Historikern Elisabeth Elgáns Att ge sig själv makt. Grupp 8 och 1970-talets feminism skiljer sig från andra historiseringar av dessa företeelser genom att den bygger på skriftliga dokument snarare än personliga minnen och muntliga vittnesmål. En mängd protokoll, informationsmaterial och inte minst texter från Kvinnobulletinen används för att analysera Grupp 8:s skiftande praktiker och ideologi.
En fråga som behandlas är Grupp 8:s förhållande till socialismen och den revolutionära vänstern och i detta sammanhang huruvida Grupp 8 från ett begreppsanalytiskt perspektiv verkligen alltid var en ”feministisk” organisation.
Elgán konstaterar att i början av Grupp 8:s verksamhet betraktade gruppen sig som ”en socialistisk grupp som arbetar mot könsdiskriminering”. I sista numret av Kvinnobulletinen 1973 förklarade Grupp 8 att de inte var en ”feministisk organisation” utan en ”socialistisk grupp” som analyserade kvinnors situation med hjälp av marxismen. Det var först kring 1977 som ordet feminism började användas som synonymt med begreppet ”kvinnokamp” som dittills var legio.
Ur Elgáns analys framgår att detta begreppsskifte svarar mot ett ideologiskt skifte vid 1970-talets andra hälft där förtrycket mot kvinnor börjar ses som ett parallellt system till snarare än en underavdelning av klassförtrycket.
Frihet för alla
I början av Grupp 8:s verksamhet dominerade arbetspolitiska frågor. Våren 1969 ordnade till exempel gruppen ett möte om arbetsvillkoren för ”expediter”. Grupp 8 ville tillsammans med expediterna lyfta upp frågan om halvtidstjänsterna inom handeln och svårigheten att försörja sig på kvinnolöner. För att nå målgruppen satte Grupp 8:s medlemmar upp affischer och delade flygblad vi personalingångarna till de stora varuhusen i Stockholm. Tilltalet riktade sig direkt till expediterna.
”Kan DU försörja dig på din lön? Vet Du att 45% av de deltidsanställda är tvungna att arbeta av ekonomiska skäl? 70% av personalen på Tempo är deltidsanställd [...] Får DU behålla din anställning?”
1970 fastslogs att organisationens program syftade på lång sikt åt att upprätta ett socialistiskt samhälle. Det hette att ”kvinnan” endast kunde uppnå ”verklig frihet” om ”mannen” också var fri. Ingen kunde bli fri förrän socialismen infördes.
”Grupp 8 har insett att kvinnans frigörelse totalt sett inte är möjlig i ett kapitalistiskt samhälle. Därför måste vi kämpa för ett socialistiskt samhälle på samma gång som vi ser till att så många reformer som möjligt kommer till stånd. Reformer som underlättar kvinnors aktivitet i detta samhälle”, står det i ett dokument.
Ur detta perspektiv var ”kvinnokampen” en del av den socialistiska kampen och männen föreställdes som kamrater:
”Därför män, kamrater, är det er plikt som revolutionärer att krama barn, byta blöjor, diska, laga mat och skura golv. Det är också politiskt arbete. Inte en privatsak för kvinnor”.
Tilltalet var optimistiskt och efterliknade andra vänsterorganisationers diskurs med en dos humor:
”diskutera punkterna i din organisation, ditt parti, din skola eller din grupp. Arbeta för att kraven förverkligas! NU! [...] Gör motstånd – gråt inte! Var glad – gå till angrepp!”
Diskursiv omsvängning
Viljan att tala med och agera tillsammans med arbetarkvinnor visar sig svår att genomföra. Ett solidaritetsmöte med strejkande städerskor 1974 misslyckat då städerskorna uppfattade att Grupp 8 talat över huvudet på dem, vilket enligt Elgán ledde till uppslitande diskussioner och omorienteringar inom organisationen.
Vid 1970-talets andra hälft lades större fokus på sexualpolitiska frågor och det skedde ett skifte från att tala med till att tala till kvinnor. Bortsett från abortfrågan var sexualpolitiken mycket mer kontroversiell inom gruppen än arbetsmarknadspolitiken, påpekar Elgán. Diskussionerna kring homosexualitet pekar på att det rådde en oreflekterad heterosexuell norm inom gruppen och även om det organiserades kampanjer mot pornografin under hela 1970-talet rådde det ingen konsensus kring frågan. Prostitutionsfrågan var ännu mer kontroversiell.
Grupp 8:s största sexualpolitiska aktion var enligt Elgán aktionen mot Sexualbrottsutredningen 1976. Grupp 8 tog initiativ till en samling tillsammans med tretton olika kvinnoorganisationer inklusive borgerliga sådana – som tidigare betraktats som omöjliga samarbetspartner. I Kvinnobulletinen publiceras artiklar om sex som alltmer antar karaktären av sexualupplysning. Exempelvis publicerades ett flertal artiklar 1978 om preventivmedel med ett klart hjälpande tilltal.
I den diskursiva omsvängningen som skedde under 1970-talets andra hälft började begrepp som matriarkat och kvinnokultur att användas. Den gemensamma kampanjen mot Sexualbrottsutredningen förändrade åtminstone tillfälligtvis klimatet mellan Grupp 8 och borgerliga kvinnoorganisationer. En gemensam aktion för utbyggd barnomsorg genomfördes. Och det samarbetades även om krav på kvinnohus.
Den kvinnokulturella idéströmningen kan enligt Elgán tolkas som att många inom Grupp 8 ”kände behov av att bryta sig loss från obligatoriet att alltid förena feminismen med klasskampen”. Hon ger två tolkningar till det ideologiska skiftet som sker vid 1970-talets mitt: 1. att vänstern förlorade inflytande över gruppen i takt med att de även förlorade makt i övrigt. 2. att vänsterns analyser och retorik användes i början därför att de utgjorde lättillgängliga redskap då men att gruppen växte ideologiskt med tiden och utvecklade egna verktyg.
Öppnar för tolkningar
Min reflektion efter att ha läst detta intressanta arbete är att oavsett om materialet för historisering är muntligt, skriftligt eller ett förrädiskt minne som präglas av självinvesteringar är den historiska analysen med nödvändighet förankrad i personliga uppfattningar och ideologiska positioner. Till exempel kan inte frågan om en viss historisk utveckling ska betraktas som ett ”framsteg” eller bakslag avgöras av empirin. Men om empirin är rikt och noggrant insamlad och redovisad – vilket är fallet med Elisabeth Elgáns arbete – är den alltid värdefull i sig eftersom sådana arbeten öppnar för en mängd olika ”egna” tolkningar.
En som för mig uppenbart framgår är att det ideologiska skifte som Elgán beskriver hos Grupp 8 under senare delen av 1970-talet har att göra med möjligheten att politisera, det vill säga att skapa ett föreställt ”vi” och ett ”de” ur vilket det går att agera politiskt. Misslyckandet att innefatta arbetarkvinnorna i vi:et antingen som medlemmar eller som objekt för politisk representation framstår som avgörande. Detta misslyckande tycks ha lett till ett försök att konstituera vi:et snarare gentemot ”manssamhället” än gentemot ”kapitalismen” och det politiska subjektet ”kvinnor” snarare i förhållande till sexuell än till ekonomisk exploatering.
4
Följ oss
Gå till sidtoppen
En intressant avhandling och recension, som jag ska försöka hinna läsa ordentligt, eftersom jag själv deltog i Grupp 8:s arbete från 1972 och framåt. Det som fattas lite i analysen tycker jag spontant är att Grupp 8 såg väldigt olika ut på olika platser, själv tillhörde jag Göteborgsgruppen som skilde sig mycket från exempelvis Stockholms- och Uppsala-grupperna, och alla tre skilde sig från Malmö- och Umeå/Luleå-grupperna, och inte minst från gruppen i Borlänge, som utvecklade ett mycket lyckat samarbete med städerskorna på Domnarvet. Enligt min mening hörde Grupp 8:s utveckling också ihop med att den nationella konferens som skulle besluta om att lägga ned verksamheten 1978-79 i stället kom att ta initiativet till Kvinnotribunalen i Göteborg 1981, som med hjälp av en massiv mediabevakning lyfte upp kvinnorörelsens diskussioner på nationell nivå och berörde alla sektorerna av arbete när det gäller arbete, utbildning, barnomsorg, sexualpolitik, mediapolitik mm. Grupp 8 gled alltså sömlöst över i det som kom att bli basen för den fortsatta, breda kvinnopolitiska organiseringen i alla möjliga former av institutioner, nätverk och grupper under 1980-talet. För mig personligen blev Kvinnotribunalen min viktigaste skola för kommande organiseringar i alla fortsatta sammanhang, även vid sidan om feminismen. Med vänlig hälsning, Eva Nikell
Tack för kommentarerna! Jag måste ta på mig att jag inte underströk att arbetet gäller Grupp 8 Stockholm, vilket framgår tydligt i boken.
En jämförelse till från kvinnokamp på tidigt 1970-tal. Den revolutionära Kvinnoligan i Lund sökte sig delvis andra vägar till feminismen än Grupp 8 i Stockholm. För oss var inte marxismen den enda saliggörande metoden utan consciousnessraising och studier i kvinnohistoria. Vi sökte också kontakt med Rödstrumporna och Women´s lib. Se "Tusen systrar ställde krav. Minnen från 70-talets kvinnokamp." Renée Frangeur
Åh det är så mycket i boken som inte finns med i recensionen! Verkar som att även Grupp 8 hade kontakt med Rödstrumporna och Women's lib och det berättas om hur viktigt "Lundaresan" var för organisationens utformning. Det skrivs också en del om motsvarande medvetandehöjande inslag, framförallt i början på decenniet. Så det finns många beröringspunkter. Jag kan bara säga: läs boken. Det som kommer med i recensionen är ett litet urval av ett stort urval....