Sun och sanningen

2015-09-22 | Evelina Johansson padlock

FEMINISM/HISTORIA

Den intellektuella överföringen mellan generationer av feminister störs ofta av en historisk bortradering. Evelina Johansson återupptäcker Sun Axelssons författarskap genom nyutgivningen av Ett eget liv och reflekterar över vårt behov av kontakt med våra feministiska förmödrar. ”Min, och efterföljande, generationer behöver en ledsagerska som Sun Axelsson. Vi behöver hennes feministiska kritik av sin litterära samtid, vi behöver hennes ilska, hennes politiska engagemang och hennes bitvis bitska humor”, skriver hon.

”Jag är antagligen fel person att recensera detta”, var min första tanke när jag fick Sun Axelssons självbiografiska romansvit Ett eget liv – utgiven på Ordfront – i mina händer. Jag kände inte till Sun Axelssons författarskap sedan tidigare. Jag hade aldrig sett någon bild på det pigga och intelligenta, och samtidigt så vemodiga och sårbara, ansikte vars linjer och särdrag nu är mig så bekanta och kära. Hennes namn hade aldrig dykt upp under någon av de kurser jag läst, eller under något av de samtal om skönlitteratur som jag fört med litteraturintresserade vänner tillhörande samma generation som jag. Detta trots att Sun Axelsson under sin levnadstid skrev ett stort antal diktböcker och romaner, samt översatte författare och poeter så som Pablo Neruda, Jorge Luis Borges och Harold Pinter. Utöver denna digra produktion är hon upphovsmakare till ett antal dokumentärer och har skrivit flera politiska skildringar, bland annat om militärkuppen i Chile 1973, där hon under en tid levde.

I en finstämd dödsruna till Sun Axelsson – som gick bort 2011 – skriver författaren och litteraturkritikern Mats Gellerfelt att hennes författarskap ”kommer att behålla sin levande plats i den svenska litteraturen och läsas av kommande generationer”. Med tanke på den marginella plats som hon har spelat i åtminstone min umgängeskrets, tänkte jag först att han förmodligen och olyckligtvis hade fullständigt fel. Men efter att jag har läst färdigt Ett eget liv hoppas jag att Ordfronts nyutgivning av Axelsson till slut kommer att bidra till att ge Gellerfelt rätt.

För det är verkligen ett författarskap som förtjänar sin plats och sina läsare. Min, och efterföljande, generationer behöver en ledsagerska som Sun Axelsson. Vi behöver hennes feministiska kritik av sin litterära samtid, vi behöver hennes ilska, hennes politiska engagemang och hennes bitvis bitska humor. Men vi behöver också hennes sårbarhet och hennes mörker, de sidor av henne som tidvis drev henne in i destruktivitet, utan att någonsin få henne att överge sitt fokus, det som ger hennes författarskap sitt patos: ett slags ärlig, naken och sanningssökande blick på sig själv och de som hon finner omkring sig, en vilja att förstå livet, att vara med andra – inte i osäkerhet och hat – utan i kärlek och solidaritet utan att för den skull försköna eller förvanska sig själv eller andra. För Sun Axelsson står människan och hennes tillgång till henne genom litteraturen i fokus, eller som hon själv skriver i romansvitens andra del Honungsvargar från 1984:

Hela mitt liv består av möten, människor och relationer. De har varit min fostran, liksom böckerna. Människorna och deras kärlek och svek har format min verklighet och rest den mot min overklighet. Ingenting blev så som jag hade trott och livet lät sig inte formas efter mina inbillningar, tvärtom böjdes jag, vreds och hamrades till den jag nu är, på gott och ont. Hav därför överseende med mina ”möten”, med mina människoporträtt, ty de är det enda liv jag äger.

Motvikt till mansorienterad litteratur

Förutom allt detta som Sun Axelsson författarskap ger oss så är hennes böcker även viktiga som en motpol till de manligt orienterade skildringarna av 50-talets svenska skönlitterära scen. För den som vänder sig till de mest namnkunniga författarna från denna tid, så som Lars Forsell och Pär Rådström, får veta mycket lite om de kvinnor som levde, läste, tänkte och drog runt på Stockholms och Paris krogar under samma tid. I en vansinnigt vacker och hysteriskt rolig scen beskriver Sun Axelsson hur hon och en väninna beger sig till Café Opera, proppar i sig mat och häver i sig mängder av alkohol, för att sedan – med serveringspersonalens hjälp – göra en storslagen om än vinglig sorti.

Hon beskriver även sina resor i Paris, Grekland och Sydamerika, sitt förhållande till skrivandet och sin kamp mot den manligt dominerade miljö som försökte omintetgöra hennes författarskap genom att beskriva det i termer av sjaskig bekännelselitteratur. Jaget och världen går inte att separera. Det personliga är aldrig strikt personligt, aldrig endast en egen angelägenhet som bör smusslas undan. Det är en kamp att skriva utifrån dessa premisser när man, som hon själv beskriver det, ”hela sitt liv har fått höra att ’jag’ och ’själv’ är fult”.

Men hela Ett eget liv genomsyras av en övertygelse att denna berättelse är viktig, att den har giltighet och att denna koppling mellan det egna och det gemensamma är vår uppgift som människor att förstå och ansvara för:

Att vara sig själv är alltid att vara de andra. Ens eget liv är alltid giltigt för andra och tvärtom. Vi har alldeles för mycket gemensamt för att slippa undan.