Bild: Martina Holmberg

#cop21: Deras hopp står till Paris

2015-11-06 | Esther Flores Sedman padlock

EKONOMI

När klimatet förändras, blir klimatflyktingarna fler.  I Bangladesh väntas över 30 miljoner tvingas fly om inte uppvärmningen stoppas. Rashida Khatun  och Shefali Begum  har redan flytt en gång på grund av det förändrade ekosystemet. Nu står deras och Koushallaya Mundas hopp till FN:s klimatmöte i Paris.

FAKTA:

COP21:

I början av december hålls FN:s nästa klimattoppmöte i Paris, COP21. En av stötestenarna väntas bli frågan om klimaträttvisa och klimatfinansiering. De fattiga länderna vill ha ersättning för de skador som de rika ländernas utsläpp orsakar och hjälp till en hållbar utveckling. Men de rika länderna har svårt att komma överens om hur finansieringen ska se ut, och vilka länder som har det största ansvaret att betala.

Reportaget publiceras i samarbete med Diakonia.

För snart sex år sen drog cyklonen Aila in över Bangladesh och nyhetsmedierna världen över rapporterade om förödande konsekvenser – en halv miljon människor blev hemlösa och hundratals miste livet. För många av de som överlevde kommer livet aldrig mer att bli sig likt. Som Rashida Khatun. Hon miste sin man och alla fyra barnen och bor nu ensam på en släktings veranda. Eller Shefali Begum, som sedan barnsben livnärt sig på naturresurserna i närområdet – som fisk, frukt och foder till djuren. På grund av förändrat ekosystem kan hon inte längre leva på det, så i dag kämpar hon hårt för barnens framtid. Och Koushallaya Munda, som tvingades fly Aila med barnen hals över huvud.

Tre kvinnor. Tre överlevare.

Det låglänta deltaområdet i södra Bangladesh där de bor drabbas hårt av klimatförändringarna och utsätts ständigt för extremväder. Men det är inte cyklonerna eller översvämningarna som är det största hotet.

Hus kan byggas upp, nya husgeråd införskaffas efter en översvämning. Störst skada gör de långsamma, ständigt pågående klimatangreppen på miljön. De skapar inga sensationella nyhetsrubriker, men påverkar möjligheterna till försörjning, berättar Mohammad Shamsuddoha som är en av Bangladesh ledande klimatexperter.

Varje gång det salta havsvattnet översvämmar landskapet och tränger ner i marken, försämras långsamt livsförutsättningarna för växter och djur. Och därmed för människor. Den näringsfattiga jordbruksmarken är så stenhård och försaltad att bara de mest tåliga och lokalt anpassade växterna överlever. Regnperioden har blivit oförutsägbar vilket leder till att många skördar slår fel.

Färskvatten har blivit en bristvara. Kvinnorna, för det är en hushållssyssla och därmed kvinnogöra, tvingas gå kilometerlångt till särskilda filterpumpar för att bära hem dricksvatten i tunga krukor på huvudet. Medan vi i Sverige fraktar hem vatten i tvåliters PET-flaskor från mataffären. Smaksatt och kolsyrat. Vi som har världens bästa vatten, till och med i toalettstolen.

För att skydda sig hjälpligt mot översvämningarna försöker invånarna anpassa sig genom att bygga höga vallar vid flodbäddarna och sätta husen på högre grunder.

Men om inte den tilltagande negativa klimatspiralen hejdas och världens länder enas om ett globalt och för framtiden hållbart klimatavtal i Paris i december i år, kommer invånarna i Bangladesh att passera gränsen för anpassning. Om den globala temperaturen stiger mer än de kritiska två graderna, hamnar stora delar av landet under vatten, säger Mohammad Shamsuddoha.

Då kommer Rashida Khatun , Shefali Begum , Koushallaya Munda, deras familjer och 30 miljoner andra människor tvingas lämna området.

 – Det blir ett internationellt flyktingproblem, för vart ska alla dessa människor ta vägen, frågar klimatexperten retoriskt.

KVINNORNA:

Rashida Khatun – Jag förlorade min man och mina fyra barn. Floden raserade vårt hem och tog våra ägodelar. I fem år bodde jag ensam på flodbanken dit vi sökt skydd. Nu bor jag på verandan hos en släkting. Jag tar de dagsjobb jag får i utbyte mot mat, men jag har få kontakter. För att få något att äta går jag ut på risfälten och samlar det spill som blivit kvar efter skörd. Cyklonen tog allt, men jag kämpar för min värdighet. 

Shefali Begum – Jag var bara tio år när jag fick följa med pappa in i floddeltat första gången. Han lärde mig vad vi själva kunde leva på och vad som gick att sälja. Nu tvingas vi istället köpa fisk, frukt och honung på marknaden. Eftersom vi inte längre kan odla ris tvingas våra män säsongsarbeta på risfält och tegelbruk långt hemifrån. Barnen kommer inte kunna försörja sig som vi gjort, så jag arbetar hårt för att betala deras skolavgifter.

 Koushallaya Munda– Vi visste att det skulle komma en cyklon, men kunde inte föreställa oss att den skulle bli så stark. Vi flydde hals över huvud, tog barnens händer och simmade bort för att söka skydd.  Nu bor vi i ett nytt område och är nästan självförsörjande. Lokala bönder gav oss redskap, gödsel och salttåligt utsäde. Men vi slet hårt för lära oss bruka vår lilla salta jordplätt.