Um Ali berättar om sitt liv i Syrien. Hon och hennes barn bor idag i Shatila flyktingförläggningen i Beirut.

Bild: Raha Asgarizadeh

Syriska kvinnor om livet på flykt

2015-11-03 | Raha Asgarizadeh padlock

UTRIKES

Libanon har blivit hem för mer än 1,3 miljoner syrier på flykt. Tusentals av dessa flyktingar har tagit sig till palestiniers flyktingförläggning i Beirut med ytterst små resurser. Raha Asgarizadeh är fotograf och frilansjournalist, ursprungligen från Iran, verksam och bosatt i Beirut. Hon har talat med syriska kvinnor som i dag bor på flyktingförläggningen Shatila och delar exilen med de som flydde redan 1949.

Sabra och Shatila har sin egen blodiga och tragiska historia under kriget 1982: Sabra och Shtila

Um Ali bjuder på en kopp starkt arabiskt kaffe på sitt rum på flyktingförläggningen i Shatila Beirut.

– Du är ju gäst och det går inte utan kaffe.

Med varje klunk av kaffet visar hon mig med stolthet en ny bild ur sitt familjealbum.

– Titta här, kolla vilken skönhet jag var, och vänder sig till sin dotter som översätter och undrar om hon översätter noggrant och om jag förstår allt hon säger.

– Du är fortfarande vacker, säger jag för att bekräfta.

– Så du fattar vad jag säger, bra. Min man var tung maskinförare i Syrien. Vi hade ett bra liv. Titta på den här bilden, ser du mina guldsmycken, mina barn fick toppbetyg i skolan, allt gick bra för oss tills kriget startade.

Barnen som sitter tillsammans med sina kusiner och lyssnar, påminner Um Ali om saker som hon missar att berätta, om hur bra det var då.

Um Ali visar sina ungdomsbilder.

– Fabriken bombades söner. Min man blev arbetslös. När kriget nådde vårt område var det dags att fly. Jag sade till min man att jag vägrar stanna under ett tak som när som helst kan falla över mina barn, jag låter inte dem ta mina söner till krig. Vi måste härifrån, sade jag och började packa, berättar Um Ali.

– Låt oss åka till Turkiet och sedan till Iran, sade jag. Jag resonerade att de är ju våra systrar och bröder, de släpper in oss. Men min man tog oss till Libanon istället. Nu är vi här, han är arbetslös och barnen sitter hemma hela tiden, säger Um Ali besviken.

Fyra år efter inbördeskrigets start i Syrien finns det 1,3 miljoner syrier registrerade hos UNHCR i Libanon. Detta motsvarar 25 procent av Libanons befolkningsantal. Men siffran visar bara de registrerade flyktingarna. UNHCR har slutat att registrera nyanlända sedan maj 2015 på begäran av libanesiska myndigheter. Varje dag kommer in nya flyktingar in i landet.

Flyktingförläggningen Shatila, som är palestiniernas flyktingförläggning sedan 1949 i Libanon, ger nu hem även åt syrier som tar sig till Beirut. Där bor de inte längre i tält men fortfarande saknar de tillgång till el och vatten de festa timmar dygnet runt.

Shatila flyktingförläggningen i Beirut.

Syrier tillsammans med palestinier

De nyanlända syrierna hyr rum av de tidigare palestinska flyktingarna, bor tillsammans och delar på umbärandena. Shatila förläggningen byggdes 1949 i södra Beirut för att ge skydd till 3 000 palestinier som drevs på flykt från sina hem. I dag bor mer än 9 800 registrerade i dess fuktskadade bostäder med stora brister när det gäller tillgång till dricksvatten och el.

Palestinska Walaa Falastin flyttade till ännu en flyktingförläggning.

Walaa Falastin är 27 år gammal och har vuxit upp i palestinska flyktingförläggningen i Syrien. Syriska kriget har återigen drivit henne till flykt, till ännu en palestinsk flyktingförläggning. Det har gått nu tre år sedan hon bosatte sig på Shatila tillsammans ed sin make. Nyligen har hon fått ett jobb på en läkarmottagning och hoppas på att få 200 dollar lön för att betala hyran på rummet de bor i. Paret har ett fyraårigt barn. En välgörenhetsorganisation ger familjen 30 dollar för barnets skull. Walaa Falastin gifte sig när hon var 11 år gammal, berättar hon. Hon inser att hon kommer att bo kvar på Shatila, eftersom hon har verken råd att ta sig ur Libanon heller vet hur man gör.

Antalet barnäktenskap är högt bland syriska flyktingar i Libanon. Men även innan kriget i Syrien förekom barnäktenskap fast inte i lika stor utsträckning som i många andra länder i regionen. 13 procent av flickorna under 18 år rapporterades tvingas till äktenskap. Men Walaa Falastin anser inte att hon tvingades till giftermålet. Hon skrattar och säger:

– Sånt är livet när man bor på flyktingförläggning!

Det som tvingar syriska familjer att gifta bort sina döttrar i tidiga åldrar i dag kan inte förklaras bara med tradition. Det handlar främst om oro för unga kvinnors säkerhet och fattigdom.

Ändrade könsroller

En ung kvinna sitter med sin gröna klänning vid en liten mataffär. Hon vill inte ange namn eller vara med på bild men kan tänka sig att tala med mig. Lugnt och sansat berättar hon:

– Min man gillar inte att jag är med på bild. Jag är 33 år och jobbar här på affären som min man startade här på Shatila. För tre år sedan flydde vi från krigsdrabbade Dar’a i södra Syrien. Jag umgås inte med någon här, jag känner ingen heller. På dagtid jobbar jag här, tar med mitt fyraåriga barn. Innan vi flyttade till Libanon umgicks jag bara med min familj och stannade hemma. Här kan jag åtminstone vara ute i affären och träffa andra människor.

Hennes man tycker att de ska stanna kvar i Libanon tills de kan återvända.

– Han är rädd att vi förlorar våra barn på väg till Europa om vi beger oss ditåt.

Syriska flyktingar har ytterst begränsade möjligheter att skaffa arbete i Libanon. När de ändå lyckas handlar det om lågavlönade svåra arbeten och de utsätts för diskriminering. Det ekonomiska trycket på flyktingfamiljerna har lett till att de flesta syriska kvinnor deltar nu i familjeförsörjningen, till skillnad från hemlandet.

Nasrin Damaskos har öppnat en liten affär på Shatila.

Nasrin Damaskos är 37 år gammal. I början av krisen i Syrien reste hon tillsammans med sin make och sina sju barn till Libanon.

– Vi kom då gränserna fortfarande var öppna men vi utsattes hårt för gränspolisens trakasserier.

I Syrien var hon hemmafrun men i Libanon lämnade hon hemmet för att tjäna pengar till familjens överlevnad. Hon gick på en kurs som anordnas av en välgörenhetsorganisation och sedan startade hon en liten butik där hon säljer kläder och smink.

– Det var inte lätt i början. Jag var 15 år när jag gifte mig och blev med barn direkt efter. Jag trodde att en bra kvinna stannar hemma och föder barn. Men sedan förstod jag att det inte var rätt inställning. En kvinna måste veta vad som händer i samhället. Nu kan jag prata mer med min man om allt som händer. Vi diskuterar och fattar gemensamma beslut. Även grannskapskvinnor kommer till min butik och frågar om råd när de har problem.

Ensamkommande kvinna

Men Nour Safar har en annorlunda historia. Hon har förlorat sin man under bombningarna och flytt till Libanon med sina små barn.

– Jag var så orolig under resan för att jag var en ensamstående kvinna utan manligt sällskap och beskydd. Jag hade hört om alla otäcka våldtäkter. Jag blundade inte en stund tills vi nådde fram till Libanon.

Nu har det gått tre år sedan dess och Nour Safar försörjer sin familj genom att städa hos andra i Beirut.

– Jag är ledsen att min son inte kan gå i skolan men det är ändå bra att han kan ta hand om barnen medan jag jobbar ute.

Hennes bröder bor i Ukraina och har nyligen meddelat henne att det har blivit lugnt i deras by och att om hon återvänder kommer de att försörja henne och barnen.

Även om Nour själv tagit hand om sina barn under de svåra åren blandar hennes bröder sig i hennes liv och kräver att hon återvänder.

En generell observation utifrån mina besök på Shatila och uppföljningen av syriska flyktingars situation är att de traditionella könsrollerna har redan påverkats på grund av flykten. Men det är inte alla som välkomnar förändringen.

Männen som tidigare i hemlandet var familjeförsörjare är i dag inkapabla av att uppfylla sina traditionella plikter och dessutom utsätts de för diskriminering, förolämpningar och våld ute i samhället. Många gånger leder detta till ökat våld i hemmet mot kvinnor och barn. Ändå håller många syriska kvinnor som nu fått möjligheten att förändra sin situation, tyst om våldet i hemmet. Detta på grund av omständigheterna, ovissheten i ett liv på flykt. Enligt en rapport publicerad i libanesiska tidningen Safir misshandlas syriska kvinnor även utanför hemmet och inte sällan av hjälporganisationers anställda.

Jag frågar Nour Safar om hon har bestämt sig för att lyssna på sina bröder och återvända.

– Vad kan jag göra, de är familjens överhuvud, jag kan inte gå emot min äldsta bror.

Samtliga efternamnen är fingerade.