Just nu tänker jag på alla barn och ungdomar på flykt från krig eller förföljelse som jag träffat i Sverige. En del i trygghet på ungdomsboenden, med hägrande uppehållstillstånd. Ändå störiga och kaxiga ibland, lika ofta rödögda efter nätterna med blodiga videoklipp från hemlandet och längtan efter mamma, irriterade över socialsekreterarens formulär med ack så ovidkommande frågor. Ibland keliga, retsamma, glada på trots. Andra på väg att bli utträngda ur gemenskapen även i det här landet, ifrågasatta, demoniserade.
Nej, alla kan inte bevisa ett individuellt skyddsbehov för konflikten var inte deras, deras föräldrar flydde för länge sen, eller de vägrade själva medverka och gav sig av. De vägrade ge sig in i hämndens djävulslek och döda för att bli dödad. De flydde. De kan inte ens bevisa sin identitet, papperen duger inte eller de har levt papperslösa. Men de kom från krig och deras föräldrar går inte att få tag på om de ens lever. En del flydde i panik när fienderna attackerade och syskonen har de inte sett sen dess, men de letar varje dag på Facebook.
Till slut fick de flesta stanna. Efter ett tag slappnade de av. De sträckte på ryggen. De pluggade, de misslyckades, de hade för mycket att ta igen, de försökte igen, de slet ett år till, de tog studenten. De kommer bära upp samhället. De kommer att ta hand om mig när jag blir gammal.
De här förslagen som regeringen antog i dag, de riktar sig direkt mot dessa barn och ungdomar som jag lärt mig älska.
Det är ungdomarna som kommer utan id-handlingar för deras länders handlingar duger inte eller de har aldrig haft några papper. Om de hindras nå gränsen får de inte söka asyl här. Du som läser detta kommer aldrig att lära dig älska dem.
Det är barnen som kommer att gå i skola här men veta att de kommer att utvisas när de fyllt 18, för att skälen de hade som barn inte räknas längre - vuxna krigsflyktingar från Afghanistan eller Somalia kan utvisas till internflykt, men inte barn. Det är ungdomarna som kommer att utvisas för att ”särskilt ömmande omständigheter” inte finns längre. Den stora mängden sådana skäl gällde barn som inte utvisades för att det inte fanns vuxna som kunde ta emot dem i hemlandet. Vad gör vi med dem nu, utvisar dem till ingenting?
Dessutom kommer fler småbarn att tvingas ut på de livsfarliga vägarna till Europa eftersom deras föräldrar inte kommer att vilja lämna dem i sticket. Det där "alternativt skyddsbehövande" som det talas om, de där som inte är riktiga "flyktingar" och som bara ska få ettåriga uppehållstillstånd utan rätt till familjeåterförening - det är ett annat ord för krigsflyktingar. Det är syrierna som inte ska få återförenas med sina barn, det är deras barn som ska bli kvar i lägren där maten håller på att ta slut, eller bli kvar i kriget. Fler kommer att välja att ta med sig barnen. Vad skulle du ha gjort?
Sverige har nått gränsen. 50 personer tvingades sova utomhus en natt i Sverige – efter att myndigheterna i ett anfall av förvirring bestämt att alla asylsökande skulle skrivas in i samma stad. Säg det till de tusentals som flytt bomber och överfall, fiender som är beredda att skära halsen av dem, som hängt under lastbilar, som åkt gummibåt i höga vågor och sett kamraten drunkna, som rymt från misshandlande poliser, som sovit ute i tio länder redan.
Det är ungdomarna som kommer att röntgas och mätas och skärskådas med fientliga måttstockar.
Det är barnens fel alltsammans. Det är barnen som är för många för skolorna och får socialsekreterarna att gå på knä. Fanns det verkligen ingen annan lösning? Fanns det inga lärare bland de asylsökande?
Det är ungdomarna som inte kommer att ha någon chans på att få arbete som ger dem uppehållstillstånd. Barn får inte så ofta arbete. Eller vill vi ha tonåringar som hoppar av skolan för att få ett arbetserbjudande till lockpris, för att inte bli utkastade?
Dessa barn kommer från länder dit det inte utan vidare går att utvisa människor. De har fortfarande inte pass som duger och de kommer inte att acceptera att resa tillbaka frivilligt till länder som de flytt och där de inte har någonting kvar. De som tillhör minoriteter är precis lika lite välkomna i hemlandet som i Europa. Vi kommer inte att bli av med dem. Men de kommer ändå inte att få permanent uppehållstillstånd. De här förslagen skapar en stor mängd papperslösa ungdomar.
Fanns det verkligen ingen annan lösning? Tänk om de asylsökande som ville resa vidare till sina släktingar hade fått göra det, till att börja med. Tänk om vi slutade upp med byråkratiska dumheter som att asylsökande inte får arbeta eller att var och en separat ska ansöka om vinterkläder. Tänk om alla frivilliga krafter hade tagits till vara, tänk om alla kommuner hade använt sin fantasi till att bygga nytt och skapa utrymme istället för till att hitta argument för att komma undan. Många gjorde det och bevisade att det går! Andra gjorde det inte.
Sverige och Europa behöver inte fler papperslösa ungdomar. Vi behöver inte källarbarn eller gatubarn. Vi behöver inkluderade skolbarn och ungdomar som jobbar på vår framtid.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Vi förfasar oss över att det finns ungdomar uppvuxna i Sverige som reser till Syrien eller Irak och låter enrollera sig bland terrorister. Det är skamligt att vi samtidigt utestänger och utvisar ungdomar som är på flykt från terrorister och vägrat enrollera sig.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack för en mycket bra och välbehövlig artikel!