Bild: UNHCR

”Den nya rörelsen är en seger, men faran är inte över”

2015-09-08 | Sholeh Irani padlock

INRIKES/ANALYS

”Det har alltid funnits ett Europa som gör motstånd mot orättvisor. Detta Europa med sitt engagemang och sin praktiska solidaritet syns och hörs nu, och dominerar i denna stund gatorna, mediebevakningen och de sociala medierna. Det ger hopp. Hopp och framtidstro är det som världen behöver mest just nu för att gå åt rätt håll.” Sholeh Irani hoppas att det är vändpunkten vi ser, även om faran är långt ifrån över.

FAKTA

Turkiet har tagit emot 1,9 miljoner flyktingar från Syrien, mer än något annat land i världen.

Libanon har tagit emot cirka 1,2 miljoner flyktingar från Syrien. Det motsvarar ungefär en av fem personer i landet.

Jordanien har tagit emot cirka 650 000 flyktingar från Syrien, som uppgår till cirka 10 procent av dess befolkning.

Irak, med 3 miljoner internflyktingar, har under de senaste 18 månaderna tagit emot 249 463 flyktingar från Syrien.

Egypten har tagit 132 375 flyktingar från Syrien.

Källa: Amnesty International

Läs också:

EXPO: Så flyttar extremhögern fokus från flyktingkatastrofer

Alan Kurdis livlösa lilla kropp på stranden i Turkiet blev de europeiska högerextremisternas förnekelse. Hans fars smärta blev allas sorg och gav mod till det Europa som sedan länge tystats ner och dominerats av inhumana och ultranationalistisk propaganda. Plötsligt stod Europa med ett barns kropp som sin fana inför en historisk vändpunkt. Vid Alan Kurdis kropp segrade hoppet över den rädslan som högerextremisterna spred.

Barnet, ursprungligen från Kobane, väckte Europa ur en förlamande mardröm med sin död. Som Kobanes kvinnor väckte Mellanöstern. Där på stranden över barnets livlösa kropp korsades Europas och Mellanösterns öde, bortom politiskt, nationellt och religiöst konstruerade gränser. På den tomma stranden föddes en förening driven av medkänsla och kärlek mellan de som vägrar begrava hoppet och gå vidare med sina vardag. En sådan förening som vid varje historisk vändpunkt inspirerar motstånd. Denna förening, det stöd som Europa nu visar människor på flykt, kommer att prägla bilden av Europa. Bilden av välkomnande vuxna och barn, många gånger i strid mot sina regeringars stränga flyktingpolitik, kommer att stärka den mänskliga solidariteten som är nyckel till mänsklighetens överlevnad. Denna solidaritet kommer i sin tur underlätta integrationen i Europa.

Människor på flykt hoppas på att andra människor ska erbjuda dem trygghet. Det är en rimlig förväntan att bemötas med medmänsklighet, särskilt när den riktas mot den rikaste regionen av alla, Europa. I stället har under en lång tid många traumatiserade nyanlända mötts av fascistmobbar, bland annat i Tyskland, som bränner ner deras provisoriska läger. Under 2014 rapporterades det om 150 attacker mot flyktingars bostäder i Tyskland. I år har det hittills handlar om 200 fall, de flesta gånger brändes ställena ner. Flera fall när män spottade på flyktingar eller urinerade på deras barn i tunnelbanan nådde medierna. Även här i Sverige kan man inte sällan fånga hatiska blickar mot nyanlända barnfamiljer, som om de önskat att flyktingarna hade slaktats av Assads bomber, halshuggits och våldtagits av IS och inte nått Europa. För bara två nätter sedan brändes två flyktingförläggningar ner i Tyskland och många skadades.

De senaste dagarna har de nyanlända flyktingarna också mött ett annat Europa, ett humant, progressivt och engagerat Europa. Detta Europa reser sig nu upp för att hävda sin rätt att skildra vilket Europa de vill leva i. Tusentals människor i Europa gör nu vad de kan och delar med sig. Deras aktioner handlar inte om välgörenhet. De handlar om solidaritet och en klar och tydlig manifestation mot högerextremister, rasister och regeringar som stänger gränser. Denna sociala rörelse som växer dessa dagar i Europa och tvingar dess politiker till eftergifter, är inget mindre än civilsamhällets revolt.

Denna sociala rörelse har inte formats över en natt. Den har successivt växt som ett alternativ mot de rasistiska, osolidariska och nyfascistiska tendenserna och deras politiker som ockuperat europeiska medier och det offentliga samtalet. Flyktingorganisationer, antirasistiska och feministiska rörelser har villkorslöst kämpat, liksom Fristadsrörelsen, självorganiserande stödverksamheter, för att nämna några. Den sociala rörelse som präglar Europas självbild dessa dagar är resultatet av det engagemang som funnits hela tiden, i medieskuggans tystnad, mot staternas planer på att fortsätta stänga gränser och bygga murar, att spela på rasistiska och invandrarfientliga tendenser och bilda koalitioner med högerextremisterna. Stater som sätter bankernas och vapenhandlarnas intressen och vinster före sina väljares välfärd, säkerhet och framtid. De som kallar vad som pågår i Mellanöstern för barbari för att markera sin överlägsenhet, men själva sviker civilisationen och bryter mot de mänskliga rättigheterna även i sina egna förorter.

Miljontals människor, de flesta syrier och kurder, flyr Assadregimens bombningar, Daesh/IS massakrer, ett långvarigt inbördeskrig, svält och sjukdomar. De flesta tar sig till grannländerna. De provisoriska och resursfattiga flyktingförläggningarna i Turkiet, Libanon eller Jordanien är överfyllda. Enligt UNHCR har nio av tio flyktingar stannat kvar i länder som anses ekonomiskt underutvecklade. Hälften av de 60 miljoner människorna på flykt i världen är barn. Sedan 2014 har cirka 6 000 människor på flykt drunknat i Medelhavet på väg till Europa, de flesta förmodligen barn och kvinnor.

Med ett historiskt perspektiv har Europas stormakter sedan kolonialismen lyckats bygga upp ett resursstarkt, mer mänskligt och rättvist samhälle på en mindre del av jorden. Detta på bekostnad av resten av världen och naturen.

Många av oss som bor i Europa är medvetna om att vi har varit med och profiterat på en världsordning som reproducerar sexism, rasism, misär, svält, krig och förtryck. Medvetet eller omedvetet, mer eller mindre, har vi dragit störst nytta av andra länders fattigdom, krig och diktaturer. Vi har dragit nytta, direkt och indirekt, av att Europa skriver under ekonomisk förmånliga avtal med diktaturer. Samma diktaturer och korrupta politiker som i decennier kuvat alla progressiva röster i Mellanöstern och skapat ett skrämmande politisk vakuum och en oroväckande maktobalans. När de själva faller, ersätts de av ännu värre tyranner eller banditer.

Enligt UNHCR är en av 122 människor i världen i dag på flykt. Det är en bister verklighet som vi måste ta ställning till. Och detta är bara början menar miljörättsaktivister som varnar för att fler kommer tvingas fly på grund av kommande miljökatastrofer. Vi som i dag befinner oss i Europa har inget annat val längre än att solidariskt ta ansvar för konsekvenserna av den världsordning som vi profiterar på, trots att vi ofta protesterat mot de felaktiga politiska beslut våra ledare har tagit.

Det har alltid funnits ett Europa som gör motstånd mot orättvisor. Detta Europa med sitt engagemang och sin praktiska solidaritet syns och hörs nu, och dominerar i denna stund gatorna, mediebevakningen och de sociala medierna. Det ger hopp. Hopp och framtidstro är det som världen behöver mest just nu för att gå åt rätt håll. Det finns dock ett mindre Europa som fortfarande drivs av rädsla. Just nu har de blivit isolerade och mer osynliga. Men deras politiska representanter väntar i skuggorna, mer bittra, mer arga och mer aggressiva än någonsin. För att dessa krafter ska förlora sin dominans på den politiska arenan behöver den nya folkrörelsen att stärkas, inte kidnappas av politiska särintressen. En folkrörelse ska förbli en folkets rörelse som mobiliseras och inspireras nerifrån.

Det är glädjande och hoppingivande dagar vi bevittnar i Europa. Vi andas ut och det behövs även om vi är medvetna om att faran inte är över. Högerextremisterna slår till igen och försöker att tysta ner sina motståndare och utnyttjar varje tillfälle som kommer i deras väg. Den växande empatiska opinionen ger dock näring till de progressiva och humana krafterna i Europa. Civilsamhällets egna initiativ erbjuder en gyllene möjlighet att mobilisera för att stoppa högerextremistiska krafter som inte nöjer sig med mindre än att ta över den politiska makten. Nu gäller det att bevara och bredda denna nya sociala rörelse som är Europas historiska chans att rädda sig.