Bild: Agneta Sandell

Refugees Welcome-rörelsen ges substans på Stockholms central

2015-09-17 | Sholeh Irani padlock

INRIKES

”Det behövs fler arabisktalande tolkar. Hygienartiklar, handdukar, hjälp med varm lagad mat till 60 personer i kväll, fler jurister, volontärer behövs...”. Så meddelar aktivisterna på plats vid Stockholms central, stora moskén, Feministiskt initiativ, Cyklopen, vissa kyrkor, Fryshuset och ABF-huset uppdaterad information om behoven av insatser via sina Facebook-sidor. Och det fixar sig snabbt.

Refugees Welcome Sverige

Vi gör vad vi kan

Flyktingvolontärer Botkyrka

Refugees Welcome to Malmö

Refugees Welcome to Gothenburg

Förbundet Allt åt alla Malmö, som haft många volontärer på plats dygnet runt vid Malmö central den senaste tiden valde på onsdagen att dra sig tillbaka därifrån, med anledning av myndigheternas bristande insatser. I ett pressmeddelande kräver de att:

Kommunen tar sitt ansvar och ordnar boenden som motsvarar antalet nyanlända. Och att flyktingar får uppehålla sig där utan krav på registrering.
Hjälpen till flyktingar avkriminaliseras. Att med ideella krafter syfta till att bringa människor i säkerhet, och utan ersättningar hjälpa en person genom Sverige, till eller över landsgränsen, ska inte vara ett brott.
Dublinförordningen hävs.
Sverige utfärdar humanitära visum.

Det var natten till tisdagen den 8 september de första anropen dök upp i sociala medier. Från Malmö kom uppgifter om att Migrationsverket inte längre klarade av att ta emot alla människor på flykt som anlände den vägen, utan skulle börja hänvisa folk vidare med tåg till Stockholm.

Inte långt före midnatt startas Facebook-gruppen ”Vi som tar emot flyktingar på STOCKHOLMS CENTRAL” av och för de som vill välkomna vid ankomsten och får snabbt 4 000 medlemmar. Redan innan första tåget anlänt finns ett 30-tal volontärer på plats, och folk fortsätter att höra av sig och komma förbi med mat, dryck, kläder, hygienartiklar, blöjor, kontantkort till telefoner, erbjudanden om skjuts och sovplatser.

En av de som hörsammat uppropet är Tess Asplund, asylrättsaktivist sedan många år.

– För mig var det en självklarhet att ta mig till Centralen och finnas till hands. Jag tycker att alla som vill engagera sig kollar upp de möjligheter som finns. Man mår bra i själ och hjärta av att hjälpa till med det man kan, säger hon.

Tess Asplund. Foto: Agneta Sandell

Organiserat kaos

En vecka senare har solidaritetsarbetet utökats enormt, liksom antalet människor på flykt som anländer med varje tåg söderifrån. Nätverket av människor som ger ”Regugees are Welcome”-rörelsen en praktisk mening, jobbar dag och natt. I slutna Facebook-grupper informerar folk som åker bil till olika delar av landet om när de åker och hur många de kan ta med. En lastbilschaufför skriver att hen åker ett visst datum till en viss plats och har plats för en, eventuellt två personer. Och så håller hundratals volontärer på att kontakta varandra.

Utanför Centralen ser det stundvis kaotiskt ut. Men om man står mitt i kaoset upplever man en spontan självorganisering som ändå klarar av något som myndigheterna inte kan just nu. Folk kommer in med tåg, trötta, desorienterade och hungriga. Det finns mat, frukt, vatten och fika till alla. Röda korset finns där också och har många kunniga på plats. Jurister står och ger råd. Volontärer överallt. En har ”Translator kurdish, persian, arabic” skrivet på ryggen, är omringad av folk som pratar på olika språk och hon svarar på olika språk. Sedan töms torget utanför Centralen, de flesta åker vidare eller placeras på olika ställen som tar emot. I de flesta förorter håller folk på att hitta sovplatser och lagar varm mat till familjer som inte haft varm mat på flera veckor.

Foto: Agneta Sandell

Från Karbala till Finland

Ali Reza sitter med sina fyra vänner på det lilla torget vid fontänen och dricker kaffe. Alla är unga män och lämnade den shiia-dominerade staden Karbala i Irak för 40 dagar sedan. De har passerat många länder, åkt båt, tåg, buss och gått långa sträckor genom bland annat Serbien och nu är de här i Stockholm. I handen har Ali Reza en bunt tågbiljetter som ska ta dem till Finland.

– Vi måste först åka till Luleå, sedan till Haparanda... det är en lång resa. Men jag måste åka dit.

Varför just Finland?

– Vi har alla bekanta där som väntar på oss. Mina bekanta säger att Finland är bra och vi har en chans att få stanna.

På flykt till det okända litar man bara på de man känner, ingen annan. Det är en regel man lär sig under den svåra tiden på flykt. En människa på flykt undviker att ta råd från folk hen inte litar på. Dessutom är det viktigt att ha ett mål för den som satsar allt på flykten.

– Vi har betalat 4 500 euro var till smugglarna. Med de här tågbiljetterna vi köpte i dag tog alla vår pengar slut.

Varför flydde ni från Irak?

– För att där hade vi ingen framtid längre, Irak är ruinerat. De som styr landet är en maffia som delar all rikedom mellan sig medan folk lever i misär, säger Ali Resa med sorgsna ögon och tittar bort och blir tyst en stund.

– Från ena sidan hotas vi av Daesh/IS som dödar alla – spelar ingen roll, shiiter, sunniter, kristna och ateister – och på andra sidan har vi en regering som är enormt korrupt och våldsam. Det finns inget hopp kvar i Irak. Det gick inte att stanna kvar och försörja sin familj där längre. Det finns inget jobb för oss unga. Jag har fru och två små flickor.

Om en timme ska gänget ta tåget mot Luleå. De har fått en kasse med frukt, smörgåsar och vatten för att klara den långa resan de har framför sig. De har varit med så mycket under resan, det syns nästan på dem. Ändå ser de hoppfulla ut. Trots allt är de tacksamma över att ha klarat sig så långt på sin färd till ett nytt liv.

Vid klockan ett är det färre människor på plats. Volontärerna hinner stå och prata med varandra en stund. Röda korsets personal och volontärer har ett stående möte om hur de ska dela arbetet resten av dagen och natten.