Ensamt i politiken för kvinnor med maktpositioner

2015-10-06 | Linnéa Engström padlock

UTRIKES/EUKRÖNIKAN

”Utan tydligt ledarskap, mandat, resurser och tvingande grund blir jämställdhetsarbetet blott och bart intet”. Linnéa Engström uppmärksammar stressen och ohälsan bland unga kvinnor och konstaterar att separatistiska rum kan vara en nyckel för fortsatt engagemang, inte minst i politiken. Något partierna därför borde stödja menar veckans EU-krönikör, Linnéa Engström.

Linnéa Engström är EU-parlamentariker för Miljöpartiet och en av Feministiskt perspektivs EU-krönikörer. Övriga EU-krönikörer är Jytte Guteland, Socialdemokraterna, Soraya Post, Feministiskt initiativ och Malin Björk, Vänsterpartiet.

Maktsalongen är ett mentorskapsprogram och kunskapsnav för unga ledare i civilsamhället som precis har släppt en ny bok om stress, utmattning och motståndskraft. Maktsalongen har tagit på sig den viktiga uppgiften att synliggöra genusstrukturer i civilsamhället och stötta ”morgondagens ledare”. Dessa är ofta unga kvinnor som i många fall (men inte alla) lever under en stor stress som leder till ohälsa. På så sätt slås många av morgondagens kvinnliga ledare ut menar författarna.

Strukturer som leder till ojämställdhet och psykisk ohälsa är väldokumenterade.” Den dubbla bördan” som handlar om att kvinnor fortfarande tar mest ansvar för hemarbetet, diskriminering och sexism är sociala ”fenomen” som drabbar kvinnor i yrkeslivet. Det här visar inte minst sjukskrivningstalen.

Jag har länge intresserat mig för mekanismerna bakom ojämställdhet och anledningen till de stora avhoppen bland kvinnor i politiken, och kom efter ett tag i kontakt med statsvetaren Elin Bjarnegård. Bjarnegård har kartlagt hur män och kvinnor nätverkar i politiken (”Men in politics” Bjarnegård 2010). Avhandlingen fick mig att förstå processer som jag funderat över, till exempel varför det kan finnas ett starkt motstånd hos kvinnliga topp-politiker emot kvinnors organisering, och varför mentorskapsprogram för kvinnor kan vara viktigt. Dessutom förstod jag varför en framgångsrik kvinna i politiken nästan uteslutande alltid lyfts fram av män.

Den genusstruktur som vi fostras in gör att kvinnor, många gånger omedvetet, ”drar ner” andra kvinnor som lämnar ”kollektivet” bakom sig för att nå en topp-position. Män kan stötta varandra på ett mer tydligt sätt periodvis, speciellt om det finns en yttre fiende, för att sedan gå tillbaka till de interna maktstridigheterna. Kvinnor som har tunga maktpositioner ”straffas” på ett kännbart vis, både av män och kvinnor, medan de ”belönas” för ett mer feminint beteende som att anpassa sig till gruppnormen. Att komma till makten blir för många kvinnor ett kallt uppvaknande till en ensam och utsatt position.

Under den turné som Mona Sahlin, Gudrun Schyman och Maria Wetterstrand gjorde på temat ”kvinnor i politiken” för några år sedan så fick Maria Wetterstrand svara på vem som lyft fram henne till den topp-position hon hade som språkrör. Det var uteslutande män.

Kan det vara så att kvinnor inte stöttar varandra till att nå topp-positioner? Att det till och med kan finnas ett aktivt motstånd från andra kvinnor emot de kvinnor som innehar ledande positioner? Madeleine Albright, USA:s första kvinna på utrikesministerposten, uttryckte det färgstarkt ”det finns en plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper andra kvinnor”. Motstånd kan vara aktivt eller passivt.

Kvinnors organisering är därför helt avgörande för att kvinnor själva ska inse de här mekanismerna och aktivt stötta varandra – offentligt som privat. Fienden/motståndet finns tyvärr lika ofta inom som utom oss själva. Själv jobbar jag praktiskt i EU-parlamentet med att träffa mina kollegor som är kvinnor i politiken, för att kunna bygga upp solidaritet och stöd, och också kunna diskutera könade mönster i poltiken.

På samma sätt kan det vara viktigt för rasifierade personer att träffas i separatistiska rum och diskutera den vita makten, för att på så sätt hitta strategier att tackla motstånd och rasism och stötta varandra. Det bör vara de politiska partiernas uppgift att stötta den här typen av organisering. Det gör i förlängningen att fler orkar med ett politiskt uppdrag och att mångfalden stärks.

Ett annat engagemang som förenar de svenska EU-parlamentarikerna är arbetet för jämställdhetsintegrering i EU-parlamentets utskott. Det finns ingen juridisk grund som gör att utskotten måste arbeta med jämställdhetsintegrering. Det är ett helt igenom ”frivilligt” arbete som ger resultat därefter. Jämställdhetskoordinatörernas arbete motarbetas, förlöjligas och negligeras.

Det här är min andra viktiga punkt för att komma tillrätta med genusstrukturer som skapar ohälsa: utan tydligt ledarskap, mandat, resurser och tvingande grund blir jämställdhetsarbetet blott och bart intet. Då kan vi slänga alla självförtroendestärkande kurser och program för kvinnor i papperskorgen. Vad vi behöver är nämligen också reella strukturer som möjliggör jämställdhet. Inget smärre än en revolution.