#cop21: Varför inte be medborgarna om hjälp?

2015-11-26 | America Vera-Zavala padlock

INRIKES

”Att en av flera bidragande orsaker till kriget i Syrien är torka till följd av klimatförändringar är inte ens kontroversiellt. Ändå är det så sällan kopplingen görs. Men vi måste se sambandet, för om vi inte kommer tillrätta med klimatförändringarna kommer flyktingkrisen mångfaldigt öka.” Det skriver America Vera-Zavala som efterlyser en global grön New Deal som sträcker sig ända in i kommunerna.

America Vera-Zavala är dramatiker, aktivist, kulturskribent och författare.

Naomi Klein argumenterar i sin aktuella bok This Changes Everything för att världens regeringar ska förklara ett slags kristillstånd, som tidigare har gjorts till exempel när det varit krig, för att uppmana människor att hjälpas åt att ändra sina vanor för att kunna komma tillrätta med den djupa klimatkris vi befinner oss i.

Jag ser framför mig ett tal till nationen från olika presidenter och regeringschefer som uppmanar medborgare att minska på användningen av fossila bränslen, hushålla med el, ställa bilen. Och jag tänker mig att den dubbla kris som vi befinner oss i, klimat- och flyktingkris gör detta till ett gyllene tillfälle. Varför inte en nationell uppmaning att ta oss an båda samtidigt - eftersom de hänger ihop.

Att en av flera bidragande orsaker till kriget i Syrien är torka till följd av klimatförändringar är inte ens kontroversiellt, USA:s utrikesminister John Kerry och flera ledande klimatforskare har slagit fast detta. Ändå är det så sällan kopplingen görs. Men vi måste se sambandet, för om vi inte kommer tillrätta med klimatförändringarna kommer flyktingkrisen mångfaldigt öka. Och nu är vi här, en höst där Sverige har tagit emot rekordmånga flyktingar och regeringen säger att det är kris. Men varför inte be medborgare om hjälp? Är det kris så kan landet hjälpa till. Tal till nationen, uppmaningar om att ta emot folk i sina hem, organisera mat och klädinsamlingar, ordna kvällsskolor till barnen som kommer - hjälpas åt.

Istället har vi fått två tal till nationen, båda har känts som en smäll över ansiktet. Den första var en presskonferens dagen efter att Anton Lundin Pettersson - Sveriges Breivik - gått in på en skola i Kronogården, valt ut mörka barn och avrättat två ungdomar. Liken hade knappt hunnit kallna förrän regeringen berättade att de skulle inskränka asylrätten och införa tillfälliga uppehållstillstånd för flyktingar. Jag kunde inte släppa tanken på att jag tror att de inte hade valt samma tidpunkt om skotten riktats mot ”vita” barn. Då tror jag de hade väntat i respekt för de sörjande. Men det var bråttom då.

I tisdags kom sen det andra talet till nationen. Bara några dagar innan klimattoppmötet i Paris och veckor efter terrorattackerna annonserar S+MP-regeringen grava inskränkningar i asylrätten. Och jag kan inte sluta tänka på Åsa Romson, inte för hennes tårar, utan för det hon sa - om miljöpartistiska kommunalråd.

Vice statsminister Romson annonserar en slakt av asylrätt, motvilligt, men säger att hon då i alla fall hjälper sina kommunalråd. Dagen efter frågar sig Miljöpartiets före detta språkrör Maria Wetterstrand vilka dessa är som behöver den här typen av hjälp. Liknande tankegångar fanns att läsa i DN:s stora intervju med utrikesminister Margot Wallström, den alltid försiktiga och välformulerade Wallström uttryckte sig minst sagt negativt om situationen för flyktingmottagandet och där sa hon att hon var i kontakt med kommunalrådet i Filipstad, en av de kommuner som tar emot flest. Är dessa inskränkningar i asylrätten framlobbade av kommunalråd runt omkring i Sverige? Varför har de inte fått den hjälp de behöver? Jag förstår verkligen att det inte är så lätt att vara kommunalråd i Filipstad, men det är sannerligen inte så lätt att vara flykting från Syrien heller. Och om inte pengar är nog, kunde inte staten bistått med organisatorisk hjälp, bett om hjälp från sina medborgare.

För att klara av att göra något åt klimatförändringarna, för att genomföra en klimatomställning, krävs omfattande offentliga investeringar i den storlek som genomfördes efter 30-talets ekonomiska kris. En global grön New Deal. Varför inte kombinera den med omfattande investeringar så att kommunerna klarar av sitt flyktingmottagande, så slipper miljöpartistiska kommunalråd äga en historisk skuld till de flyktingar som nu inte får komma hit, eller ska skickas tillbaka.

Jag tror inte Åsa Romson grät över flyktingarna, jag tror hon grät över hur fruktansvärt det är att förhandla med socialdemokraterna. Kanske tvingades hon välja mellan att acceptera överenskommelsen eller inte åka till Paris. Åsa Romson vet hur avgörande för planetens framtid klimattoppmötet är. Kanske gjorde hon ett offer i denna värld i upplösning för att vinna något annat, något som är viktigare - planetens överlevnad. Jag hoppas att det var ett offer värt mödan. För de människor som rest hit i veckor, kanske förlorat nära på vägen och nu avvisas är det mörkt och det finns inget ljus som lyser upp. En novembernatt utan snö.