Ode till Aleksijevitj‏

2015-10-08 | Frida Sandström padlock

KULTUR

I dag tilldelades den vitryska författaren och journalisten Svetlana Aleksijevitj Nobelpriset i litteratur. För ett år sedan läste Frida Sandström den första delen i Aleksijevitjs trilogi”Utopins röster” i en bastu i Malmö. Trots titeln Kriget har inget kvinnligt ansikte tycktes det henne som om många av ansiktena från fronten lossnade i den heta vattenångan. Detta är ett ode till Aleksijevitj‏ och de röster som möjliggörs i och med hennes dokumentärromaner.

Sidorna översvämmade av Aleksievitjs kvinnoansikten lösgör sig en efter en från limmet. Utanför spränger Öresund mot fönstret som trots allt håller. Havet är tomt, och här innanför är bastuluften fet. Jag lyfter blicken. Runt omkring mig sitter eller ligger kroppar. Levande, varma och rörliga, fuktigt svettglänsande kvinnokroppar. I den stunden tycks ingen ha någonting att lösgöra sig ifrån, inga ansikten att slita ur bläck och pappersfiber.

– Ursäkta, jag ska bara vända på timglaset.

En mjuk arm sträcker över mitt huvud. Hen ser inte på mig, vrider på glasflaskan som om det vore den mest naturliga rörelse. Ändå känns det som att hen smeker mitt saltblöta hår, låter handflatan svepa ner over min kind för att sedan ta ett stadigt tag i denna och böja sig fram, se mig i ögonen och le.

Hen sjunker ner på, ja, nästan i bänken, suckar och låter åter ansiktet försvinna ut genom fönstret. Ingen blick utom min har lämnat periferin, ingens axlar har aktiverats på var sida om det huvud som för ögonblicket är lösgjort från kroppen. Ännu en kvart, en arm och ett ben utan betydelse förutom den heta hud som de delar, över vilken de salta kroppsvätskorna rinner, slickas, sveps bort med händer och ögonlock. Det är som att svetten fäster kropparna inte bara till sina respektive kroppsdelar, utan även till varandra, till de höljen av organ som hettar till och ryser under tystnad.

Jag skriver vackra ord om den plats där min kropp inte bara vilar, utan även påminns om sin aktivitet och ständiga cirkulation. Jag pågår, men därinne står det still. Rummets kroppar stannar upp fortgången, kroppar av hud vars gemensamma nämnare är ett fåtal födelsemärken. Efter att ha avverkat huruvida vi är nöjda med våra navelhål, övergår jag och min vän till dessa små öar av ovetskap, de fläckar av hud som vi ”borde kolla upp”, ja, så att det inte är något farligt. Det där liksom klumparna på magen och benen, ryggen och i ansiktet. Vi pekar på dem, och sedan på ärren, som också är amorfa strukturer över knän, mage, armar.

Till skillnad från de runda öarna minns vi när dessa oformliga strukturer tillkom. Platserna, personerna, hur vi kände. Allt utom smärtans ögonblick består, det är liksom i samtalet om naveln, vars historia om saxens dubbelsidiga snitt över navelsträngen inte inräknas i samtalet kring den knut som fadersgestalten traditionsenligt gör på det barn som just har separerats från den förut gravida kroppen. I stället talar vi om navelludd.

– Jag har mycket navelludd, säger hen och stoppar ner pekfingret, för att sedan dra upp den med ett skvättande plopp, då den elastiska hudkanten smäller åter mot dess ännu lite fuktiga innandöme.

– Det har inte jag, säger jag och stoppar ner mitt finger i hennes navel. Den är verkligen djup, inte som den grop med kulle längst ner, som jag har. Det klatschars till på samma vis när jag drar upp mitt finger, när hennes cirkel av hud i en slapp gest släpper taget om mitt pekfinger. Nu är dess vätskor delade, och jag vet inte om det är hennes svett eller mitt som jag kände under nageln.

Jag sade som det var; att det här är skönt eftersom jag har kunnat säga som det är. Jag har kunnat tala med det här språket. Vilket språk? Ja, kanske inte mitt eget, men i alla fall det som låg närmst till hands i min mun. Visst kan jag använda andra språk, eller sluta använda somliga, om inte att tala ut och säga som det är just innebär att använda det språk som för tillfället ligger en närmast.

Jag påminns återkommande om hur jag försöker att hålla mina ord så få som möjligt. Det är omöjligt att missa, det är som att kasta med en boll genom ett hål, en måste sikta. Försöket att pricka rätt och att inte snava – att slippa den där blicken, eller de där blickarna, som väntar på att jag ska komma till saken, sätta målet, punkten. Det är den (hittills) livslånga längtan efter att formulera, att föra fram och att komma till, att vara där i det som jag vill säga när det är detsamma som jag tänker.

Jag ser männen i min släkt stå omkring mig och le, men inte alltid lyssna. Jag ser min mor, som säger att jag har blivit bra på engelska, och jag ser de manliga föreläsare och redaktörer som jag har velat bli, de kvinnliga motsvarigheter som har haft alltför mycket att göra med att vara män för att hinna prata. Jag har sett hur de har anpassat sitt språk efter normen och jag har gjort som dem jag, kortat och klippt för att hinna om inte utbyta så i alla fall föreslå ett utbyte. På den senaste tiden har jag hunnit, och nu förstår jag vad det innebär. Jag kan inte längre berätta vad jag gör och jag inte hinner prata eftersom jag är alltför upptagen med att säga rätt. Jag exkluderar med mitt språkbruk, och kan inte längre berätta om vad jag gör just när jag gör det. Jag kan inte tala med alla som jag vill tala med om vad jag gör och vill göra.

Inte på tre timmar hade jag kommunicerat med en man. Vi hade talat om dem, männen. Eller snarare: vi hade talat om inte männen. På vägen hem funderade jag på vad som hade fått mig att tala. Om det inte var språket, så var det platsen och de som jag omgavs av – de som jag kunde utbyta ord med i stället för att pres(en)tera dem. Är det för att de liksom jag har tränat på att placera orden, och därför ser vårt utbyte som ett tillfälle då vi kan slippa det. Då vi inte behöver. Jag ser tillbaks på de platser där jag inte har kunnat berätta och därför inte heller utbyta; dela – vara tillsammans och hur jag då både har stängt ute och stängts ute. Tillfällen då vi har behövt i stället för att just inte behöva. Jag funderar vad det har med oss och vad det har med språket att göra – om språket är vårt när vi använder det eller vems det annars skulle vara. Jag tänker på blickarna som väntar och på den tystnad som bestämmer detta språk och jag tänker på tystnaden i det utbyte som inte sker på grund av denna tystnad. Vem tillhör den tystnad som är den enda som kvarstår för mig att dela med den som inte har tillåtits, eller som inte vill inbegripas i de välplacerade orden? Och ens är välplacerade om de inte kan delas?

Jag har tagit dessa ord för att bli lyssnad på – men av vem? Av de vars ord det redan finns tiotusentals, år, tecken.

Kan vi:

Finna ämnen för ett samtal genom att tala i mun på varandra

Dela disparata ordföljder med konstanta tillägg för att skapa meningar i det flerfaldiga

Eller möjligheten att inte behöva skapa mening

att rikta utan att peka på och därför just i stället rotera, eller stå stilla i rörelsen

en rörelse som inte är på väg med som sker

Där tar vi inte ett steg bortom det för att kunna berätta om det – i stället berättar vi däri och ändrar det

Fast, för det mesta talar vi om, och inte i vårt språk. Jag gör det själv, här och nu, trots mina försök att inte göra det

Kan vi dela upp samhällskroppen för att organisera?

Notre meilleure arme, c’est notre unité, sa Francoise Hollande.

Det sista vi ska göra tillsammans är att enas. Men det betyder inte att vi inte kommer att vara tillsammans, fastän olika.