Evangalin Amelia Fernando (t v) tillsammans med några syriska asylsökande.

Tillbaka efter två veckor på tågstationer vid Ungerns gräns

2015-09-25 | Sholeh Irani padlock 1

INRIKES

Evangalin Amelia Fernando är lärarstuderande och jobbar som SFI-lärare. Hon samlade cirka 70 000 kronor, köpte filtar, matvaror, sovsäckar och hygienprodukter och åkte till Ungern som frivillig för att stödja flyktingarna på plats. Feministiskt perspektiv talade med henne precis när hon återvänt till Sverige. I två veckor befann hon sig på tågstationen i Keleti, vid den ungersk-serbiska gränsen och Tovarnik i Kroatien.

– Jag skrev på sociala medier och i vissa Facebook-grupper, som StreetGäris och Ingen människa är illegal, att jag skulle dit och kunde ta med mig det som behövs. Då kom det imponerande mycket hjälp på kort tid. Pengarna har först och främst gått till inhandling av förnödenheter och för människors överlevnad. En summa gick också till att hyra en lätt lastbil för att transportera allt från gränsen till de olika platserna.

Varför tänkte att du måste åka dit?

– När jag såg vad som händer vid Europas gränser, hur makthavarna beter sig och vilket enormt behov av stöd som finns, kunde jag inte sitta här och inte göra någonting. Det skulle kännas ännu svårare att vara kvar än att åka. Så jag hoppade av skola och jobb i två veckor och åkte på egen hand.

Fernando berättar att hon träffade några andra svenska frivilligarbetare i Ungern och de höll ihop och jobbade tillsammans. Regelbundet rapporterade hon på sin Facebook-sida om läget och vad hon gjorde under de två veckorna:

Precis inhandlat 1 203 stycken filtar. Detta gick på 18 203 kr. På mitt donationskonto finns 20 000 kronor kvar. Den summan överförs till vår ”koordinator” här Kaveh Chamsai. Han är läkare och en av många eldsjälar här i Budapest som gör ett fantastiskt jobb.

Mer och akut stöd behövs

Fernando talar om det stora behovet av stöd och solidaritet som finns och beskriver situationen i Ungern som katastrofal och inhuman.

– Det är svårt att sätta ord på allt man ser där i Ungern, gravida kvinnor, små barn, nyfödda bebisar som lider. Och det saknas i princip alla nödvändigheter. Spelar ingen roll hur många filtar jag tog med mig, det fattades fortfarande filtar för små barn. Det är svårt att se människor som har förlorat allt. Att se högutbildade som på flykt som inget har kvar, sover på asfalt, saknar skor och strumpor och misshandlas av gränspoliser. Man känner sig maktlös, frustrerad och arg på makthavarna och de större organisationerna. Jag tänker på alla som nekades liggunderlag och filtar när det var som kallast eftersom vi var tvungna att prioritera barnen. Jag tänker på den gamla mannen med krokig rygg som bad om en kartongbit att ligga på. Jag tänker på de små barnen vid tågrälsen om natten, liggande i fosterställning, iklädda endast tunna kläder.

Vad gjorde de stora stora hjälporganisationerna på plats?

– De stora hjälporganisationerna är helt osynliga. I Kroatien fanns det lokala Röda korset som förbjöd oss att dela ut mat och vatten, utan att ge någon förklaring. I Ungern såg jag ingen stor organisation på plats, bara enskilda frivilliga och mindre organisationer. Flyktingarna överlever tack vare deras egen livsvilja men också tack vare frivilliga som hjälper på plats.

Du är arg på makthavarna, förklara.

– Folk flyr och de har inget val. Och makthavarna håller tyst om konflikten som orsakar att folk måste fly från sina hem. EU måste öppna sina gränser och ta hand om folk som nu måste fly.