Asylrättens färgskala

2015-11-14 | Nasim Aghili padlock

OPINION

”Nu när politiken så tydligt vill att vi ska göra skillnad på människor i nöd och människor i nöd så ska vi såklart inte hymla med motiven bakom detta. För det vet ju alla egentligen att vi har långt kvar till systemkollaps. Eller att vi snarare passerat den gränsen för länge sen.” Nasim Aghili, dramatiker och regissör, skriver om gränskontroller och rätten till ett värdigt liv – för alla.

I onsdags kom nyheten att Sverige använder sig av Schengens undantagstillstånd och inför yttre gränskontroller eftersom det föreligger ett allvarligt hot mot säkerheten. Statsministern använder ”ordning och reda” som mantra för varför Sverige behöver skydda sig. Det får en att tänka på en gammal migrationsminister som sa att ”i Sverige gäller svensk lag” och en inser, inte för första gången, att dom här vita gubbarna alltid kan dra fram lag och ordningskortet för att sätta så kallade mindre civiliserade människor på plats. Det är den traditionen och den koloniala tanken som genomsyrar Europas och Sveriges migrationspolitik.

Det var bara några veckor sen. Svenska folket och svenska riksdagspolitiker öppnade hjärtan, plånböcker och mikrofoner för att stötta alla flyktingar som tagit sig hit undan krig och terror. Svensk efter svensk hälsade flyktingar välkomna och europé efter europé försökte praktisera myten om den fina tradition av humanism som måste värnas och ”erbjudas” mindre lottade människor. Samtidigt började retoriken som gjorde skillnad på migranter och flyktingar smyga sig in men euforin över att hjälpa var större, den var roligare. Och precis som många av oss befarade började empatin att göra sitt urval. Retoriken fick konsekvenser i politiska beslut som inskränker asylrätten och rörligheten i de offentliga rum vi gemensamt bör dela.

Även i Sverige. För i onsdags sade nämligen både inrikesminister och statsminister att vi behöver få koll på vilka som korsar våra gränser. Det finns riktiga flyktingar och det finns de som bara flyr.

Och vem har vi råd att rädda? Vem har vi rätt att avvara?

Vilken makt att få bestämma över detta! Att få ingå i ett gäng av politiker på ett toppmöte. Vilken grej att få vara så stor, stark och mäktig. Att vara en av dom där stora, starka herrarna som formulerar sanningar och sen får dom att hänga ihop. För nu har dom haft möte och kommit fram till vilka som får använda sig av sin mänskliga rättighet att röra sig runt i världen. Och helt plötsligt är det en vedertagen sanning att vissa har tagit sig hela den svåra vägen till Sverige för att dra fördel av guld och gröna skogar utan att utnyttja sin rätt att söka asyl. Helt plötsligt är det jättejättejätteviktigt att alla som kommer till Sverige möts av sin lagliga rätt att söka asyl.

ASYLRÄTTEN MÅSTE VÄRNAS. För den är ju helt perfekt, helt komplett. Den svenska asylprocessen genomsyras av övertygelsen om alla människors lika värde och speglar den jämlikhet som är den europeiska migrationspolitikens ryggrad. Dom som inte söker asyl måste ju alltså vara utsugare. Tjuvar och banditer. De kan inte vara på väg till ett annat land, de kan inte vara rädda för Dublinförordningar eller varit fast i asylprocessen tidigare – den som självklart inte alls lever upp till sitt rykte. Dom kan inte heller ha riskerat allt för att ta sig till ett land där inhumana svartjobb som försörjer deras familjer är det enda möjliga för att överleva.

Samma dag som beslutet om gränskontrollerna kom träffades europeiska ledare och afrikanska ledare för att lösa det gemensamma europeiska problemet med migration. Överenskommelsen går ut på att fattiga människor som vill lämna afrikanska kontinenten hindras från att göra det så att ett fåtal välutbildade kan få visum till Europa. I Aktuellts sändning på onsdagskvällen intervjuas Manjon Faye som ska fly Senegal och försöka ta sig till Europa även om resan är livsfarlig. Hen får kommentera de politiska ledarnas beslut om hens rätt att röra sig och söka ett bättre liv för sin familj: ”Det känns inte rätt. Landets ledare har haft möjlighet att ge sina barn en utbildning. Men jag har inga möjligheter här.”

Så nu när politiken så tydligt vill att vi ska göra skillnad på människor i nöd och människor i nöd så ska vi såklart inte hymla med motiven bakom detta. För det vet ju alla egentligen att vi har långt kvar till systemkollaps. Eller att vi snarare passerat den gränsen för länge sen. Mall of Scandinavia som invigdes samma dag som de nyinsatta gränskontrollerna har kostat cirka sex miljarder kronor. Ont om pengar är det inte. Det som inte finns tillräckligt av i Sverige är insikten i hur mekanismerna kring avhumanisering fungerar. Just nu är de syrier som flyr krig inte lika avhumaniserade som de som flyr orättvisorna i Senegal. Dessa koloniala mekanismer är old news. Sveriges humanism har alltid utgått från en hierarkisk färgskala. Vem är värd att räddas och vem ska vi avhumanisera för att kunna avfärda, kontrollera, exploatera, utvisa?

Bara när vi inser att gränser inte är våra att kontrollera och att Europa har en skuld att betala kan vi börja prata om asylrätten. Bara när vi erkänner att kapitalism är det system som fått allt att kollapsa kan vi börja prata om hur vi ska fördela våra gemensamma resurser. Behovet av frihet och ett värdigt liv är lika stort hos alla. Det är inte upp till Sverige och Europa att bestämma.

När jag skrev den här texten hade attacken i Paris inte hänt. Utan att skämmas kan nu politiker och journalister prata om människor på flykt som terrorister. För när ens politiska beslut leder till katastrofer är det skönt att kunna peka på någon annan. Och när hela världen sörjer kulturen och friheten som att den uppfunnits och upprätthållits av Europa kan rasistiska journalister leva ut sina hatiska fantasier, förvandla konspirationsteorier till sanningar. I dag är det alltså viktigare än nånsin att hålla fast vid att gränser inte finns på riktigt. Dom är stationer för rasistisk kontroll.

NO BORDERS! NO NATIONS!