Minnen från Vitsvit

2015-11-09 | Vera Atarodi padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Vitsvit väcker igenkänning och hopp om förståelse hos Vera Atarodi som i denna krönika minns verket i flera lager: som text, som radioteater, som teateruppsättning. I tider då ”asylboenden brinner, skolor attackeras av rasister och migranters rättigheter berövas framför våra ögon” bär det hopp, menar hon. Och i dagarna blev det klart att Unga klara i Stockholm ger tre extraföreställningar i december efter starkt gensvar från publiken.

Jag minns när jag läste Vitsvit första gången. Jag läste delar av den om och om igen. ”Min far sa: Visa mig den som övergett sitt språk så ska jag visa dig den som inget språk omfattar”, skrev Athena Farrokhzad. Jag kunde inte sluta repetera. Tyst och högt. I olika tonlägen. Varje gång grep något tag om en kroppsdel inuti mig och drog neråt. Liksom att jag skulle föda ut den ångest som bodde inne i mig. Jag minns att jag ibland ville kasta boken genom ett fönster. Hårt, så att ljudet från glas som splittrades mätte de känslor av sår som revs upp. Efteråt ville jag att alla skulle läsa den. Kanske om de kunde förstå den, kunde de förstå mig, min kusin och min vän.

Jag minns när jag hörde Vitsvit som radioteater första gången. Jag minns att jag blundade och tänkte att rösterna var så bekanta. Det var flashbacks och throwbacks till barndomsår, unga år och vuxna år. Jag fick inte nog och lyssnade på den om och om igen. Varje gång jag hörde Susan Taslimi läsa sina repliker stärktes en längtan efter min fars bekräftelse och min farmors trygga famn. ”Tro inte att det står i din makt att erbjuda mig något”. Ljudet susade ut och som om jag vore i en tidsmaskin förflyttades jag från min säng i Rissne, till min brors pojkrum i Lund. Vi var barn och beklagade ett arv vi aldrig skulle kunna fly. I Rissne höll jag hårt i kudden och hoppades på att naglarna skulle borra igenom materialet. Om tyget sprack kunde kanske mitt hjärta helas. Jag skickade länken till mina vänner. Ni måste lyssna och förstå. Kanske då kan ni förstå min familj, deras familj och deras vänner.

Jag minns när jag såg Vitsvit på Unga klara. Jag minns att jag var rädd för vad jag skulle uppleva och förvånades av att min starkaste känsla var lättnad. I en tid där asylboenden brinner, skolor attackeras av rasister och migranters rättigheter berövas framför våra ögon, är det lätt att bli politiskt deprimerad. Skådespelarna i uppsättningen skrek ut Farrokhzads mening: ”Om du inte darrar när du korsar en gräns är det inte gränsen du har korsat”. Jag vill att alla ska se denna uppsättning. Kanske om vi hörde varandras skrik skulle vi förstå varandra.