bara gripa in så började det spela.

I samtalet kommer My Vingren och Mattias Gardell också in på den antifeminism som förenar terrorister som Peter Mangs och Anders Behring Breivik. De nationalistiska projekten är per definition antifeministiska, enligt Mattias Gardell, eftersom nationens pånyttfödelse förutsätter vita kvinnors livmödrar och kvinnors främsta uppgift därför är att föda barn. Han har skrivit om hur denna antifeminism genomsyrar Breiviks manifest och utgör en grundsten i hans världsbild.

För Mangs är antifeminismen inte lika central, men han anser också mångkultur är folkmord på vita och att en kvinna som inte förstår sin primära uppgift, som talar om fri abort i ett läge då ”den svenska kulturen håller på att försvinna”, är en rasförrädare. Det förklarar varför mordet på Trez West Persson – som polisen trodde hade hamnat i vägen för Mangs egentliga måltavla, pojkvännen Jafer – trots allt stämmer överens med hans politiska övertygelse. Det var en av Mangs drömmar, att få döda en vit rasförrädare.