Filmen om Katarina Taikon talar rakt till vår samtid

2015-10-06 | Glenn Möllergren padlock

KULTUR

Katarina Taikons uppslukande engagemang för de fransk-romska flyktingarnas asylrätt ställer frågor kring dagens situation. Vad hör vi i debatten om de rumänska och bulgariska romernas rättigheter i Sverige i dag?

Det frågar sig Glenn Möllergren, efter att ha sett Lawen Mohtadis och Gellert Tamas dokumentär Taikon.

FAKTA

Taikon

Manus och regi: Lawen Mohtadi och Gellert Tamas

Foto: Kim Silfving

Distributör: Triart Film AB

RELATERADE ARTIKLAR

2012-10-19 Katarina Taikon blev aldrig fri

2012-06-01 Rasism i jämlikhetens era

Katarina Taikon var stor, mycket större än vad nutiden kanske har grepp om. Alla svenskar kände till henne – som författare till böckerna, serietidningarna, filmerna, om den romska flickan Katitzi. Och som romsk aktivist i tät relation med statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme. För en lite äldre publik är hon också känd som underhållare och nöjesprofil. Men kanske krävs det ett dokumentärt filmmaterial för att (åter-)etablera den här storheten. I så fall är Sverige ett lyckligt lottat land i det att det vid Katarina Taikons sida alltid tycks ha funnits fotografer, filmare och reportrar – inte bara maken och fotografen Björn Langhammar, utan vad som nu framstår som en hel stab av bländade, beundrande dokumentarister.

Arkivmaterialet som ligger till grund för filmen är obegripligt rikt, vackert, detaljerat. Scener där aktivisten Katarina Taikon i ett slags intervjusituation pressar en nervöst hummande statsminister Erlander, eller där skådespelerskan Katarina Taikon dansar i en spelfilm från 1948 och av regissören tvingas prata med en påklistrad utländsk brytning för att ”öka trovärdigheten”, scener där romska familjer får berätta om sina umbäranden i husvagnar och skjul i djup snö och isande kyla på 60-talet och Katarina Taikon samlar upp och verbaliserar deras lidande till rasande apeller i första maj-tal – ibland känns de här scenerna så kristallklara och dagsfärska att jag undrar vem det är som spelar henne.

Aktivisten Katarina Taikon dyker upp

På det samhällsorienterade planet är filmen rak, tydlig och effektiv, och tar avstamp i Katarina Taikons uppdykande mitt i Stockholms innekretsar. Som nöjeskändis var hon snart på löpsedlarna; såväl utstrålningen som det ”exotiska”, romantiska i hennes person och bakgrund förefaller oemotståndligt för samtidens kändispress. När hon tillsammans med systern, silversmeden Rosa Taikon, studerade vidare fick hon händerna på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som ju Sverige också antagit. Snart insåg de båda systrarna att dessa rättigheter – rätten till bostad, skolgång, utbildning, försörjning – inte alls gällde de svenska romerna. Deras familj hade, som alla andra romska familjer vid den här tiden, tvingats till ett liv i husvagn med kortvarig vistelse på lägerplatser runt om i hela landet. Skolgång och hälsovård existerade knappt, nyfödda dog om de föddes på vintern.

Aktivisten Katarina Taikon föddes där och då och genom den omfattande dokumentationen får vi följa hennes väg mot regeringskansliet, in i socialdemokratin, och in i första maj-paraderna på 60-talet. En ovillig, vit, mansdominerad, anti-romsk socialdemokrati tvingades steg för steg acceptera att romerna fick lägenheter och skolgång. Vid Martin Luther Kings Sverigebesök 1966 stod kanske Katarina Taikon på sin aktivistbanas topp – det var uppenbart för samtiden att hon var den svenskromska motsvarigheten till den afroamerikanske ledaren.

När Palme efterträdde Erlander tändes ett hopp hos Katarina Taikon – Palme tycktes förstå, verkade stå på romernas sida. Men en händelsekedja med smärtsamma paralleller till dagens romska kamp satte en grym punkt för deras vänskap och samarbete, och lämnar också obesvarade frågor hängande i luften.

Frågan om europeiska romers asylrätt

I slutet på 60-talet, då romernas omedelbara nöd hade börjat åtgärdas i Sverige, spred sig uppenbarligen en bild av förbättringarna bland romer i övriga Europa. En asylinvandring av romer från till exempel Frankrike och Tyskland inleddes och Katarina Taikon tvekade inte att föra dessa nyanländas talan. ”Låt dem stanna!” var de etablerade svenska romernas kamp-paroll gentemot socialdemokratin. Palme gav intryck av att kunna kompromissa i frågan. Men i en oerhört stark scen, där en grupp franska romer väntar på besked på den förläggning där de vistades under asylprocessen, får vi se och höra budskapet förmedlas från radions elvanyheter denna ödesdigra dag 1969: Regeringen har bestämt att de 47 franska romerna ska ut ur landet. De får någon vecka på sig att åka till Danmark, och därifrån måste de ovillkorligen vidare via Tyskland tillbaka till Frankrike.

Katarina Taikon hämtade sig inte från detta svek. Att hennes kamp senkommet ledde till att systern Rosa Taikon trettio år senare kunde ta emot Palmepriset för systrarnas kamp är smärtsamt att se.

Filmens bäring på dagens situation

Mot bakgrund av att dagens S-regering rekommenderar medborgarna att sluta hjälpa rumänsk-romska flyktingar för att det ”riskerar” att locka dem hit gör det, för min del, det fullkomligt frånstötande att se Mona Sahlins och Stefan Löfvens leende ansikten under scenen med ceremonin.

Men trots sveket, och trots att Katarina Taikon hade satsat så mycket av sin egen kraft och äventyrat sin hälsa och ork, hade hon ett helt författarskap kvar att ge Sverige. De självbiografiskt baserade Katitzi-böckerna, 13 stycken mellan 1969 och 1980, blev snart standardlitteratur för 70-talets svenska skolbarn och böckerna blev också film och till och med serietidningar. Vid en tidpunkt får Katarina Taikon information om att 200 000 svenska skolbarn det året hade tagit del av någon av böckerna.

Det hårda arbetet i kombination med personliga problem hade emellertid kostat henne hälsan. Hon hamnade i missbruk och en natt stannade hennes hjärta. Hon fördes till sjukhus men kunde inte räddas tillbaka till ett aktivt liv. Maken, som vid den här tiden hade tagit ett steg bort från deras relation, återkom och vigde resten av sin tid åt att vårda henne i hemmet, övertygad som han var om att hon ändå var medveten om vad som hände omkring henne. Även från den här delen av Katarina Taikons liv finns det ett rikt arkivmaterial som gör att filmen slutar i djupaste svärta och sorg.

Värre i dag

Katarina Taikons uppslukande engagemang för de fransk-romska flyktingarnas asylrätt ställer också frågor kring dagens situation. Katarina Taikon utnyttjade sina kontakter med Olof Palme till fullo för att driva asylfrågan. Sveket, när det kom, ändade hela hennes aktivistkarriär och förefaller allvarligt ha försämrat hennes hälsa. Vad hör vi i debatten om de rumänska och bulgariska romernas rättigheter i Sverige i dag? Deras situation i hemländerna är inte bättre än vad de franska romernas var – av allt att döma i själva verket ännu sämre, och dessutom allt sämre för varje år.

Här i Sverige utsätts de inte bara för regelvidriga vräkningar från boplatser, utan också för något som i allt väsentligt kan beskrivas som en pogrom från romhatande rasister, med en genklang i påkostade kampanjer från det tredje största riksdagspartiet, och för en kampanj från socialdemokratin för att göra deras situation ännu lite sämre – ”ge dem inte skolgång, för då tar de barnen med sig hit”, ”ge dem inte pengar, för då lockas de hit”, lyder regeringens budskap – och var, i detta kusliga läge, hittar vi de svenska romerna – var finns den nutida Katarina Taikon?