På RFSL:s kongress år 2000 kom det in en motion om att inkludera transpersoner i stadgarna och Lukas Romson var en av krafterna bakom förslaget. Motionen avslogs med knapp majoritet vilket ledde till stor besvikelse hos många. Medlemmar gick gråtandes ut från kongress-salen och några valde till och med att gå ur organisationen i protest. Men året därpå hade vindarna vänt och förslaget om att inkludera transpersoner antogs till jubel och stående ovationer, minns Romson.
– Det fanns bara en som argumenterade emot. Han menade att om transpersoner blev valbara till styrelseposter så riskerade förbundet att få heterosexuella i styrelsen. Men han fick snabbt mothugg av kollegor från samma avdelning, som en efter en klev upp i talarstolen och kallade honom för heterofob, skrattar Romson.
Det skulle dröja ytterligare några år för RFSL att driva aktiv transpolitik, men sedan 2010 har förbundet slagits för frågorna med den äran, menar han.
– Ulrika Westerlund som är ordförande och Kerstin Burman, juristen som driver skadeståndsprocessen gällande tvångssteriliseringarna åt RFSL, är två av de viktigaste transaktivister vi har i det här landet.
Romson ser dagens transrörelse som mer splittrad än tidigare och tycker det är synd att transaktivister ägnar sig åt att lyfta det negativa, istället för att jobba för fler reformer att komma till stånd. Han ser också en tendens av aggressivitet som i sin yttersta form kan uppfattas som hat gentemot cispersoner.
– Jag börjar få lite svårt för det. Det finns människor i mitt liv som är cis och som jag älskar, därför tycker jag inte riktigt om när någon uttalar sitt förakt för cispersoner. Det gör mig illa som transperson.
Men, menar du att större delen av transrörelserna föraktar cispersoner? Så ser inte jag det riktigt..
– Nej, men en mindre del som är ganska högljudd.
Om vi ska bli mer specifika, pratar vi om en speciell grupp på Facebook till exempel?
– Nej, jag upplever det inte som specifikt på det sättet, men det finns en strömning som är problematisk. En tendens… Och den finns ju i feminismen också.
Menar du när man säger ”trust no man” eller ”trust no cis” typ?
– Det kan ju bli mycket hårdare än så. Jag tänker på uttalanden som ”Dö alla cispersoner” eller ”Alla män bör dö”, sådana saker. Alltså, jag är väl medveten om den slentrianmässiga kritiken mot all feminism, som att den skulle vara för vänster..
”Identitetspolitik”-kritiken?
– Precis, det är inte det jag menar. Jag har råkat ut för aggressiv kritik när folk tror att jag är en ciskönad man. Jag blev tvungen att skriva ut att jag är transman på Twitter för att överhuvudtaget få uttala mig i vissa sammanhang. Vi har ett rätt knepigt samtalsklimat ibland.
Det där tenderar ju att handla om ett större problem. Det är så lätt i dag att uttrycka sin åsikt, på två sekunder kan du starta en grupp två Facebook eller twittra ut din ståndpunkt. Blir vi arga kan det vara svårt att hålla sig.
– Och man kan dessutom gömma sig bakom ett nick, så att man slipper stå för det senare. Det är ju det nätet gör med våra sociala interaktioner. Ju längre bort vi kommer från varandra desto mindre ser vi av vad som händer med den andre, och då kan vi bli mer elaka. Man märker inte att man gör någon illa. Det moraliska ansvaret försvinner.
I Sverige är transkampen ännu i sin linda men allt fler transaktivister och debattörer får komma till tals på sina egna villkor. Trots detta är det ännu sällsynt att transmaskulina tar eller ges plats i den offentliga debatten. Det finns flera orsaker till att det ser ut så, tror Romson, bland annat att det är lättare att objektifiera transfeminina.
– Enligt normen ska ju män inte objektifieras, vi är subjekt. Men jag ser på sociala medier att det finns minst lika många transmaskulina som är insatta och engagerade i frågorna. De vågar däremot inte komma ut i ljuset och där har vi den andra aspekten av det hela. Det handlar inte bara om vilka media hör av sig till, vi är ju inte heller fostrade att ta för oss.
Romson tror att det kan finnas gamla mönster från att ha fostrats in i en könsroll som återupprepas, även om man idag är socialiserad i den motsatta rollen. Det kan vara en förklaring till att transkvinnor tenderar att kliva fram medans transmaskulina tenderar att tveka, resonerar han.
Du kan ha en poäng där... Jag ville absolut inte ta plats som barn, men hade helt klart en förväntan på mig att göra det. Jag var väldigt blyg och ville helst smälta in i bakgrunden.. Men när jag väl tog plats, i hemmet, tilläts jag göra det. Ofta på min lillasysters bekostnad. Hjälp vad jag körde med henne! Och den erfarenheten, av att ha tillåtits ta plats på syrrans bekostnad, kan jag ju inte helt bortse ifrån...
– Nej, ingen av oss kan ju friskriva oss från vår historia. Jag kan ju inte bortse från att ha växt upp i ett medelklass hem, till exempel, och inte heller från att jag blivit uppfostrad till ”flicka”. Jag känner inte igen det du berättar om en förväntan att ta plats. Däremot minns jag att det var negativt att synas i skolan. Jag fick bittert erfara att det inte var populärt att prestera. Det var nog lättare att lägga sådant på mig som socialiserad ”flicka”, som socialiserad kille hade jag nog lättare kunnat hävda mig.
Hur ska vi få in fler transmaskulina i den offentliga debatten?
– Om vi ska se det ur ett feministiskt perspektiv så behöver feminismerna lära sig tillräckligt mycket om transkamp och transfrågor, för att överhuvudtaget se de här mönstrena. Och att göra en analys, ”vilkas röster får komma till tals?”. Det ansvaret behöver ciskönade inom feminismen ta. Att ge utrymme till alla transpersoner på lika villkor. Transfeminina, transmaskulina och icke-binära. Vi transpersoner behöver också bli bättre på att se de här maktordningarna.
Följ oss
Gå till sidtoppen
MEST KOMMENTERAT
SENASTE KOMMENTARERNA
Om Var Grupp 8 en feministisk organisation?
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om #bildskolan 21: Att äta Den Andre
Om Porr handlar om betalda övergrepp
Om Nobels fredspris till kampanj för att avskaffa kärnvapen
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Rödgrönt ointresse för fred och nedrustning borde oroa många
Om Var inte målet att vi skulle jobba mindre?
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
Om Feministiskt perspektiv öppnar arkivet och startar på nytt!
MEST LÄST