Sydkoreansk politik behöver mer än könskvotering

2015-09-15 | Gordana Malešević padlock

UTRIKES/ANALYS

En lag om könskvotering inom politiken infördes i Sydkorea 2000. Lagen har lett till positiva spridningseffekter, men partierna respekterar inte lagen och effekterna har avstannat. Det femte parlamentsvalet sedan lagen infördes står för dörren och det är dags för journalister att göra sin beskärda del i arbetet för att stärka de medborgerliga och politiska rättigheterna, konstaterar Gordana Malesevic i en analys av läget.

FAKTA:

Kvoteringslagen: 30 procent kvinnlig representation i enmansvalkretsar och 50 procent i proportionell representation/val av parti, som utgör 18 procent av platserna i nationalförsamlingen.

Sydkoreas valsystem: Valsystemet är en blandning. Sydkoreanska väljare kan rösta både på personer och partier till Kukhoe, nationalförsamlingen. Kukhoe har 300 platser. Medlemmar till nationalförsamlingen väljs för en fyraårsperiod – 246 i enmansvalkretsar och 54 efter proportionell representation.

I det senaste valet (2012) vann det konservativa partiet Saenuri-dang och har sedan dess majoritet i nationalförsamlingen. Landets regering utses av presidenten, nuvarande president är Guen-hye Park. Hon var ordförande för Saenuripartiet (i dag Saenuri-dang). Två av regeringens 19 medlemmar är kvinnor.

Valdeltagande: 54.3 procent i parlamentsvalet 2012 och 76 procent i presidentvalet 2012.

Kommande val: parlamentsval 2016, presidentval 2017.

RELATERADE ARTIKLAR

2015-05-22 Feministtoppmöte i Koreas militariserade gränszon

2015-04-30 Koreanska feminister bakom stor fredskonferens i Seoul

2012-05-11 I tecknade serier lever samtidsanalysen

Sydkorea är bland de länder i vilka könskvotering inom politiken diskuteras. Denna diskussion inleddes tidigt i övergången från militärdiktatur till civilt styre. De civila politikerna visade intresse för kvotering som ett av flera sätt att vinna folkets förtroende och efter många diskussioner om för- och nackdelar lade landets alla kvinnoorganisationer sina skiljaktigheter åt sidan och slöt upp kring ett förslag om en kvoteringslag. Olika steg togs och en lag om könskvotering inom politiken infördes 2000.

I dag utgör kvinnor 15,7 procent av parlamentsledamöterna i Sydkorea (i de lokala och provinsiella parlamenten är andelen kvinnor 22,9 procent respektive 15 procent). Det är under genomsnittet i Asien, 19 procent, som i sin tur ligger under det globala snittet på 22,1. Men det kan också jämföras med hur det var 1996, då 3 procent av parlamentsledamöterna i Sydkorea var kvinnor.

Det har alltså skett en förbättring, men om kvoteringslagen hade följts hade den varit större – då skulle det nu finnas 33.6 procent kvinnliga ledamöter, 101 av totalt 300, i nationalförsamlingen, till skillnad från dagens 47. I World Economic Forums index som mäter jämställdhet mellan könen, Global Genrer Gap, ligger Sydkorea på 117:e plats (2014) av 142 länder, vilket är anmärkningsvärt bland annat med tanke på att landet nu är världens femtonde största ekonomi.

Oförändrade attityder

Kvoteringslagens svaga genomslag har lett till många vetenskapliga studier, och det faktum att de två senaste regeringarna inte har brytt sig om att utveckla någon strategi för att förändra attityderna och öka kvinnors politiska representation har lett till en fördjupad och utbredd debatt om kvoteringens effekter. I Women’s sustainable representation and the spillover effect of electoral quotas in South Korea (2014) konstaterar Ki-young Shin, professor i statsvetenskap vid Ochanomizu universitetet i Tokyo, att partierna i stor utsträckning har följt lagen om kvotering vid proportionell representation, men endast undantagsvis respekterat kvoteringslagen vid val till enmansvalkretsarna.

Ki-young Shin menar att kvoteringslagen, trots att den har tillämpats i mycket begränsad utsträckning, har haft en positiv effekt eftersom många av de kvinnor som har varit ledamöter i nationalförsamlingen genom proportionell representation har valt att fortsätta inom politiken och ställt upp i val till enmansvalkretsen. Därigenom har de ökat den kvinnliga representationen i enmansvalkretsarna trots att partierna där inte respekterar kvoteringslagen.

Denna positiva spridningseffekt kommer sig av att kvinnor får tillfälle att skaffa sig erfarenheter som leder till större tilltro till den egna kapaciteten, vilket i sin tur leder till att de vågar ställa upp i valet till enmansvalkretsen. Väljare å sin sida hinner upptäcka, lära känna och få förtroende för politikerns förmåga. Det faktum att man endast kan sitta en mandatperiod som representant för partiet gör att det finns rörelse i det politiska systemet och att fler har möjlighet till denna förtroendestärkande erfarenhet, menar Shin.

Mannens överhöghet

Konstitutionen förbjuder könsdiskriminering, kvinnor har samma politiska rättigheter som män och ansträngningar har gjorts genom till exempel kvoteringslagstiftningen, men de grundläggande hindren kvarstår: ”Informella samtal, tjänst mot gentjänst och exklusiv nätverkspolitik kommer att försvinna med tiden, men än är vi inte där”, som Bong-scuk Sohn, grundare av Centrum för koreanska kvinnor och politik och parlamentsledamot 2000-2005 för Demokratiska millenniepartiet (i dag Förenade demokratiska partiet och det största oppositionspartiet), kommenterade läget härom året.

Korruptionen är utbredd och den konfucianska traditionen, som har befäst uppfattningen om mannens överhöghet, är fortfarande stark. Tillsammans med auktoritär ledarstil och ingrodda fördomar mot kvinnor inom institutioner och i förvaltning utgör dessa de främsta hindren för en god deskriptiv representation – att det är en jämn könsfördelning i de politiska församlingarna – och en god substantiell representation – att kvinnors intressen företräds på ett bra sätt.

Kvoteringenslagstiftningen behöver därför följas av andra åtgärder och strategier i en inkluderande process, som till exempel att placera kvinnor högt på vallistorna. Men de i dag största politiska partierna erbjuder inte något stöd och saknar långsiktiga strategier för att nå upp till kvoteringslagstiftningen. Det kom därför inte som en överraskning när det uppdagades att nuvarande regeringspartiet, konservativa Saenuri-dang, har använt mer än hälften (52,6 procent) av de statliga fondmedlen – vilka från och med att kvoteringslagen infördes skulle underlätta för partier att införa kvotering – till att betala löner åt kvinnor anställda av partiet.

Denna utveckling har lett till att de sydkoreanska kvinnoorganisationerna nu i allt större utsträckning arbetar mot de politiska partierna, för att få dem att utveckla program och aktivt stödja kvinnor som kandiderar eller som vill kandidera. Kvinnoorganisationerna arbetar nu också för att rättsliga straffåtgärder skall tas fram för de partier som inte uppfyller kvoteringslagstiftningen.

Enligt Ki-young Shin och statsvetarkollegan Jiso Yoon, vid University of Kansas, är regeringspartiets sätt att använda de statliga fondmedlen ett av många exempel på att kvinnor behöver överbrygga enorma institutionella och icke-institutionella hinder för att bli nominerade som partikandidater. Det faktum att fonden inte har specificerat hur medlen skall användas gör det svårt att utkräva ansvar, konstaterar Ki-young Shin och Jiso Yoon i rapporten Mixed Effects of Legislative Quotas in South Korea och Challenges to the Institutionalization of Gender Quotas in Korean Municipal Elections, som de presenterade vid EU:s fjärde internationella konferens om genus och politik, i Uppsala tidigare i år.

Av rapporterna framkommer även att den goda spridningseffekt som följde valet år 2000 har avstannat. En regelrätt respekt för kvoteringslagen är av stor vikt, men partierna behöver även utveckla strategier för att få och behålla en mängd kvinnliga aspiranter, utveckla program för ledarskapsträning, utse kvinnor till beslutsfattande positioner inom partiet, nominera kvinnor till valbara positioner och tillhandahålla ekonomiskt stöd för kvinnliga kandidater att bekosta kampanjrelaterade kostnader, sammanfattar professor Ki-young Shin och biträdande lektor Jiso Yoon.

Sydkoreas största utmaning

Efter femton år av kvoteringserfarenhet och en stark inledning på demokratiseringsprocessen är demokrati åter Sydkoreas största utmaning. Med tanke på att denna utveckling är direkt kopplad till partiernas brist på strategier för att förändra attityderna och öka kvinnornas politiska representation samt bristande respekt för lagen kan väljare nu behöva hjälp från andra aktörer i samhället.

Den politiska debatten i media är (relativt) fri och den sydkoreanska journalistkåren är känd för att gräva djupt i korruptionshärvor, inom till exempel byggbranschen, där regeringsmedlemmar har funnits med. Nu, med drygt ett halvår till nästa parlamentsval, vore det önskvärt med artiklar, tv- och radioprogram som informerar om andelen män och kvinnor som nomineras och kandiderar (för att säkerställa att varken kvinnor eller män har mer än en viss andel kandidater på vallistorna), önskvärt med fler artiklar om kvinnliga politiker (för att uppmuntra fler kvinnor att ställa upp och på så sätt få fler kvinnliga kandidater, ökad kompetens och därmed ett bättre urval), önskvärt med TV- och radioprogram som visar fram kvinnornas villkor i politiken, journalistik som granskar regeringspolitikens effekt i kvinnors och mäns liv och journalister som ställer partiledare och regeringsmedlemmar till svars för deras bristande respekt för lagen.

Nu, femton år efter att lagen om könskvotering inom politiken infördes, är det dags för journalisterna att göra sin beskärda del i arbetet för att stärka de medborgerliga och politiska rättigheterna.