Symbios mellan olika krafter bakom attentatsvåg

2015-10-21 | Heléne Lööw padlock

INRIKES/ANALYS

”Det vi ser i dag har flera likheter med de processer som började att skönjas under sista halvan av 80-talet och som exploderade in i offentligheten under början av 90-talet. Då som nu är det inte en våg, utan flera parallella sådana som vi måste förmå att se samtidigt.” Det skriver historikern Heléne Lööw som särskilt lyfter symbiosen mellan det organiserade och oorganiserade som motor bakom de attentat mot asylboenden vi bevittnar just nu.

RELATERADE TEXTER:

2015-10-20 ”Vi måste hindra historien från att återupprepa sig”

2015-10-20 Fyra misstänkta attentat mot folk på flykt på en vecka

2015-05-08 Myterna frodas i Sverige – 70 år efter andra världskrigets slut

Under den senaste tiden har bränder i flyktingförläggningar kommit att uppmärksammas i medierna. Vi vet ännu så länge inte hur många av dessa som är anlagda, eller vilka som i så fall skulle ha anlagt dessa bränder. I alla tidigare vågor av samma karaktär har det varit en blandning av händelser av olyckor och anlagda bränder. Bränderna har också varit delar av större mönster och kan inte ses ur sitt sammanhang.

Från mitten av 80 talet började ett mönster urskiljas, etablerandet av flyktingförläggningar stötte stundtals på lokalt motstånd, informationsmöten från det dåvarande invandrarverket och kommunen slutade stundtals i tumult, lokala protestgrupper bildades, namninsamlingar mot förläggningarna drogs i gång, det kom till bråk och konflikter i lokalsamhället mellan flyktingarna och de boende. Förläggningarna började att attackeras, vi talar inte enbart om bränder utan även grupper av människor som samlades utanför förläggningarna, kastade sten, skrek glåpord, uppträdde hotfullt. På sina håll uppmanades flyktingarna att inte lämna förläggningen under kvällstid. Det var långt till närmaste polisstation och den som fanns på orten stängde redan vid tretiden.

Samtidigt växte motståndet mot byggandet av moskéer, det utkämpades många lokala så kallade moské-strider under 80 talet. Successivt tilltog de direkta attackerna mot förläggningarna, för att kulminera under 1991–92. Vågen sammanföll med Lasermannen, med uppdykandet av militanta vit makt-grupperingar, som rånade banker, försökte bygga upp krigskassor och driva en ny revolutionär form av vit makt aktivism, med vandaliseringar av judiska begravningsplatser, med mord och våld riktat mot HBTQ personer, med hot och trakasserier. Situationen tvingade till slut den dåvarande statsministern Carl Bildt att hålla ett teve-tal till nationen – en unik händelse i svensk historia.

Oorganiserade individer

Det var ingen koordinerad våg, det var inte samma människor som agerade, det fanns ingen som ledde den. Det var flera parallella vågor som sammanföll i tid och som kom att existera i en symbios med varandra. Det var inga vit makt-grupperingar som brände ner förläggningar, eller samlades som lynchmobbar utanför dessa på kvällarna – det var med få undantag helt oorganiserade individer de tillhörde inga nätverk eller organisationer.

Om vi ser till de som dömdes för dessa attacker, var den övervägande majoriteten män från lokalsamhället, de var inte särskilt marginaliserade – en vanlig stereotyp vid tiden, bilden av de unga, arga marginaliserade, småkriminella männen på glid - de hade arbete, utbildning och en stabil socialförankring. Visserligen fanns det unga, arga marginaliserade män också, men de tillhörde en minoritet. I förhör hävdade de att de gjort detta för att ”protestera mot den förda politiken”, att de bara omsatte vad alla pratade om i lokalsamhället, gjorde verklighet av allt prat om att ”något måste göras, förläggningen måste bort” eller vi borde göra som de gör på andra håll. Händelser inspirerade och manade på andra att ta efter. Andra anförde en sorts privata motiv, de ansåg sig vara de verkliga offren, flyktingar hade uppträtt oförskämt, låg säkert bakom stölder som ägt rum och så vidare.

Det vi ser i dag har flera likheter med de processer som började att skönjas under sista halvan av 80-talet och som exploderade in i offentligheten under början av 90-talet. Då som nu är det inte en våg, utan flera parallella sådana som vi måste förmå att se samtidigt. Vi har en våg riktad mot flyktingarna, vi har en våg riktad om fattiga EU-medborgare. Och minoriteter som judar, romer, HBTQ personer och muslimer vittnar om en ökande utsatthet, en ökande rädsla. Alla dessa vågor är delar av samma process, gärningspersonerna och motiven må skifta, men de bildar var och en för sig en del av den totala bilden. Och det är den vi måste se. Givetvis finns då som nu motkrafter, det får vi heller inte förglömma.

Lokalsamhället har flyttat ut på nätet

Det finns dock en sak som skiljer 80- och början av 90-talet åt. Det är den kommunikativa revolutionen, det som tidigare viskades i lokalsamhällena, de rykten som spreds, de stämningar som piskades upp, har nu flyttat ut på nätet. Du kan designa din egen lokala protestgrupp på en eftermiddag på nätet – det var inte möjligt tidigare. Händelser sprids med vindens hastighet från grupp till grupp, applåderna, ryggdunkningarna har blivit till likes, men de är inte mindre verkliga för det.

Och det är i symbiosen mellan det organiserade och oorganiserade, mellan de olika parallella vågorna som utlösts, som det verkligt farliga finns. För denna symbios vägs sällan in i analyser eller i det preventiva arbetet, som synes ändlöst fixerat vid existensen av organisationer, först då blir någonting hotande. I verkligheten ser det inte ut så – och just denna symbios är alla organisationers strategers dröm – spänningens strategi – att få fart på de oorganiserade, skapa dessa symbioser, en process som rullar av sig självt.