Scen urMellika Melouani Melanis La Traviata, 2015.

Trivial La Traviata på Folkoperan

2015-09-21 | Julia Eriksson padlock

KULTUR

Mellika Melouani Melanis tolkning av La Traviatta är välspelad och underhållande men dess könsnormbrytande ansats kommer på skam, anser recensenten Julia Eriksson. "De nakna kvinnorna med perfekta kroppar och rakade kön springer runt, spritsar grädde på brösten, ålar sig, smeker varandras lår, äter mat från fat och tröstar Violetta när hon behöver. Det känns inte särskilt nydanande utan nakenheten känns snarare som klassiskt publikfrieri", skriver hon.

FAKTA/La Traviata

Plats: Folkoperan

Spelas: 16 september t.o.m. 29 november 2015

Genre: Opera

Längd: 2,5 tim (inkl. paus)

Regi: Mellika Melouani Melani

Medverkande: Violetta: Sussanna Andersson/Julia Sporsén, Alfredo: Per-Håkan Precht/Peter Säll, Germont: Jeremy Carpenter, Annina: Karolina Blixt m.fl.

Musik: Giuseppe Verdi

Öppningsscenen i La Traviata sitter som fastklistrad i mitt minne. En naken sexfest med extra allt. Precis som det var sagt. Drag Queens med rosa hår, män och kvinnor som förlustar sig på varandra. Löspenisar och riktiga snoppar samsas med bara bröst och välansade kön, i något som föreställer ett stort grågrönt marmorbadrum. Med tiden sipprar en tjock kolsvart sörja som liknar olja igenom väggarna. Sörjan ska symbolisera den ena huvudrollen Violettas dödliga sjukdom. Den otäcka oljan blir en effektiv och stämningsfull detalj i det annars vräkiga panoramat.

Handlingen utspelar sig i en obestämd tid och på obestämd plats. I centrum står Violetta och Alfredo och det är deras passionerade, om än omöjliga kärlekshistoria som för berättelsen framåt. Orkestern är dold för publiken och befinner sig på obestämd plats. Det är en välspelad föreställning med skickligt genomarbetad ensemble där huvudrollerna som spelas av Susanna Andersson och Per-Håkan Precht fullkomligt briljerar både i sång och i uttryck. Violetta pendlar mellan hopp och förtvivlan, hon vill leva och inte dö. Den svarta oljan sipprar ur väggarna och fortsätter obönhörligen att ta över hennes kropp. Hon sjunger i hysteri. Det är gripande på riktigt och hon skapar tillsammans med sin Alfredo fantastisk musikdramatik.


Normbrytande ansats

Giuseppe Verdis La Traviata är en av världens mest spelade operor och det känns som en spännande idé att skapa en modern version av ett klassiskt kärleksdrama där kvinnan annars passivt blir offer för omgivningens förväntningar. Regissören Mellika Melouani Melani framhäver att hon vill framställa Violetta som ett subjekt. Att vara lustens subjekt i stället för dess objekt och att begära på egna villkor. Ändå blir Violetta ett offer för den patriarkala moralismen. Hon lider av befallningarna från Alfredos far om att lämna sonen. Till slut pratas hon omkull och ger vika för patriarkens önskningar. Det blir svårt att förstå varför hon skulle lyssna på faderns ord, särskilt eftersom han inte skildras som representant för omgivningens normer utan enbart utmålas till en tokig gubbe. Det är också svårt att se hur hon över huvud taget kan betraktas som subjekt när hon varken äger sina känslor eller sina handlingar. Hon släpas passivt omkring på scenen, vind för våg i ett virrvarr av andras önskningar, begär och påbud och hon gråter ständigt.


Dekorativ dragshow

Dragshow-artisterna mimar och dansar, vickar och skrattar, men betyder inte särskilt mycket för själva handlingen. De blir lustiga statister som förgyller och glittrar. De nakna kvinnorna med perfekta kroppar och rakade kön springer runt, spritsar grädde på brösten, ålar sig, smeker varandras lår, äter mat från fat och tröstar Violetta när hon behöver. Det känns inte särskilt nydanande utan nakenheten känns snarare som klassiskt publikfrieri. Kvinnorna är ofta på scenen men har aldrig några repliker. De är rekvisita och förblir dekor. Ett gammalt beprövat grepp. Kvinnorna bidrar heller inte på något sätt till att föra handlingen framåt. Och varför har inte den kvinnliga brunbrända bodybuildern någon annan uppgift än att vara dekorativ?

Bortsett från det är La Traviata en glittrig, välspelad och händelserik opera som aldrig blir tråkig. Det är lätt att ta till sig den slitstarka kärlekshistorien och de proffsiga skådespelarna. Men med en ansats om att vara normbrytande och att utmana traditionella föreställningar om manligt, kvinnligt och sexualitet så känns det helt enkelt tamt och snarare helt enligt rådande konventioner.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: