”Sorry, alla glada liberaler – det finns inga fria luncher”

2015-11-27 | Inga-Lisa Sangregorio padlock

KRÖNIKA/EKONOMI

”De förslag till skatteändringar som Liberalerna föreslår har väckt entusiasm på båda sidor om den gamla blockgränsen”, skriver Inga-Lisa Sangregorio om Liberalernas invit till Socialdemokraterna om samarbete kring skattepolitiken. Hon har granskat förslagen och finner att de som främst skulle gynnas av den sänkta skatten på ”arbete” är de vilkas arbete genererar höga inkomster.

Vad är det som gör att någon har råd att betala skatt?

Inkomsterna, vill jag hävda.

Men eftersom det är de som har höga inkomster som dominerar det offentliga samtalet gör de sitt bästa för att förvirra begreppen, till exempel genom att kalla inkomstskatten ”skatt på arbete”. Arbete är, trots Roland Paulsens försök att bevisa motsatsen, ett positivt laddat ord, och det kan låta förledande sant att hävda att det är fel att beskatta ”arbete”. Alldeles särskilt fel är det att beskatta dem som att döma av sina inkomster arbetar allra mest, våra bankdirektörer och börsmäklare och andra stackare vilkas miljoninkomster orättvist nog naggas i kanten av den lilla rest av progressivitet som finns kvar i skattesystemet.

Denna förhatliga skatt leder dessutom, får vi veta, till att det inte är någon idé att utbilda sig. Borgerliga ledarskribenter har sedan länge döpt om den så kallade värnskatten till ”skatt på utbildning” och hävdar gärna att den gör att det inte lönar sig för undersköterskan att läsa vidare och bli sjuksköterska. Visserligen kommer hon inte heller efter utbildningen ens i närheten av den inkomst som ”drabbas” av den femprocentiga skatt på de högsta inkomsterna som anses avhålla de mest begåvade från att utbilda sig och de bäst utbildade från att arbeta, men det är inte poängen med jämförelsen. När Anders Borg predikade jobbskatteavdragens välsignelse använde han aldrig sig själv som exempel utan alltid någon grupp som vi alla vill väl, gärna just sjuksköterskor.

Nu har Folkpartiet som ni väl märkt gått i graven. Upp ur densamma stiger Liberalerna, dock ledda av samme major. Det som förutom namnbytet väckt mest uppmärksamhet är inviten till Socialdemokraterna om samarbete kring skattepolitiken. Magdalena Andersson nappade genast, och de kommentarer jag sett är genomgående positiva. Som så ofta är de politiska kommentatorerna mest intresserade av maktspelet partierna emellan, mindre av sakpolitiken. Men de förslag till skatteändringar som Liberalerna föreslår har väckt entusiasm på båda sidor om den gamla blockgränsen. En ledarskribent i DN talar om ”ett knippe glasklara – och kloka – idéer” och om det obegripliga i att vi i Sverige ”valt att lägga en så stor del av skattebördan på arbete”, en annan ledarskribent i Dagens Arena, som står nära Socialdemokraterna, sammanfattar så här:

Sänkt skatt på arbete är huvudspåret i det liberala gemenskapsbygget. Det ska finansieras med hjälp av momshöjning, höjd miljöskatt och utfasning av ränteavdragen. Krona för krona, ska det reformeras i socialdemokratisk anda.

Amen.

Vad kan det då vara som gör dessa båda ledarskribenter, och majoriteten av deras kollegor, så förtjusta i Folkpartiets, ursäkta Liberalernas förslag? Kan det vara att de, som själva lever på att manipulera med hjälp av ord, beundrar den skickliga användningen av honnörsord som ”arbete” och ”miljö”? Ingen med hjärta och förstånd i behåll kan väl tycka annat än att det är bättre att beskatta dem som förstör vår miljö än dem som arbetar?

Men granskar vi förslaget närmare finner vi att de som främst skulle gynnas av den sänkta skatten på ”arbete” är de vilkas arbete genererar höga inkomster. Det är samma grupper som fått stora reallöneökningar de senaste decennierna och som gynnats av de tidigare sänkningarna av inkomstskatten, från skatteomläggningen i början av nittiotalet till de fem jobbskatteavdragen. Inkomstskillnaderna efter skatt har ökat enormt de senaste decennierna, men tydligen får vinnarna aldrig nog. När jag läser annonser och artiklar i de stora tidningarnas helgbilagor känner jag ofta att vi lever i en dekadent tid, där en del av befolkningen har, eller lånar sig till, så mycket pengar att de måste slå knut på sig för att hitta sätt att göra av med dem. Efter oss syndafloden.

Till denna ganska stora grupp välmående medelklass hör de ledarskribenter av alla kulörer som är så rörande överens om att det är bra att sänka skatten på det nyttiga arbete vars resultat de varje dag lyckliggör oss med.

Men så har vi det där med ”krona för krona”. En del av den ekvationen har man ju klarat genom att sänka pensionerna, men någonstans blir det kanske pinsamt om alltför många infödda pensionärer tvingas tävla med de övriga tiggarna. I stället föreslår Björklund och hans partikamrater höjd moms och höjda och kanske nya miljöskatter.

Momsen har den stora fördelen att den är en dold skatt, i den bemärkelsen att du inte kan se på skattsedeln hur mycket moms du betalade förra året. Det är en regressiv skatt, vilket betyder att den tar en större andel av en låg än av en hög inkomst. Även den som tjänar lite måste äta, klä sig, åka buss. Följaktligen drabbar en momshöjning hårdast dem som redan har svårt att få sin budget att gå ihop. Detta blev tydligt redan i samband med den stora skatteomläggningen.

Samma sak gäller så kallade miljöskatter. Också folk med små inkomster behöver värma sin bostad och kanske även köra bil, om de bor i glesbygd. De har sannolikt mindre möjlighet att göra investeringar som bidrar till att minska användningen av det som ska beskattas. Men den viktigaste invändningen mot miljöskatter som en metod för att finansiera skattesänkningar är att de, om de får avsedd effekt, kommer att urholkas som skattebas. Ju mer framgångsrika de blir, desto mindre skattepengar kommer de att generera.

Sorry, alla glada liberaler. Det finns inga fria luncher.

Det enda som är bra i skatteförslaget är utfasningen av ränteavdragen. Men det har ju både Stefan Löfven och Magdalena Andersson sagt bestämt nej till. S kan överge alla sina principer men inte denna. I Socialdemokraternas Sverige är det en helig plikt att subventionera folks skuldräntor. Till och med om de lånar pengar för att supa upp dem, som det sista argumentet brukade lyda när jag för fyrtio år sen skrev min första artikel om denna bisarra princip.