Lovande ambitioner i SVT blev patriarkal heteropropaganda

2015-10-27 | Elin Persson padlock

KRÖNIKA/KULTUR

SVT har senaste året släppt flera serier med feministiska ambitioner men vars budskap blivit det motsatta: patriarkal heteropropaganda.   Elin Persson analyserar Viva Hate, En delad värld och Gerilla – en kärlekshistoria.  

Viva Hate handlar om en skitcool lesbisk och feministisk tjej, och tyvärr också om en snubbe som stalkar henne. Tjejen som heter Fanny mår psykiskt dåligt och första gången snubben ser henne klättrar hon över ett broräcke. Han går fram för att rädda henne från att hoppa, blir då påkörd och hamnar på sjukhus men klarar sig bra. Fanny hoppar inte. Så fort snubben kommer ut från sjukhuset bestämmer han sig för att han vill vinna Fannys kärlek så han söker upp henne. Fanny går med på att ta en kaffe med honom på ett café, och det första hon berättar är att hon är lesbisk. Han tjatar om att ses igen, och hon säger bestämt nej och går därifrån. Men han ger sig inte – nej han åker och tatuerar in Fannys namn på sin överarm!   Han ringer henne och säger att han har något viktigt att visa och hon går till slut med på att ses. När han visar henne tatueringen blir hon arg. ”Fattar du vilken jävla käftsmäll det där är? Det är känslomässig utpressning” säger hon och tar sin cykel och åker iväg och avslutar med att skrika: ”jag vill aldrig mer träffa dig”.

Dagen efter åker snubben till hennes hus och skriver på hennes fasad med stor text ”Jag älskar dig Fanny”. Han väntar utanför tills hon kommer ut och hon blir jättearg igen och säger att han måste ta bort det. Hon berättar att hon är på väg till Berlin med sina kompisar och han frågar om han får följa med, och hon får ännu en gång bestämt säga att hon inte vill ha honom i sitt liv.  Någon dag senare träffar snubben en annan snubbe och har ett samtal om kärlek. Den andra snubben ger honom rådet att ”följa sitt hjärta och aldrig ge upp kärleken” varpå snubbe ett bestämmer sig för att följa efter Fanny till Berlin. När han möter upp henne på tågstationen i Berlin är hon skeptisk men inte lika arg längre trots att han i smyg följt efter henne. Han ger henne en CD-skiva och åker hem.  Några dagar senare när snubben är hemma ringer det plötsligt på dörren. Där står Fanny och plötsligt går hon in och kysser honom. De sliter av varandra kläderna och Fanny skriker ”Nej sluta” samtidigt som hon skrattar. Hon säger ”vänta, ska vi verkligen? Morrisey levde ju i celibat” Snubben: ”Fuck Morrissey” och så tar han av henne resten av kläderna och så ligger de.

Det verkar som att båda är med på och vill ha sex med varandra, men jag undrar: varför måste dom lägga in repliken ”nej sluta” i manuset? Vad tillför det förutom att spä på synen att kvinnor som säger nej menar ja? Och hur troligt är det att en lesbisk tjej plötsligt vill ligga med sin stalker? Sedan i resten av avsnittet får vi se hur dom är ett lyckligt par. Snubben spelar i ett band och Fanny följer med på alla konserter och dom har så roligt ihop.

Manusförfattaren Peter Birro berättar om filmen i Godmorgon Sverige. Enligt honom handlar den om ”hur viktig musiken är i våra liv och om kärlekens oerhörda kraft att förändra oss och göra oss till bättre människor”.  Vem har blivit en bättre människa i serien undrar jag? Snubben som stalkar Fanny? Eller Fanny för att hon övergett lesbiskheten och blivit hetero?

Detta är av det mest unkna budskap jag sett på länge på SVT. Serien framställer stalkning som en okej sak att göra, och som dessutom kan göra att lesbiska tjejer plötsligt blir hetero. Dessutom har serien med den klassiska och tröttsamma strukturen ”tjej blir räddad av en man”. Kvinnor behöver inte räddas av män, lesbiska kvinnor blir inte hetero av att bli stalkade och stalkning är inte ”att följa sitt hjärta” utan ett extremt obehagligt beteende.

En delad värld handlar om ett kvinnosamhälle där bara 123 män finns kvar, resten av männen har dött i ett virus. När jag läste beskrivningen tyckte jag att det lät intressant och fick många tankar på hur ett sånt samhälle skulle se ut. En kan ju tänka sig att väldigt många skulle vara lesbiska, och jag kan även tänka mig att våldet skulle minska mycket och liv räddas. Skulle patriarkatet kunna finnas kvar? Hur skulle relationer se ut i ett sådant samhälle? Skulle kön ens finnas?

Men när jag börjar kolla ser jag att serien inte handlar om relationer mellan kvinnor, vi får inte följa en enda lesbisk relation. Serien handlar om män, om kvinnor som sörjer mäns död och om tonnårstjejer som trånar efter den enda unga mannen som finns kvar. Den unga mannen bor hos en familj och beter sig väldigt drygt. Dottern är arg över hans beteende men samtidigt är hon attraherad av honom.

Vi får se hur forskare försöker bota viruset för att få tillbaka männen eftersom världen blivit så dålig utan dem. Serien utgår från att kön är biologiskt (männen har dött på grund av ett virus i Y-kromosomen). Denna förlegade syn stämmer inte överens med verkligheten. Det finns både män, kvinnor och ickebinära som har Y-kromosom. Serien visar en värld där alla är cispersoner och ignorerar även helt det faktum att 2 procent föds intersexuella, det vill säga inte går att kategorisera som man eller kvinna.

Det lite positiva i serien är när vi får följa ett feministiskt parti som heter Mariaprorgrammet som ser fördelarna med att det inte finns män kvar. Dock framställs Mariaprogrammet som okunniga och vi får inte veta på vilket sätt de ser att samhället förbättrats.   I slutet av filmen blir dottern i familjen kär i den dryga killen och de kysser varandra på en klippa. Serien blev alltså hundra procent heteropropaganda och mansfokuserad, trots att beskrivningen hade helt andra potential.

I en värld med bara 134 män hade inte de flesta ägnat sin tid åt att sörja män, utan tvärtom hade det varit befriande för många kvinnor att slippa män och det hade räddat liv. De flesta hade förstås levt i lesbiska relationer, som till slut kanske inte skulle kallas lesbiska om kön slutade finnas.

I Gerilla – En kärlekshistoria får vi följa två karaktärer. En cool tjej som gör en dokumentär där hon intervjuar folk på gatan om feminism och rasism. Hon brinner för att förändra samhället. Den andra karaktären är en snubbe som blivit dumpad, och vill hitta sätt att få sitt ex tillbaka. När han går på stan kommer den coola tjejen fram och riktar mikrofonen mot honom och frågar om han är feminist, ”jo det e jag väl” säger han , ”varför då?”, ”jag vet inte... jag är nog inte rätt kille..” och så går han iväg.

Han är uppenbart ointresserad av ämnet men han erbjuder henne skjuts hem och sen bestämmer han sig för att det kanske vore smart för honom att vara med i filmen för att verka ha en intressant sysselsättning för att vinna tillbaka sin exflickvän. Så nån dag senare åker han hem till den coola tjejen och berättar att han vill hjälpa till att filma. Hon säger att hon inte behöver hjälp och speciellt inte av en snubbe, men han övertalar henne och hon säger till slut att han kan få bli hennes assistent men att det fortfarande är hennes projekt.

Han följer med och filmar, tycker det är roligt att ha nåt att göra på semestern och framförallt har han en intressant hobby att skryta om för sitt ex. Feminism bryr han sig inte ett skit om.   Dom sitter i hennes lägenhet. Han börjar ifrågasätta hennes feministiska kamp, säger att hon skrämmer bort vanliga människor. Han säger att hela hennes projekt är så lågt, att hon bara vill bli kändis och imponera på sina polare, och så avslutar han med att säga: fast du har ju inte ens några polare. Då säger hon plötsligt: ”Jag är askär i dig”.

  Sen hånglar de i hallen, och senare åker hon iväg och när han ringer henne nån dag senare hör han hennes telefonsvarare som är som ett revolutionärt manifest där hon berättar att hon ska åka utomlands och det avslutas med: ”vi ses på andra sidan revolutionen. Jag tror på er och längtar dit”.   Sen får vi se hur snubben börjar diskutera genusfrågor i barnuppfostran med andra föräldrar. Han berättar för sitt ex att han vill läsa genusvetenskap och de börjar bråka. Exet anser inte att han varit så delaktig i deras familj och tycker att det känns hycklande med hans plötsliga genusintresse, så snubben går iväg därifrån, ensam och ledsen i mörkret.

Han går in genom sin trappuppgång och vem står och väntar på honom om inte den coola tjejen Lara? Sen hånglar de och verkar så kära och ännu ett lyckligt heteroslut är ett faktum. Förutom att det är tröttsamt att se lyckliga heteroslut gång på gång, så blir det automatiskt ett förminskande av den kamp Lara för i serien. Lara var helt emot parförhållanden, och att hon plötsligt blir kär i denna dryga kille känns inte alls realistiskt.

Förutom den tydliga patriarkala heteropropaganda dessa tre serier sprider så har de något mer gemensamt: De är alla regisserade av män. Jag önskar att SVT i fortsättningen kunde visa fler filmer och serier gjorda av kvinnor. Där finns mängder av filmer som berör dessa teman men som inte använder dessa teman för att göra patriarkala poänger som att förminska homosexualitet och kvinnokamp. Det hade varit väldigt intressant att se mer realistiska och mindre mansfokuserade skildringar av lesbiskhet, kvinnosamhällen och utopier. Ni kan bättre SVT!    