Ett samtal mellan de som ser

2015-09-24 | Frida Sandström padlock

KULTUR

Sedan i slutet av maj visas utställningen Body Talk på Lunds konsthall. I helgen är det sista chansen att se den. Frida Sandström skriver varför utställningen är relevant även efter utställningsperioden – eftersom betraktaren består.

Utställning: Body Talk – Feminism, Sexuality and the Body in the Work of Six African Women Artists Var: Lunds konsthall 30 maj – 27 september 2015

Body Talk är en samproduktion mellan det belgiska WIELS, det franska 49 Nord 6 Est och Lunds konsthall, tre institutioner som enligt katalogtexten ingår i debatter om konstnärlig globalisering och modernitetens pluraliteter. Resultatets undertitel, Feminism, Sexuality and the Body in the Work of Six Africain women Artists, är ett identitetspolitiskt uttalande om en utställning som i mångt och mycket riktar sig mot de män som har format de kroppar som konstnärerna identifierar sig med: heterosexuella kvinnor med brun hy; vars kroppar har setts som medel för den vite mannens sexuella tillfredsställelse.

Genom att med olika praktiker påvisa den roll som deras kropp förväntas eller ännu antas inta, talar de till en polaritet där den ena sidan utgörs av den vita CIS-mannen, och den andra polen, inte av vita kvinnor, men av – de andra. Med orden minoritetens minoritet menar de att deras positioner placeras bortom det främlingskap som en rasifierad CIS-man, ett barn, en gammal eller en funktionsvarierad person i de flesta normerande kontexter försätts i. ”Jag önskar att jag vore bortom genus”, skriver curatorn Koyo Kouoh i utställningskatalogens inledning, för att sedan understryka vikten av en identitetspolitisk curatoriell praktik i vilken det skrivs ut att utställningens sex medverkande konstnärer är ”afrikanska” och att de identifierar sig som kvinnor. Uttalandet är lika kontextbundet som begreppet normalitet, och när en curator beskriver behovet av att understryka en konstnärs identitet, uppstår ofrånkomligen ett glapp mellan uttalande och position, där läsaren, det vill säga besökaren, främst försätts i relation till det förstnämnda.

Frågan om positionering, med avstamp i den vite, heterosexuelle mannens normering både konfronteras och upprätthålls i Valérie Okas En sa presence – I hennes närvaro. Även här visas en videodokumentation av en performance i samband med öppningen av utställningens första nedslag i WIELS i Bryssel, där konstnären står naken i en olåst bur inför vilken publiken möter henne blickande, ibland även sträckandes sina armar ut mellan gallren. I buren, som i skulptural bemärkelse bär titeln Sans nom – Utan namn, står även en stor, meterhög, vit penis, och stundtals gungar eller sveper Oka in sig i ett blodrött skynke som hänger ner från taket.

Konnotationerna är nästan för många, och besökaren på Lunds konsthall tar del av dokumentationen av den nakenhet som dels är ett understrykande av en kroppslig autonomi, och dels ett inneslutande och ett begränsande av detsamma. Därför lämnar inte Oka buren, vars dörr står öppen.

Märklig middagsbjudning

Till det samtal som följde på performancen inbjöds belgiska politiker, journalister, kritiker, konstnärer och forskare till en minst sagt underlig middag, eftersom övriga personer i rummet hänvisades till att stå runtomkring matbordet och – som Oka tidigt understryker – delta i samtalet, men inte äta, dricka, eller dela ögonhöjd med den inre cirkeln som konstnären själv även ingår i. Bordet påminner om det runt vilket kolonisatörer med linjal och penna delade upp den afrikanska kontinenten sinsemellan, men i stället för att ha en karta inför sig, står samtalets inledande fråga – som snarare är konsekvensen av det förra bordet – här skriven i neonljus på väggen bakom. Dess sken tonar alla middagsdeltagare – oavsett hudfärg – rosaorangea.

Do you really think I am a better fuck just because I am black?

Med samlingen kring bordet vill Valérie Oka öppna för att deltagarnas respektive koloniala rester väcks till liv, vilket mycket riktigt resulterar i en hätsk diskussion inte om kvinnorollen, men om historisk, samtida och framtida ansvar. Avslutningsvis uppmanar Oka middagsdeltagarna att lämna spår, vilket förstås resulterar i smått forcerade meddelanden på duken. De ”åskådare” som stundtals deltog mer aktivt i samtalet än somliga kring middagsbordet får istället applådera och besöka utställningen igen, där en videodokumentation av samtalet visas i en tjock-TV placerad mitt på det röriga bordet. Det är också denna dokumentation som, utan matbord, visas i Lund. ”Ingen skriver sin historia själv”, sa en av deltagarna kring Okas middagsbord. Möjligen kan en sådan (saknad) positionering jämföras med hur genusforskaren och pedagogen Eve Kosofsky Sedgewick beskriver mjukhet (smoothness) som både yta och ytans andra. Med hänvisning till designforskaren Renu Bora pekar hon på skillnaden mellan de två slagen, eller känslorna, av yta och texture. Hon fortsätter på Boras intention att låta antalet x i ordet “texture” markera ytans historia:

Texxture is the kind of texture that is dense with offered information about how, substantively, historically, materially, it came into being. A brick or a metalwork pot that still bears the scars and uneven sheen of its making would exemplify texxture in this sense.

Där bredvid menar hon att stavningen med endast ett “x” vägrar en sådan information. Istället insisterar den glansiga ytan på polariteten mellan yta och innehåll, vilket i sin tur utraderar utsidans historia (vilket är dess insida). Den slutsats som Kosofsky Sedgewick drar av Boras stavningsresonemang är att det enligt denna betraktelse, inte saknas något bakom den glansiga ytan. Här finns det behov av ytterligare ett alternativ, där ytans, the tex(x)tures extra x inte fullt synliggörs i Body Talk. Samtidigt menar Kosofsky Sedgewick att texxturen har en “narrativ-performativ densitet”, vari dess beständiga historiska kontext samtidigt kan utsättas för fetisch-artade betraktelser.

Hit, menar hon, hör exotiseringen av “värdefulla ytor producerade av många händers hårda arbete”. Så, om vi i stället för att se till resultatet av dessa händer, men enligt de ord som Body Talk utgör, ser på relationen mellan det objekt som personen, kvinnan själv skapar i den kontext som hon befinner sig ¬– och inte minst i förhållande till sig själv? I Body Talk visar Oka hur hon inte är innesluten i en bur – men snarare i betraktelsen – görandet – av sig själv. Här får besökaren agera både brun och vit person, att både lämna kvar och rädda denna kvinna. Samtalet sker med andra ord mellan de som betraktar.