– Sverige kan till exempel självständigt besluta om att utfärda humanitära visum, skriver Gudrun Schyman.

Bild: Elisabeth Ohlson Wallin

Gudrun Schyman, Fi: Gör mer!

2015-08-28 | Gudrun Schyman padlock

OPINION

”Så länge som Europas länder vägrar att upprätta säkra och legala vägar in i Europa, till exempel genom att utfärda humanitära visum, öppna beskickningar och konsulat för asylsökande, så blir resultatet en repressionen där allt fler flyktingar kommer att få ta allt större risker. Den universella mänskliga rättigheten att söka asyl, den som ska skydda människors liv, blir i praktiken ett högt spel med livet som insats.” Gudrun Schyman om flyktingkatastroferna som äger rum – just nu.

Gudrun Schyman är partiledare i Feministiskt intiaitiv.

En lastbil med 71 döda personer, troligtvis flyktingar, har hittats i Österrike. Antalet döda på Medelhavet stiger stadigt i takt med att de rangliga båtarna förliser. Ungern bygger taggtrådsstängsel mot Serbien. Poliser kallas in, tårgas används. En del bygger stängsel och murar, andra drar åt ekonomiskt. Danmark har beslutat att halvera det ekonomiska bidraget till de flyktingar som bor i landet. Det politiska syftet är att det inte ska vara attraktivt (för fler) att komma. Konsekvensen blir växande fattigdom i en grupp människor som redan är särskilt sårbara.

I de dagliga mediala rapporterna om de katastrofer som drabbar flyktingar får vi ofta se en kommentar från ansvariga politiker. Den förskräcker. Med darr på rösten beklagar de det inträffade och kräver sedan skärpta gränskontroller, ökad kameraövervakning och krafttag för att stoppa flyktingsmugglarna! Det handlar alltså inte om hur vi ska hjälpa människor på flykt utan hur vi ska hindra människor att ta sig till Europa!

Visst är människosmugglingen en smutsig historia men så länge som Europas länder vägrar att upprätta säkra och legala vägar in i Europa, till exempel genom att utfärda humanitära visum, öppna beskickningar och konsulat för asylsökande, och så vidare, så blir resultatet en repressionen där allt fler flyktingar kommer att få ta allt större risker. Den universella mänskliga rättigheten att söka asyl, den som ska skydda människors liv, blir i praktiken ett högt spel med livet som insats.

Svenska politiker låter inte riktigt på samma sätt. Här finns fortfarande en majoritet som värnar den relativt generösa politiken men flera partier har börjat backa, bland annat genom förslag om tillfälliga uppehållstillstånd och minskad anhöriginvandring. Och efter det förväntade ”jag känner bestörtning”, ”det är en mänsklig tragedi”, ”en skam för vår tid”, kommer numera en gemensam besvärjelse: vi måste arbeta för att EU tar ett bättre gemensamt ansvar.

Självklart ska vi/ni det men det räcker inte! Det är sorgligt att som igår på SVT/Aktuellt höra Gustav Fridolin, MP, i en debatt med en SD-representant, inte ha något annat att komma med än att vi ska försöka förmå EU att ta större ansvar. Som om Sverige inte har egen beslutanderätt! Som om vi vore bakbundna av det faktum att så många EU-länder styrs av nationalisternas framgångar! Måste vi också göra det? Måste vi ”ligga lågt” för att inte SD ska få fler sympatisörer?

Jag vägrar det resonemanget. Sverige kan till exempel självständigt besluta om att utfärda humanitära visum. Sverige kan också självständigt besluta om att höja flyktingkvoten (1 900 personer i dag). Regeringen skulle kunna gå i spetsen för att ifrågasätta den förhärskande föreställningen om att det är ”oron” hos landets egna invånare som ska styra över huruvida rätten till asyl ska fungera för människor som drivs på flykt av oron över om det överhuvudtaget går att fortsätta att leva. Regeringen skulle kunna underlätta mottagandet genom att ge snabbt ekonomiskt stöd till alla kommuner som tar emot, premiera och stimulera samarbetet med ideella och engagerade krafter, ge extra stöd till förskolor och skolor och till språkundervisningen, och så vidare.

Regeringen skulle också kunna utmana nationalism och egoism genom att hänvisa till historien. Efter andra världskriget var antalet flyktingar till Europa 12-14 miljoner. 12 miljoner människor som lämnade tidigare östliga tyska områden, lämnade städer och byar där de hade bott i hundratals år. De kom utblottade till det Tyskland som förlorat kriget, som låg i ruiner, där det rådde svält och där ockupationsmakter styrde. De flesta stannade i det som kom att bli Västtyskland. En del fortsatte till andra Europeiska länder, också till Sverige. Jan Mossander, journalist/författare har tagit fram siffrorna inför den bok om Berlin som han skrivit. Diskussionen finns i en krönika av Staffan Heimersson. .

Flyktingarna nu är alltså färre än då och vi är betydligt rikare nu än då. Ändå, skriver Heimersson, rangordnar svenska väljare flyktingar och invandring som den viktigaste politiska utmaningen. För att undvika att säga som det är - vi vill inte vill se fler utlänningar i landet - pratar nu alla i byråkratiska och tekniska termer. Argumenten är att vi saknar infrastruktur, att vi skapar ett utanförskap, att vi måste bryta den negativa segregationsspiralen, att den sociala oron breder ut sig, att vi först måste korta handläggningstiderna, att vi saknar bostäder och, inte minst, att det är på EU-nivå som vi ska påverka. Argumenten yr som snöflingor i en alltmer insnöad debatt. Heimersson avslutar sin krönika så här:

”Hjärtlösheten skriar. I vanliga fall kommer fascismen uppifrån, från en ledare, en ideolog, en Mussolini. Sedan pådyvlas den medborgarna. Men i Sverige är det en do-it-yourself. Vi fixar själva vår nationalism, gnidenhet och trångsyn.”

Jag håller inte med om att det finns ett ”vi” som fixar det själva. Det finns en tydlig ideologisk agenda och det finns en tydlig kantring i den information som i dag når ut till många. Media fokuserar på problemformuleringar som är satta av de intressen som vill bakåt. Media fokuserar på folklig ”oro” och ”rädsla” i stället för på mänskliga möjligheter och samhällelig solidaritet. Och varför är det alltid SD som ska debattera flyktingfrågan med något annat parti? Det finns faktiskt en annan opposition, också. En som vill mer och inte mindre. Eller varför inte en debatt mellan S och M? Och varför är det uteslutande handlingsförlamade toppolitiker som får formulera sig i den här frågan när det finns tusentals eldsjälar som kan berätta om hur det är, både när det fungerar och när det inte gör det.

Slogans som Sverige kan bättre! eller Vi kan mer! har varit populära hos olika partier i valrörelser. Nu är det inte valrörelse. Nu är det 60 miljoner människor på flykt. Nu är inte tid för politisk retorik. Nu gäller det praktik. Sverige har ett ansvar och vi är många som vill se en regering som tar det!