I dag, fredagen den 11 september, tar filmproducenten Leslee Udwin emot Anna Lindh-priset för den första dokumentär hon regisserat. Den handlar om Jyoti Singh. Hon dog efter gängvåldtäkten på en buss i Delhi som blev nyhet i hela världen, och som fick folket att resa sig i en månadslång protest mot det utbredda våldet mot kvinnor. Filmen är förbjuden att visas i Indien. Det enda som fanns att tillgå när den indiska regeringen fattade beslutet var en trailer, så ingen kan ha sett filmen innan den förbjöds. Det är en viktig poäng för Udwin.

– Vid den tidpunkten existerade filmen bara på ett USB-minne i min portmonnä. Den hade inte läckt. Men jag antar att deras reaktion inte är så förvånande för de bryr sig bara om sitt lands ekonomiska framsteg, bilden av Indien, de håller på med PR och vill inte medge att massiva övergrepp mot mänskliga rättigheter pågår i landet.

Skildringen har väckt debatt på flera plan, bland annat om att just Leslee Udwin berättar historien, hur hon berättar den och att hon överhuvudtaget låter förövarna komma till tals. Den senare kritiken kom även från feminister i Indien, vilket chockade och sårade mer än de defensiva krumsprången från en regering som är rädd att tappa ansiktet.

– För mig var det en nödvändighet att intervjua de där våldtäktsmännen. Jag tror faktiskt inte att det hade blivit någon film alls om det passionerade och bönfallande brev jag skrev till fängelsernas direktör inte hade resulterat i att jag kunde intervjua dem.

Mobiliseringen väckte intresset

Leslee Udwin har hela tiden betonat att det inte var våldtäkten i sig, eller fallets oerhörda brutalitet, som drev henne att göra filmen. Istället var det mobiliseringen, de stora massorna av män och kvinnor som inte lät sig stoppas, vare sig av tårgas, vattenkanoner eller batongslag.

– Jag tog det personligt. De kämpade för mig, de kämpade för mina rättigheter som kvinna i världen. Det faktum att de fortsatte, så fredligt, så vackert, dag efter dag... Och sedan började regeringen slå ner på dem. I det ögonblicket trillade polletten ner och mina kugghjul rullade igång – jag ville vara där med dem, och kunde bara vara det genom att göra en film, en megafon, för att förstärka deras röster. De rösterna är väldigt mycket pulsen och hjärtslagen i dokumentären jag har gjort.

Det omfattande våld som Jyoti Singh utsattes för, och den dödliga utgången, är ingen engångsföreteelse och inget unikt för Indien, framhåller Leslee Udwin. Att det förekommer fall där män begår brutala våldtäkter och sexuella övergrepp mot kvinnor känner alla till, det uppmärksammas hela tiden. Hon ser ingen poäng med att jämföra olika fall på olika platser i världen för att se vad som är värst och var.

– För mig framstod det som en nödvändighet att förstå varför, vad de här männen tänker om kvinnor som gör deras handlingar möjliga. Det finns en fantastisk kvinna, Kiran Bedi, som har varit chef för Tihar-fängelset och högt uppsatt vid polisen i Delhi, en extraordinärt stark och stridbar kvinna. Hon har under många år krävt att varenda våldtäktsman som döms ska intervjuas i fängelset så att det går att bedriva forskning och samla in kunskap. Det är kontentan här: Hur ska vi kunna hantera den här frågan om vi stänger öronen till vad de säger och blundar för att de existerar som vanliga människor, inte monster.

Intervjun med förövaren, men också försvarsadvokaternas uttalanden, förklarar en stor del av uppståndelsen.

– Advokaterna med sina höga utbildningar och positioner är nästan mer misogyna i sina uppfattningar än våldtäktsmännen. Jag vet inte varför människor fokuserar så mycket på förövaren i filmen, han är med i åtta minuter, advokaterna i fem. Mycket mer grundläggande och central i filmen är den extraordinära, rörande, värdiga, upplysta och fantastiska pappan till offret i det här fallet. Det finns fler positiva förebilder i den här filmen av män i Indien än det finns negativa. Men på något sätt har vi en tendens att gravitera mot det sensationella.

”Indien kan vara stolt”

Själv kallar sig Leslee Udwin global medborgare – född i Israel, uppvuxen delvis även i Sydafrika och boendes i Danmark när Indiens dotter spelades in. Udwin anser att fler förövare, i fler länder, borde förmås att stå till svars och förklara sig. Och hon tycker att det är väldigt synd att de som lät förbjuda filmen inte tog sig tid att se den innan:

– Faktum är att Indien kan vara mycket stolt över att som enda land i världen kunna skryta med ett så extraordinärt engagemang för den här frågan från civilsamhället och befolkningen. Det pågick i över en månad. Vi har alla förundrats och inspirerats av och hyllat protester i vår tid. Som den som nyligen ägde rum i Paris som ett resultat av illdådet mot Charlie Hebdo. Det var upplyftande, men hallå, det handlade om en dag, och det var en söndag!

Nu bor Leslee Udwin i Storbritannien. Hennes film har redan fått flera utmärkelser, några som aldrig överlämnades. Däribland NBC newsmaker achievement award i Indien. Udwin kunde själv inte vara på plats, men en indisk kollega hade åkt långväga till ceremonin för att ta emot priset. I publiken satt representanter från ministeriet för information och etermedier, som enligt arrangörerna hade hotat att fängsla dem ifall prisutdelningen genomfördes.

Någon sådan risk lär inte vara överhängande med Anna Lindh-priset, skojar vi.

– Anna Lindh är ett av de namn som alla med intresse för mänskliga rättigheter känner till, så det är en stor, stor ära. Bara att se listan över tidigare pristagare gör mig ödmjuk eftersom jag aldrig valde att göra det här. Jag var helt enkelt tvungen.

Statistiken togs bort

Det stora utropstecknet i filmen, en av de viktigaste poängerna för Leslee Udwin, är den globala statistiken på slutet, som bland annat visar att våldtäkter förekommer i högre grad både i Storbritannien och USA än i Indien. Men den delen valde BBC att inte visa. En konsekvens hon inte hade räknat med, även om hon kände till det i förväg.

– Jag resonerade med dem, och bönade och bad att de inte skulle göra det. Men de kände likväl att deras version inte skulle ha någon statistik, och det hade ödesdigra konsekvenser för mig. Det förändrar filmens betydelse. Och gör att det faktiskt går att fråga sig om dokumentären påstår att den enbart är representativ för Indien.

Tror du att din inställning hade varit lättare att köpa för de indiska feminister som är kritiska ifall maktbalansen i världen hade sett annorlunda ut? Eller att det inte legat så nära till hands för den indiska regeringen att gå på defensiven ifall sexuella övergrepp i till exempel USA också hade lyfts fram som symptomatiska för amerikansk kultur?

– Jag tror inte att det där stämmer. Jag menar att varje kränkning eller övergrepp mot kvinnors rättigheter, varje fall som vi kan fokusera på i varje land, är symptomatiska för attityder som finns i det landet. Och jag står fast vid det. Jag tänker inte förmildra den ståndpunkten på något sätt. För de här männen är inte monster. De är inte psykopater. De är inte ruttna äpplen i korgen, det är korgen som är rutten. Korgen gör dem ruttna. Samhället bär ansvaret. Vi lär dem hur de ska tänka. Faktum är att om dessa protester hade ägt rum i något annat land, som svar på något annat fall, skulle jag ha åkt till det landet, gjort filmen om det fallet, och då kanske den regeringen skulle ha förbjudit filmen, inte den indiska regeringen.

De massiva protesterna ledde trots allt till att regeringen i Indien satte samman den så kallade Verma-kommittén, vars arbete resulterade i ett dokument på nära 700 sidor. Leslee Udwin har läst hela och kallar det lysande, med många kloka rekommendationer, men påpekar att många av dem inte har genomförts. Dessutom är hon kritisk till en del av vad som faktiskt gjorts, framför allt införandet av dödsstraff för våldtäkt.

– Det gör ingen som helst nytta och det får oss att tro att vi kan befria samhället från några av de få ruttna elementen, så att vi kan dra en suck av lättnad över att ytterligare 6 eller 20 av dem är borta. Men det är inte problemet, problemet är vi själva.

Utsattes som 18-åring

Under intervjun berättar Leslee Udwin att hon själv utsattes för en våldtäkt som 18-åring och var övertygad om att det skulle bli hennes sista stund. Men lättad över att ha överlevt polisanmälde hon aldrig och hon berättade inte för någon. Något hon ångrar och lastar sig själv för i dag.

– Jag delade det inte ens med mina bästa vänner, än mindre mina föräldrar.

Hon berättar också att hon inför intervjuerna med förövare befarade att all den ilska hon hållit tillbaka under så många år skulle välla upp inom henne.

– Men så blev det inte, för det var så uppenbart för mig att de männen hade programmerats att tänka så som de tänkte.

Hon var också övertygad om att hon i intervjuerna med förövare skulle få se tecken på ånger.

– Jag intervjuade sju våldtäktsmän under 35 timmar och hade väl kunnat förvänta mig att möta åtminstone en minut av ånger någonstans i någon. Det hände inte. De är inte ångerfulla för att de anser inte att de har gjort något fel. Allt de upplevt i livet, från deras första andetag, har förberett dem för att kunna behandla kvinnor såhär.

Bekännelser bland reaktionerna

Bland de många som hört av sig till Leslee Udwin med anledning av filmen finns det några som särskilt fångat hennes intresse. Dock inte de förväntade Twitter-trollen och deras hatiska tilltag, även om de lyckats överraska Udwin när det gäller hur lågt människor kan sjunka och vad de väljer att ägnar sin energi åt.

De flesta som hör av sig har själva utsatts för våldtäkt och vill berätta att de funnit styrka i filmen. Några har sedan själva blivit aktivister mot sexuellt våld, vilket fungerat läkande och hjälpt dem förstå vad de gått igenom. Sticker ut gör ett antal indiska män som vänt sig till Edwin med en form av bekännelser:

– De säger att ‘jag är inte sådan, jag lovar och svär att jag aldrig skulle drömma om att slå min fru eller våldta en kvinna, men jag känner igen mitt sätt att tänka i saker som uttrycktes av våldtäktsmännen och deras advokater.’ Det är väldigt betydelsefullt, och något omvälvande som den här filmen åstadkommer.

Ja, annars blir idén om att ”jag själv inte är sådan, trots att jag växt upp i samma kultur” ofta en förevändning för att inte förändra rådande strukturer...

– Exakt. De männen som skrev så till mig har självreflekterat och inte avfärdat tanken utan gått så långt som att skriva till personen som har gjort efterforskningarna och söka förklaringar, en fortsatt konversation.

Behöver det bli lättare för fler att bryta tystnaden?

– Absolut, det är hela syftet med filmen, det är därför filmen enligt planen skulle släppas simultant i sju länder på internationella kvinnodagen. För det är en global fråga och den kan inte bemötas utan att vi knyter varandras händer över hela världen. Att skylla på varandra leder ingenstans. Det är av yttersta vikt att vi alla självreflekterar, att vi alla medger att det här är en global pandemi och att vi som medborgare i det tjugoförsta århundradet måste arbeta tillsammans och ta varandras händer för att världen ska kunna befrias från detta onda.

Satsat helhjärtat på aktivism

Leslee Udwin gick från att vara skådespelare till producent när hon såg vilket inflytande det gav över vad som skulle skildras och hur. Oavsett om det har handlat om fiktion som i dramakomedin East is East, uppföljaren West is West, Mrs Ratcliffe’s Revolution, eller granskande thrillerdokumentären Who Bombed Birmingham? så har de alla på något sätt kampanjat för rättvisa och flera gånger bidragit till samhällsförändring.

Arbetet med Indiens dotter har lett Leslee Udwin till slutsatser som gör att hon för en tid framöver valt att satsa helhjärtat på aktivism. Hon har redan fått med sig FN:s människorättskommission och åtta länder, vilka vill hon inte avslöja än, på ett åtagande med benämningen Equality Studies Global Initiative:

– Jag kom att förstå att tillgång till utbildning inte var avgörande för att dessa män skulle bli våldtäktsmän, i jämförelse med advokaterna till exempel. Jag insåg att det handlar om vad vi lär våra barn. Vi lär dem räkna, läsa och skriva, men vi lär dem inte livskunskap, respekt, empati, tolerans och etik, genusmedvetenhet. Vi borde, vi måste lära dem det, och det borde vara lika obligatoriskt som att lära sig läsa, skriva, räkna.

Leslee Udwin fungerar nu som rådgivare till FN:s människorättskontor för initiativet, och en expertkommitté på 20 personer från hela världen, med olika kompetensområden, ska tillsättas för att utforma utbildningsprogrammet. Till att börja med ska det rikta sig till förskolan eller motsvarande.

– Anledningen till att det måste vara från första skoldagen är att vi vet från neurovetenskapen att det i praktiken bara finns en möjlig tidpunkt att kognitivt modifiera ett barn, att förändra en människas attityder, och det är hos barn mellan 3 och 5 år.

Är Sverige ett av de medverkande länderna?

– Jag ska träffa ministrarna när jag kommer så jag hoppas att det blir så. Jag kan inte tro att det inte blir det.