”Så länge vi blundar ser vi inte slutet på våldet”

2015-11-04 | Bernardita Nuñez , Katarina Bagavac padlock

OPINION

”Så länge vi väljer att inte höra i stället för att fråga om våldets erfarenheter kommer vi att göra dessa människor till avvikare på grund av deras sociala bakgrund, hudfärg eller religion. Då kommer offret aldrig att få det skydd och det stöd som den har rätt till.” Det skriver Terrafems verksamhetsledare med anledning av konferensen Våldets olika ansikten i Göteborg i dag.

Katarina Bagavac är verksamhetsledare för Terrafem Göteborg

Bernardita Núñez är verksamhetsledare Terrafem

VÅLDETS OLIKA ANSIKTEN

I dag anordnar Terrafem en konferens för att göra våldet synligt. Våldet mot kvinnor – det våld som så ofta kallas för kvinnovåld, familjevåld, lägenhetsbråk, kvinnomisshandel, hedersvåld. Förklätt i ord som gör våldet osynligt, ord som tar ifrån förövaren sitt ansvar.

Ord som osynliggör struktur, strukturer som gör det möjligt för detta våld att ortsätta – år in och år ut.

Strukturer som producerar män som slår, och kvinnor och barn och män som blir slagna av andra män. Dessa offer kommer att fortsätta omfamnas av kvinnojourer, polis, socialtjänst och vården. Så länge vi väljer att blunda kommer vi aldrig att se mönstret och heller inte slutet på våldet.

Vi ser i vårt arbete hur många som inte vill lyssna på våldet. Ännu mindre fråga. Där man är färdig med en bunt etiketter beredda att sätta på offer, där man patalogiserar, etnifierar, stigmatiserar.

Så länge vi väljer att inte höra i stället för att fråga om våldets erfarenheter kommer vi att göra dessa människor till avvikare på grund av deras sociala bakgrund, hudfärg eller religion. Då kommer offret aldrig att få det skydd och det stöd som den har rätt till. Så kommer gärningsmannen hitta bortförklaringar för att kunna slippa ta ansvar för sina handlingar.

Vi blir arga, vi som arbetar på kvinnojourer och möter kvinnor och barn dagligen. Vi som hör Liza säga att hennes pappa är som Hulken, Julia som är i tredje månaden och rädd för att gå ut, eller den lilla Maryam som ska fylla ett år på en kvinnojour om några dagar. Vi blir arga på dem som sjunger dialogens lov och tror att män som slår och isolerar kan talas till rätta och sluta med sina dumheter. Och på dem som säger att allt snack om patriarkat bara är ideologi. Att det finns inte strukturer, bara individer. Och vi blir arga på dem som gör kvinnor med utländsk härkomst till kraftlösa offer att tycka synd om.

Egentligen vill vi inte vara arga, egentligen vill vi sätta oss ner och gråta över Liza, Julia och lilla Maryam och alla de andra som faller offer för mäns våld. Men tårarna torkar på våra kinder och ilskan kommer krypande när vi ser hur polariseringen och rasismen ökar i samhället.

FN definierar våld mot kvinnor så här:

"Varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller lidande för kvinnor, samt hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet”.

Våld mot kvinnor är en kränkning av den kroppsliga integriteten och kvinnors grundläggande friheter och rättigheter. Det är också en brottslig handling.

Världen runt skördar mäns våld fler kvinnoliv än krig och terrorhandlingar. Att kvinnor mördas hänger ihop med vilka värderingar som präglar vår vardag. Våld i heders namn, gängvåldtäkter eller våld i nära relationer – allt våld handlar om djupa föreställningar om mäns makt.

Låt oss se våldet och de konsekvenser våldet får, i samhället och för individen. Låt våldets offer tala. Lyssna på vad de har att säga. Gör våldet onormalt.