Sara Olausson ritade och skrev Det kunde varit jag i samarbete med Felicia Iosif.

Bild: Pressbilder

Sara Olausson kunde varit Felicia Iosif

2015-10-13 | Camilla Carnmo padlock

KULTUR

”Vi måste komma ihåg hur slumpartat allt är”, skriver Camilla Carnmo efter läsningen av Sara Olaussons och Felicia Iosifs bok Det kunde varit jag. Det är en genomtänkt bok både innehållsmässigt och konstnärligt. Avväpnande ärlig om Olaussons tillkortakommanden vad gäller att i praktiken hjälpa medmänniskorna och samtidigt i praktiken en solidarisk handling med delad agentskap.

Det kunde varit jag

Författare: Sara Olausson och Felica Iosif

Tecknare: Sara Olausson

Förlag: Kartago

Tidigare böcker av Sara Olausson: Hjälp, Loranga, Kvinnor ritar bara serier om mens.

Jag tycker så mycket om den här boken att jag inte riktigt vet vilken ände jag ska börja i. Jag börjar så här: Den här boken är aktuell, superviktig och rör varenda människa i det här landet. Det personliga är politiskt, fortfarande, eller mer än någonsin. Sara Olausson är serietecknare och hon är personlig på bästa sätt i boken Det kunde varit jag. Det som Sara Olausson kunde ha varit är en kvinna från Rumänien. På en svensk trottoar, med en pappmugg framför sig och människor som går förbi. En av dessa många kvinnor heter Felicia och hon och Sara blir vänner. En ovanlig och fantastisk händelseutveckling tar sin början när Felicia ger en femkrona till glass till Saras femåriga barn.

Någonting händer i Sara då och hon tar sin enorma frustration över sakernas jävliga tillstånd och ger sig tusan på att hon ska hjälpa Felicia. Och det gör hon. Via facebook samlar hon in pengar. Hon umgås med Felicia och hennes familj. Hon hälsar på i Rumänien. Hon är med i radio, tv och tidningar och berättar. Hon sliter och sliter, utan att själv ha mycket pengar att röra sig med.

Hälsar i alla fall

Sara Olausson är öppen med sina tillkortakommanden, om hur svårt det är att vilja rädda alla. Hon brottas med sin “inre sverigedemokrat” och jag känner igen mig, vi är nog oerhört många som känner igen oss. Vi ger pengar och köper matkassar och skänker kläder och vi hälsar i alla fall på alla, men det räcker ju aldrig. Enskilda individer kan aldrig rätta till ett globalt strukturellt problem. Men vi kan se människan. Vi måste det. Och Sara Olausson gör det på ett enastående, handlingskraftigt sätt.

Det är en av anledningarna till att jag gillar den här boken så mycket. Men sedan är det ett konstnärligt verk också. Inte en moralisk handledning. Ingen uppbygglig pamflett. Och som konstnärligt/litterärt verk betraktat är den också bra. Sara Olausson har gjort en smart lösning genom att varva olika typer av uttryck i boken. Det är kapitel i serieform, det är kapitel med bara text och det är många sidor med bara fotografier. Textdelarna är skrivna både av Sara Olausson själv och av Felicia Iosif. På det sättet får berättelsen rymma många perspektiv. Boken är personlig. Och politisk. I dagens läge går det ena inte att skilja från det andra, det är orimligt att vi pratar om mänskliga rättigheter i ena stunden och i nästa inte orkar se de människor som sitter på gatan med en pappmugg och en handtextad lapp framför sig.

Det är mänskligt och förståeligt att vi gör så, men det är ohållbart. Jag eller du kan inte hjälpa alla, kan inte ge bort mer pengar än vi har, men vi måste alla hitta ett förhållningssätt där vi kommer ihåg att vi alla är människor. Vi måste behålla vår egen mänsklighet. Vi måste komma ihåg hur slumpartat allt är. Minnas att det kunde varit vi. Sara Olaussons och Felicia Iosifs bok visar glasklart hur vi alla är samma, med samma behov och samma längtan. Klassuppsättningar till varenda högstadieskola av den här, tack!