Linnéa Bruno, styrelseledamot i Fi.

#föräldraförsäkringen: ”Fi har en politik för alla familjer”

2015-11-22 | LInnéa Bruno padlock

OPINION

”Den som har ensam vårdnad har givetvis rätt till alla dagar. Fi menar också att det bör finnas möjlighet till dispens i individuella fall, när vårdnaden ändå är gemensam”, skriver Linnéa Bruno, styrelseledamot i Feministiskt initiativ (Fi) i ett svar till Gerda Christenson och Sara Ström. Bruno ifrågasätter, med hänvisning till Fi:s partiprogram, att Kvinnofronten skulle vara ensamma om att kräva en familjepolitik som underlättar för icke-normativa familjer.

Linnéa Bruno är styrelseledamot i Feministiskt initiativ

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-11-19 #föräldraförsäkringen: Vart tog intersektionaliteten vägen?

2015-11-13 Ny ESO-rapport visar behov att modernisera föräldrapenningen

2015-08-18 ”Ensamstående mammors utsatthet beror på förd politik”

2015-07-31 Därför behövs prekärfeminismen

”Jag tror på politik som verktyg för förändring”

2015-06-25 Risk att Fi:s prekärfeminism inte når kvinnor i prekariatet

2015-06-22 Prekärfeminismen drivs redan av Fi

2015-05-29 ”Vi drar helt andra slutsatser av samma rapporter”

2015-05-27 ”Föräldraförsäkringen måste individualiseras – helt!”

2014-06-26 ”Det krävs en omformulering av problemet”

2014-06-24 Jämställd familjepolitik – mer än föräldraförsäkring

Jag upphör aldrig att förvånas över hur vissa människor orkar fantisera ihop saker i Feministiskt initiativs politik att rasa över, när det är så lätt att hitta korrekt information, och när det finns frågor vi behöver lägga energi på att lösa. Oftast kommer fantasierna från anti-feministiskt och rasistiskt håll; Fi påstås vara för barnäktenskap, könsstympning och våld i namn av heder, trots att vi har långa avsnitt i partiprogrammet som adresserar dessa frågor. Nu är det aktivister från Kvinnofronten som diktar om att Fi saknar politik för regnbågsfamiljer, saknar klassperspektiv, intersektionellt perspektiv och tror att samhället består av heterosexuella medelklassfamiljer.

Debattörerna har rätt i att en tredje vikt månad i föräldraförsäkringen inte löser konsekvenserna av att pappor inte tar sin del av föräldraförsäkringen. Sannolikt skulle inte heller införandet av individualiserad försäkring som enda reform räcka. Däremot har Gerda Christenson och Sara Ström fel på en rad punkter. Jag är i slutfasen av mitt avhandlingsprojekt (om betydelsen av olika dimensioner av ojämlikhet för välfärdsstatens hantering av fäders våld mot barn och mödrar) och bemöter här inte alla osakligheter och fel i artikeln, men några saker.

Fi har från start verkat för en familjepolitik för alla familjer. Att flera personer ska kunna ha vårdnad om samma barn, att ensamstående ska kunna skriva över sex månader av föräldraförsäkringen till en annan omsorgsperson, att underhållsstödet höjs till 2 000 kronor per månad och därefter indexeras upp, att garantinivån i föräldraförsäkringen höjs, att tillgång till barnomsorg på obekväma tider lagstadgas är några av förslagen. Fi verkar också för att vårdnad vid tvist inte ska ges till förälder som är våldsam eller på andra sätt olämplig att utöva faktisk vårdnad.

Juristen Anna Singer (2000) visade med sin viktiga avhandling att grunden för rättsligt föräldraskap är otydlig och motsägelsefull, med förebild både från äganderätt (barnet som förälderns egendom) och förvaltningsrätt (föräldern som förvaltare av barnets rättigheter). I tvister om vårdnad framträder äganderätten som tydligast, menar hon. Rättsligt vårdnadsansvar är frikopplat från faktisk vårdnad och omsorg om barnet, från alltså det praktiska tillgodoseendet av barnets behov. Särskilt i de fall föräldern inte bor tillsammans med barnet kan vårdnadsansvaret reduceras till en bestämmanderätt över barnet.

Fi verkar för att barns bästa stärks i dessa tvister, vilket också gagnar de kvinnor som har barn med män som inte kan eller bör ta sin del av försäkringen. Den som har ensam vårdnad har givetvis rätt till alla dagar. Fi menar också att det bör finnas möjlighet till dispens i individuella fall, när vårdnaden ändå är gemensam.

Det biologiska föräldraskapet är norm, och har stått modell för den rättsliga konstruktionen. Effekten, belyser Singer, är att barn inte rättsligt erkänns ha fler föräldrar än en far och en mor, trots att det blir allt vanligare med andra konstellationer och socialt föräldraskap. Att förälder ses som ett antingen-eller-begrepp står i vägen för tillgodoseendet av barnets bästa, menar hon vidare, och argumenterar för en mer pluralistisk syn med utgångspunkt i det enskilda barnets situation och intressen, där det accepteras att föräldrafunktionerna kan fullgöras av flera, och där såväl biologiska, sociala som rättsliga föräldrar kan erkännas sida vid sida. Singer är en ofta refererad forskare bland oss som vill bryta normen om den heterosexuella kärnfamiljen.

När Christenson och Ström hävdar att Kvinnofronten är de enda som driver dessa frågor undrar jag vad de lever i för bubbla. Jag undrar också över valet att attackera just andra feminister, istället för att bidra med förslag på hur vi ska motverka att så många barn går miste om att etablera en nära relation med sina pappor och att kvinnor i genomsnitt tjänar flera miljoner mindre än män under sitt arbetsliv, delvis på grund av könat omsorgsansvar.