Lollo – icke insmickrande om tristess och prostitution

2015-09-13 | Sara A Andersson padlock

KULTUR

Lollo och Lidija söker undfly en trist vardag genom att dricka drinkar och snatta och dras ned i prostitution. ”I en värld där text ska sälja något till oss, inte säga oss något, blir jag genuint lycklig över en författare som skriver om det enkla och trasiga på ett sätt som förmår fylla och lämna mig med ångest”, skriver Sara A Andersson.

Jag har precis lagt i från mig Linna Johanssons debutroman Lollo. En läsning som lämnar mig med isande ångest. Kanske är det för att romanen blottlägger saker som har satt spår inom oss alla: spår från relationer som gör både gott och ont. Ett vänskapsband som ibland är starkt, ibland svagt. En påminnelse om att livet för det mesta är grått.

Boken är en skildring av två unga kvinnor i ”Aspy” och deras driftande i en värld där jobb, plugg och att gå upp tidigt på morgonen inte existerar. Men skildringen är inget romantiserade av sakers tillstånd, snarare skulle man kunna likna den vid ett slags Fucking Åmål – på nedåttjack.

Såhär: Lollo och Lidija är två vänner på jakt efter en närvaro mer skön än den trista som bjuds. De dricker många drinkar, sitter bort många timmar vid Vinterviken, snattar en del. En dag dras de rakt ned i en prostutionshärva. Det går också att säga att de dras med i den, då berättelsen utan att försköna eller förfula visar oss två tjejer vars nyfikenhet inte vet några moraliska gränser. Medan romanjaget Lollo i andra delar av boken skrivs som den som är minst crazy, tjejen som i jämförelse med vännen Lidija bleknar bort, är hon när det kommer till prostitution, den som utmärker sig mest, hon som först börjar ”näcka” framför webkameran efter att ha chattat med den mystiska ”K”, som också slutligen övertalar Lidija att tillsammans med henne möta upp honom och sälja sex.

Det finns inget löfte om hopp i Johanssons roman. Vänskap skildras som vänskap mest brukar vara: å ena sidan ömhet och glädje, å andra sidan svartsjuka och osäkerhet som sköljer upp när man tror sig ha fått konkurrens som kan erbjuda något som är mer begärligt. Som när Lidija vill ligga med sitt ex Robin igen.

Lollo skrivs fram som en person högst beroende av att klamra sig fast vid andra, först Lidija, sedan Mimmi som hon också förälskar sig i och flyttar ihop med, iallafall ett litet tag. Lidija är från Serbien, och den av de två som skrivs fram som den som märks mest. Samtidigt som jag tycker både Lollo och Lidija har spännande personligheter, ser jag en svaghet i hur stereotyp skildringen blir: typiskt att den blonda tjejen ska vara den som ska uppfattas mindre spännande än den mörka kompisen. Å ena sidan kan man inte tolka skönlitteraturen enligt samma premisser som en postkolonial essä om antirasism. Å andra sidan bidrar skildringar som överraskar till en mer intressant läsning.

Inte moraliserande

Jag fastnar ändå mycket för den existentiella undertonen i hur den sköra linje mellan kärlek och vänskap skrivs fram av författaren. Hur många gånger har man varit kär i sina vänner? Hur många gånger har man misstagit vänskap för kärlek? Varför är sinnet mer grått än glittrigt även om man hänger med sin bästa vän?

När jag läser ”Lollo” påminns jag om 90-talets generationsförfattare som Unni Drougge och Per Hagman – författare jag fullständigt älskade som tonåring. Det är dels själva känslan som boken lämnar hos mig, den som visar hur samhället behandlar människor som vill något annat än vad som anses respektabelt. Men också en skildring som inte moraliserar, utan lyfter fram sanningen, oavsett hur kall eller mörk den må vara.

Lollo och Lidija har inte pengar, tänder på porr, och börjar knarka. Det som sker runtomkring är inget mer eller mindre än vad livet har att erbjuda. Inga snyftare, ingen Hollywood-ending.

Ångesten boken fyller mig med har dröjt sig kvar timmar efter att jag har läst ut den. I en värld där text ska sälja något till oss, inte säga oss något, blir jag genuint lycklig över en författare som skriver om det enkla och trasiga på ett sätt som förmår fylla och lämna mig med ångest. Att få ångest av något betyder att bli berörd, även om känslan är utmattande.

Jag hoppas att Johansson skriver fler böcker som inte är insmickrande, att hon fortsätter skrivandet utan att slå in sina ord i små söta rosetter. Förhoppningsvis hittar Linna Johansson i sin nästa bok ett djup som förutom att beröra mig för att jag känner igen mig också vågar dröja sig kvar i skildringen utan att hasta förbi alltför snabbt.