Att världen känns otrygg, osäker och svårbedömd är nog många av oss beredda att skriva under på. Det ”trygga folkhemmet” är i ständig debatt, oavsett politisk vinkling. Vad det ska bli med oss och våra barn är ett ständigt ansikte på löpsedlarna i dagens Sverige. Dock har ett annat ansikte också börjat träda fram, en existentiell fråga som grundläggs vid barnsben och inte längre enbart är påtaglig inom den slutna familjen.
Jag pratar om adoption, Kenya, nordiska par och en mediebild där västvärldens syn är alltför dominerande och indirekt skadlig. Inte bara i intersektionen av vilken familjepolitik som förs, utan även i synen på andra människor, i ett helt annat land. Jag ser en odödlig trend, en ohygglig sådan, som gör avkall på barnperspektivet med en lång rad av härskartekniker, allt för att den svenska självbilden inte skall raseras.
För ingen har väl undgått nyheten att tre av fem nordiska par på plats i Kenya – redo att adoptera så kallade ”föräldralösa” barn – har satts på vänt i processen. Detta sedan barnens biologiska släktingar uppgivit att de barn de var på väg att adoptera blivit stulna.
Istället för att rikta strålkastarna mot att barnen kan ha blivit utsatta för det här vedervärdiga övergreppet, tar medierapporteringen i Sverige och västvärlden parti för de nordiska parens ”rätt att få adoptera”, som om deras sorg och längtan skulle vara enda kriteriet för att få adoptera, trots att det finns laglig praxis att rätta sig efter. Se FN och Haag.
Det är här det går fel i debatten. För jag gav mig in i den på sociala medier och kunde snabbt urskilja en hård och grov attack mot Kenya som givarland. Så fort västvärldens önskan inte tillfredsställs misstänkliggörs andra länders kunskap och rapporter som bristfällig, man kör med härskartekniker och använder barnens livsöde som verktyg; ”De skulle ju få det betydligt bättre här”, något som varken vetenskapligt eller universellt går att bevisa på förhand.
I Sverige väljer man aktivt att kalla kenyansk rapportering för bristfällig och diskvalificerar fullständigt både barnperspektivet samt de biologiska släktingarnas rätt att få ha kvar sina barn. Eftersom jag själv är adopterad ser jag det som högst relevant att adoptanter intresserar sig för vad deras barn/kommande barn kommer ifrån. I dessa förhållanden ligger mycket av svaret på varför vi fungerar som vi gör.
Vi är inga handelsvaror eller husdjur som kan slussas runt. Vi måste de facto komma ifrån träsket: ”There is no further trace”, alltså att det inte skulle finnas någon anknytning i den biologiska bakgrunden. Det kräver att vi slutar göra det till något fult att känna till eller ha kontakt med sin biologiska bakgrund, redan som barn.
Västvärldens biologiska barnlöshet kan inte år 2015 få styra adoptionsdebatten. Den har redan stått tillräckligt mycket i fokus. Jag skrev i annan artikel en gång: När har debatten faktiskt handlat om min biologiska mamma, en 26-årig kvinna som är tvingad på grund av rådande strukturer att lämna bort mig, då ett 4,5-årigt barn?
Hon antas bara ha gjort det utifrån sin sociala status som fattig. Västvärldens självpåtagna rätt manipulerar henne till att tro att det är det enda rätta. Egentligen borde frågan vara hur hon kan rädda livet på sitt eget barn. Men i den svenska självbilden är adoption den enda möjliga hjälpinsatsen – för barnet, de biologiska familjerna och de biologiskt barnlösa paren.
Som adoptivbarn vill jag inte speglas så. Fokus bör ligga på hur biologiska föräldrar kan få det bättre med sina barn. Adoptanter ska bara tacka och ta emot ifall en adoption blir av. Förväxla inte längtan och sorg med rättigheter.
Jag vill också att vi tar bort skimret av att anonyma adoptioner skulle vara det enda rätta och att vi börjar diskutera adoptionsorganisationers avtal med dessa givarländer, för det kan vi väl ändå hålla med om, något har gått riktigt fel här och det är skamligt att DNA-prov skall krävas på barnen när de biologiska släktingarna uppenbarligen känner igen sina egna barn. För man känner väl igen sina egna, eller hur?
2
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tycker det blir komplicerat då dessa föräldrar lider väldigt mycket. Vad hade hänt om barnet levt 3 år eller 5 år innan det upptäcktes?
Ehm det är ju den liknelsen du gör om din mamma lämnade bort dig vid 4.5 år så visst väldigt västfokuserad får hålla med. upplysande!
Men jag argumenterar att någonstans, 3år(?), så bör lidande, och den uppväxt som skett trumfa rättigheter.
*Barnet lider också vid bytande av föräldrar.