Alva Nilsson, sportjournalist och damfotbollsexpert.

Välförtjänt guld till Sveriges mesta mästare: FC Rosengård

2015-10-19 | Alva Nilsson padlock

KRÖNIKA/SPORT

En fantastisk toppstrid och ett mästarlag i gungning. Ändå slutade allt som det brukar. Rosengård jublar över det guld man slitit sig till. Alva Nilsson kommenterar det motgångstyngda lagets väg till sitt tredje raka SM-guld och en välförtjänt stjärna över klubbemblemet. Med säsongen i backspegeln vill också att vi minns de legender som nu lägger skorna på hyllan.

Det är lätt att ta till överord. Att prata om Rosengård som några superhjältar som plockar fram magiska krafter när det behövs. Men det är inte hela sanningen. Rosengård är inget lag som vinner för att de alltid vunnit. Mästarna är ett vinnande lag för att de varit nere i träsket alldeles för länge. För att gänget från Malmö sett skillnaden mellan vinst och förlust närmare än någon annan.

Under stora delar av 00-talet var Rosengård (som då hann heta både Malmö FF och LDB FC Malmö) förlorarnas lag – förutsatt att du tror på ordspråket ”second place is the first loser”. Och det gör jag – oklart om Malmö-legendarer som Caroline Jönsson och Malin Andersson håller med. Inget lag har grinat över fler silvermedaljer än Rosengård, men vändningen kom och man blev både överlägsna och i särklass bäst i Sverige.

Under hösten har kriserna i Malmö avlöst varandra. När det inte handlat om onödiga poängtapp och dåligt spel har det handlat om spelare och tränare som lämnat, och kritik från media.

Jag har varit en del av kritiken. Jag har sagt att Rosengård inte förtjänar guldet. Jag har skrivit om att laget saknar en plan, att föreningen inte är framtiden.

Men jag gillar att bli motbevisad. Att Rosengård förtjänar mästartiteln och en stjärna över klubbmärket är ingen fråga öppen för diskussion. Allt handlar om att få det man förtjänar och förtjäna det man får.

Reste sig på nio

Och någonstans under hösten skapade sig laget en plan. Mästarlaget började jobba för varandra. De gjorde skitjobbet som behövde göras. De var smutsiga och eleganta på samma gång.

Och faktum är att det här mästarlaget, Sveriges mesta mästare och en av världens mest framgångsrika klubbar, förtjänar denna mästartitel mer än de förtjänat någon annan. Spelare och ledare har hört kritiken utifrån, men hållit käften. Allt som behövts sägas har sagts på planen.

Rosengård har kämpat i motvind, rest sig på nio och sedan stått mer stabilt än någon annan. Mest för att känslan av hur jobbigt det är att förlora sitter i väggarna på Malmö IP. Men också för att Rosengård är ett lag som tvingats gå den hårda vägen för att skapa en enorm vinnarkultur.

När vi summerar säsongen 2015 ser det inte så märkligt ut trots allt. Rosengård vann, precis som de flesta förutsåg inför säsongen. Två Stockholmslag trillade ur men de flesta lär ha önskat Hammarby ett bättre slut. Linköping pallade inte att löpa linan ut, även om vi är tacksamma för att östgötalaget, Eskilstuna United och Piteå IF satte färg på toppstriden. Kanske är allt som det brukar ändå? Kanske använder jag, trots allt, överord när jag pratar om ”Rosengård 2015 – en berättelse om svackan, kritiken och guldjublet”?

Utanför rampljuset

Marta (Vieira da Silva, red anm), som nu är störst även inom svensk klubbfotboll med sina sju SM-guld, menar att det här med fotboll inte är så himla svårt ändå.

”Man gör lite grejer, får fram bollen och någon petar in bollen. Det är enkelt med fotboll – eller hur?”

Den här texten borde ha tagit slut här. Jag borde ha kommit till punkt för länge sedan. Men jag har en sak till att säga. En liten sak för världen men en stor sak för damallsvenskan.

Jag vill att vi minns de legender som nu lägger skorna på hyllan. De som spelat sin sista match och försvinner ut från rampljuset. Ni kommer att fattas oss. I vissa fall så förbannat mycket att det bränner till i bröstet. Punkt.