Samsyn runt strukturell rasism genomsyrade MR-dagarna

2015-11-13 | Karen Austin padlock 1

KRÖNIKA/INRIKES

Tidsandan präglade Mänskliga rättighetsdagarna (MR-dagarna), som arrangerades i Göteborg i veckan. För Karen Austin innebar det att hon kunde sänka garden. Det gick att prata om möjliga lösningar istället för att fastna i problemformuleringar.

Karen Austin arbetar i Stockholms stad och sitter i Feministiskt perspektivs styrelse.

Den oroande utveckling vi bevittnar i dag med ökad rasism, hatbrott och där partiledare tävlar i vem som är mest kreativ i hur vi ska göra med gränskontroller genomsyrade MR-dagarna som i år hade temat ”Tillsammans mot rasism - agera för allas lika värde lokalt och globalt”.

Terror i form av att handgripligen elda upp flyktingförläggningar börjar bli vardag och med ett språkbruk om ”volymer”, ”tiggare” och allt fler som tycker att utsatta EU-medborgares bosättningar ska rivas ned. Moderaterna som gått från att ”öppna våra hjärtan” till att ”stänga våra gränser” inom loppet av ett drygt år.

Det märktes på samtalen i fikapauserna och under seminarierna att det var i den tidsandan MR-dagarna genomfördes i år. Målkonflikter och dilemman kom upp på bordet, men skiljelinjerna handlade främst om hur vi gör för att minimera och – i bästa fall – avskaffa rasismen.

Lätt att enas om paroller

Anna Wigenmark, ordförande för föreningen Ordfront och värd för MR-dagarna, sade vid invigningen att det i år inte varit några problem att enas kring paroller, trots att arrangörerna var fler än någonsin förut.

Inte på ett enda panelsamtal där jag deltog diskuterades frågan om huruvida rasismen är strukturell eller inte. Den kunskapen fanns på plats. Jag kunde andas ut. Vi som var där slapp lyssna på inlägg från enskilda som tycker att ”de gör ju så gott och de ser minsann ingen skillnad på människor” eller som inte upplever sig som fördomsfulla men som heller inte ser rasismen omkring sig. På MR-dagarna i år verkade folk förstå att ingen är fri.

Medvetenheten om att vi lever i ett samhälle där de politiska och sociala strukturerna interagerar med oss och där vi som är målet för rasismen när som helst kan utsättas var närvarande. Kunskapen om att det som drabbar andra rasifierade, muslimer, judar och romer också kan drabba en själv verkade de vita som deltog vara medvetna om på MR-dagarna i år. Eller så höll de tyst. Det gjorde mig mindre misstänksam och jag kunde lyssna på vad som förmedlades från scen istället för att vara på defensiven. Det gick att prata om möjliga lösningar istället för att fastna i problemformuleringar. Omvärldens händelser ökar förhoppningsvis kunskapen hos några av oss.

Rasismen slår olika

Kultur- och demokratiministern inledde det första panelsamtalet på måndagen med ett samtal om hur vi bättre kan samverka mot rasim; afrofobi, antisemitism, antiziganism och islamofobi. Panelen bestod av representanter från olika grupper; Jallow Momodou från Afrosvenskarnas forum för rättvisa, Ingrid Lomfors, Forum från levande historia, Aya Mohammed från Sensus, Petra Khan Nord från Judiska ungdomsförbundet och Soraya Post, EU-parlamentariker för Feministiskt initiativ.

Det som utkristalliserade sig var att det inte alltid går. Det är framförallt viktigt att se och erkänna att rasism och fascism slår olika mot de olika grupperna. Minoriteterna behöver stötta varandra men vi behöver också unik kunskap om skillnaderna. Det enda som är gemensamt är att samtliga utsätts för hot, hat och stereotypa föreställningar. Skillnaderna är stora. Hatet drabbar grupperna olika. Muslimer tvingas ta kollektivt ansvar för IS våld och judiska familjer vet inte om deras barn ska behöva se hakkors inristade på sin skola eller bli påhoppade som ansvariga för kapitalismen från vänsterhåll. Afrosvenskarna är den grupp som drabbas mest av hatbrott i det svenska samhället och romer får alltid leva med att de närsomhelst behöva bli tittade på med suspekt blick på när de går in i mataffärer.

Både skillnader och likheter finns och måste komma upp på bordet, vilket de också gjorde. Det blev högljutt men min kvarvarande känsla efter att ha lämnat det seminariet var en känsla av lättnad. Jag hade lärt mig något nytt och jag slapp bära på magont med tårar som bränner på grund av den sorg som jag så ofta känt för att vissa vita bekanta och vänner inte förstår vad rasismen gör med en.