Efter Parisattackerna upplever jag att europeiska ledare med Hollande i spetsen skjuter från höften. Dessa män tävlar i att visa ”handlingskraft”. Denna kraft uttrycks uteslutande genom att ropa efter mer våld, ord såsom utplåna, bomba sönder och gå ut i krig. Till och med vedergällningsretoriken seglar upp. Men är det verkligen den handlingskraft befolkningen vill se? Jag tror att de misstar sig grovt.
Jag tror de misstar sig därför att folk har sett att ett femtonårigt krig mot terrorismen varit ett totalt misslyckande. Statsbildningar har slagits sönder och samman, och givit plats för krigsherrar. Bomber har fällts, vapen avfyrats, och grundläggande rättigheter har inskränkts – allt för att skapa ”säkerhet”. Och det har resulterat i sin motsats. Därför tror jag inte det funkar en gång till, folk tror helt enkelt inte på att denna patriarkala militarism kommer leverera några lösningar. Vare sig i Syrien eller här hemma bland medborgare som upplever diskriminering och marginalisering.
Ingen avvikande röst hörs heller bland EU:s ledare. Frankrike säger att de är i krig och åberopar den militära solidaritetklausulen i EU fördraget. Ingen av hans statschefskollegor opponerar sig. Ingen vågar visa verkligt ledarskap och säga att de inte tror att lösningen är militär, men att de på alla sätt vill bistå Frankrike och jobba tillsammans för att skapa mer rättvisa och trygga samhällen här hemma, samt skruva ner de militaristiska barytontonerna i utrikespolitiken. Ingen. Kanske tar de till den enda strategi de känner till? Tyvärr har skivan hakat upp sig, perspektiven och tankegångarna snävats in, tunnelseendet slagit till. Och så tävlar om att sälja in sina egna kronjuveler, vid namn Mirage eller Jas.
Många vill dessutom använda oskyldiga människors liv som alibi för att stänga gränser och skapa den Fästning Europa som extremhögern och delar av ”vanliga” högern drömmer om. Extremhögern, och ibland ”vanliga” högern spelar därmed Daesh i händerna med sin islamofobi och flyktingfientlighet.
Det är självklart att kraft ska läggas på att stoppa och ställa medbrottslingarna till de som mördat över 120 människor och skadat svårt ännu fler inför rätta. Utöver det tror jag folk förväntar sig mer djuplodande analyser och åtgärder av oss politiker, och till och med självrannsakan.
Det bästa sättet att läka de sår som terrorismen och våldet river upp i våra samhällen är inte att servera mer av samma vara. Det mest värdiga för oss alla vore att på allvar stå upp för ett icke våldsbejakande samhälle. Det betyder också att stå upp för rättsstaten. Att deklarera undantagsstånd och ge polis och militär extraordinär makt, att snabblagstifta om svepande massövervakning, ger inte tryggare samhällen.
Utrikespolitiskt innebär det att kontrollera Daeshs pengaflöden och vapenflödet in i Syrien. Vapenexporten till Saudiarabien som både Frankrike, USA, och Sverige ägnar sig åt måste få ett slut. Och allra mest så måste vi lägga all vår kraft på att stötta förhandlingarna för fred i Syrien. Knappt någon verkar veta om att förhandlingar pågår och att de måste lyckas. Och tänk om bara en del av de ekonomiska resurser som nu läggs på vapen och militär frigjordes för uppbyggnad i Syrien, samt på skolor, bostäder, arbeten, och ökad social och ekonomisk rättvisa för de som marginaliserats i Europa. Vilka samhällen vi skulle kunna bygga!
När USA med en trogen Blair i släptåg ville invadera Irak var vi miljontals människor som protesterade på gator runt om i Europa. Det var de största fredsdemonstrationerna på årtionden. Trots detta genomfördes invasionen. Folket hade rätt, ledarna hade fel. I dag tror jag tyvärr inte vi kommer få se en sådan mobilisering för en snar förhandlingslösning för att stoppa kriget i Syrien. Alltför många är redan i krigshetsarnas hårda grepp.
Fred kan inte skapas med bomber. Upptrappning leder till mer våld, både på kort och på lång sikt. Det är så djupt oärligt och enfaldigt av Europas ledare att hävda något annat. Jag längtar efter mina feministiska fredssystrar. Vi är alldeles för få, och vi har inte tillräckligt med makt vare sig i Europa eller internationellt. Men se upp, vi finns överallt, till och med här i EU-parlamentet. Och när krutdurkarna radas upp på alla håll och kanter, då är det vi som måste försöka stoppa vansinnet.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Intressant och egentligen välskriven artikel. Men oavsett de europeiska ledarnas hyckleri gällande avsikter och medel för att stoppa IS. Hur ska egentligen feminismen förhålla sig till att tiotusentals flickor och kvinnor är fångade hos IS och utnyttjas som sexslavar, eller de homosexuella som kastas ur höga hus och faller till sin död, eller andra fångar som de bränner levande i bur.
Hur ska fredssystrar förhålla sig till sådana illdåd? Är det politiskt möjligt att göra annat än att bekämpa dem militärt?