Paulina de los Reyes

Lägesbeskrivning om genusforskningens villkor

2015-10-09 | Edda Manga padlock

FEMINISM

Senaste numret av Tidskrift för genusvetenskap handlar om ”frigörelse och kunskapsproduktion och om feministiska vägar ut”, enligt redaktörerna. Lägesbeskrivningen av genusforskningens villkor i det nyliberala universitetssystemet påminner Edda Manga om den kollektiva kampens nödvändighet. Paulina de los Reyes inbjudan till Sveriges genusforskarförbund kommer väl till pass. Det tycks uppenbart att varje feministisk genusforskare borde vara med.

Tidskrift för genusvetenskap

TGV 36 (1-2) 2015

Senaste numret av Tidskrift för genusvetenskap handlar om ”frigörelse och kunskapsproduktion och om feministiska vägar ut”. Det skriver redaktörerna Sofia Strid och Magnus Åberg i en inledning där de försöker hitta den röda tråd som förbinder de ganska olikartade bidragen som tillkommit genom ett ”öppet call”. Passande nog handlar ett av de mest intressanta bidragen om ”inbjudningspolitik”.

Numret innehåller texter med ett brett spektrum av undersökningsområden och discipliner: Lucas Gottzén skriver om figurationen ”kvinnomisshandlaren” och dess roll i att konstruera normal maskulinitet; Daniel Nyström skriver om den svenska receptionen av Susan Faludis Backlash och innebörden av kontextualiseringens praktik; Anna Rådström reflekterar över exkluderingsprocesser i konstvärlden i förhållande till Tracey Roses performance ”The Cunt Show”; Desireé Ljungcrantz skriver om känslor och queera mellanrum i berättelser om hiv; Cecilia Nahnfeldt skriver om aktionsforskning, språkgenrer och migration; Åsa-Maja Augustsson och Lisa Harryson undersöker föreställningar om moderskapet relaterade till upplevelser av föräldraledighet. Tanja Joelsson och Paulina de los Reyes avslutar numret med var sin reflektion över genusforskningens villkor och dess relation till feministisk aktivism.

Det finns åtskilligt att reflektera över utifrån dessa bidrag. Inom ramen för denna anmälan väljer jag att göra särskilda nedslag i endast två av artiklarna. Båda utgör goda exempel på självreflektion som feministisk metodologi: Lucas Gottzéns ”Kvinnomisshandlare och maskulinitetens monstruösa framtid” och Tanja Joelssons ”Drömmen om ett gemensamt språk”.

Gottzéns intressanta essä tar sin utgångspunkt i Eva Lundgrens påpekande om att ”kvinnomisshandlaren” porträtteras i media som psykiskt sjuk eller socialt avvikande vilket upprättar en dikotomi mellan ”oss” och ”kvinnomisshandlaren” som placerar våldet på tryggt avstånd från ”friska normalsvenskar”. Gottzén tillägger att senare forskning har funnit att förutom sjukt och socialt avvikande föreställs numera kvinnomisshandlaren i rasifierade termer.

Monstrets risker och möjligheter

Gottzén söker en utväg mot upprätthållandet av dikotomin i något han kallar för ”monstruös figuration” som skulle göra det möjligt att möta snarare än att ta avstånd från våldsamma maskuliniteter. Kvinnomisshandlarens monstruositet, menar han, stör och utmanar normal maskulinitet i den mån vi ser monstret som ”den Andre inom oss” snarare än som främmande. Om och när vi möter kvinnomisshandlaren i oss skapas en ontologisk osäkerhet som förhoppningsvis öppnar för möjligheten att omformulera oss själva:

”Så länge monstret fortsätter att vara den radikalt Andre utgör det en mycket liten risk. Men när det börjar likna oss eller börjar reflektera tillbaka till de delar av oss som vi har försökt att förtrycka och distansera oss från blir dess liminala position – som varken helt jag eller helt den Andre – djupt oroande.”

Texten är spännande och suggestiv även om den stilistiskt ger intryck av att vara skriven i början på en forskningsprocess där författaren söker om och om igen formulera sina ”utgångspunkter”. Som analys av ett intervjumaterial med män som genomgår behandling efter att ha begått våld mot kvinnor är den genomtänkt och välfunnen.

Glapp mellan verkligheter

Tanja Joelssons text är en version av hennes föredrag på den nationella genuskonferensen g14 i Umeå förra året då hon ombads att adressera frågan om frigörelse, feminism och kunskapsproduktion. Joelsson önskar sig en mer konkret situerad feministiskt forskning. Hon anser att mycket av den genusforskning som produceras talar om kontextualitet och partikularitet men på en abstrakt nivå, som teoretiskt ställningstagande snarare än som konkret praktik. Hon undrar vad det är för kunskap vi skapar när det finns stora glapp mellan ”våra levda akademiska verkligheter” och vår forskning?

Feministisk forskning sker i en situation av ökande distans från våra egna kroppar, anmärker hon. ”Saker som behöver finnas i våra liv för att vi ska vara eller förbli friska, välmående och så vidare, skärs ofta bort proportionellt till vår evigt ökande arbetsbörda.” Dessutom sker forskningen inom ramarna för en organisation (universitetet) som i sin nyliberala tappning är hierarkisk, konkurrensstyrd och uppvisar auktoritära drag. En organisation således som uppmuntrar till de enskilda forskarnas positionering i förhållande till varandra och till en akademisk karriär snarare än till att söka kunskap. Hon hänvisar till Nina Björks påpekande att tävling är någonting annat än solidaritet och menar att nyliberaliseringen av akademin leder till en individualism som rimmar illa med feministisk kollektiv kamp. Hon undrar vad det betyder att vara en feministisk forskare i denna kontext?

”Jag ser mig själv som en feministisk forskare, men jag kommer på mig själv med att allt oftare fundera över min egen räckvidd. Jag är inte alls övertygad om mina möjligheter till att förändra världen, än mindre göra den till en bättre plats. Och vem representerar jag egentligen? Vems värld gör jag bättre?”

Joelssons reflektioner påminner om att utrymmet för feministisk forskning endast kan skapas kollektivt och det är just detta som Paulina de los Reyes inbjuder till i sin krönika om Sveriges genusforskarförbund. Efter att ha lyssnat på de lägesbeskrivningar som görs angående genusforskningens villkor i det nyliberala universitetet blir det uppenbart att varje genusforskare borde vara med.