Emmy Östlund och Erica Idén Gustafsson.
Queerfeministisk respons på Amnestys kontroversiella beslut
2015-08-21 | Emmy Östlund , Erica Idén Gustafsson
3
OPINION
”Som queerpersoner vet vi mycket väl hur det känns att leva i ett samhälle som vill sudda ut vår existens från det offentliga.”
Det skriver Erica Idén Gustafsson och
Emmy Östlund
från Feminister för solidaritet (FFS) i ett försvar av internationella Amnestys beslut att verka för en total avkriminalisering av prostitution.
Feminister För Solidaritet är en autonom feministisk aktivistgrupp växt fram i solidaritet med sexarbetares rättigheter men har ett brett engagemang och ett fokus på hbtq, kvinnorätt och social rättivisa för alla marginaliserade grupper. FFS stödjer öppet Rose Alliances verksamhet. Mer information finns på gruppens i övrigt slutna Facebook-sida.
RELATERADE ARTIKLAR:
2015-08-14 Amnesty Internationals beslut möts av både kritik och hyllning
2015-08-12 ”Vi beklagar Amnesty Internationals beslut”
2015-07-31 Amnesty planerar ändra sin policy och erkänna sexhandel
2014-01-29 Amnesty bemöter kritiken om avkriminalisering av sexköp
Det har blivit storm i de svenska feministkretsarna efter Amnesty Internationals beslut att stödja sexarbetares mänskliga rättigheter genom att driva en linje som uppmanar till att totalt avkriminalisera sexarbete. Förvirringen och indignationen är total.
Men väldigt få verkar verkligen ha läst Amnestys policydokument, och än färre den omfattande forskning som ligger bakom beslutet. Under de senaste två åren har nämligen Amnesty International utvecklat en policy i syfte att erkänna den stora mängden människorättsbrott och övergrepp som sexarbetare erfar världen över. Den reflekterar betydande forskning från FNs myndigheter, människorättsorganisationer och samhällsvetenskapliga doktriner, som antyder att kriminalisering, i alla dess former, riskerar att utsätta sexarbetare för människorättsbrott.
Policyn baseras på skadereduceringsprincipen och människorättsprincipen om kroppslig integritet och självständighet. Utkastet för policyn publicerades tidigare i år och nu har Amnesty International klubbat igenom den.
Slutsatsen av det omfattande forskningsarbetet är alltså att sexarbetare är extremt utsatta, att alla kriminaliseringsmodeller förvärrar utsattheten, och att det som förespråkas av sexarbetarorganisationer, samt individuella sexarbetare som intervjuats, är fullständig avkriminalisering. Denna hållning stöttas sen tidigare av organisationer såsom WHO, Human Rights Watch, UN Women, UNAIDS, UNFPA, Global Commision on HIV and the Law och Open Society Foundation.
Gudrun Schyman från Feministiskt initiativ skrev ett uttalande som dessvärre reflekterar den radikalfeministiska analysen av sexarbete, som prioriterar det symboliska och utopiska störtandet av patriarkatet framför marginaliserade och utsatta kvinnors säkerhet och hälsa i dagens materiella verklighet. Schyman skriver att “runt om i världen utsätts... (sexarbetare) ...för allvarlig diskriminering och människorättskränkningar från myndighetspersoners sida”; men enligt Amnestys forskning så skyddar inte heller den svenska sexköpslagen mot polisiärt våld. När feminister motiverar statligt och myndighetsutövat våld mot sexarbetare med att det i längden bidrar till ett upplösande av patriarkatet, går de istället patriarkatets ärenden, då de rättfärdigar den macho-maskulina och rasistiska polisstatens strukturella förtryck av kvinnor, hbtq-personer och papperslösa.
Vidare skriver Schyman att Amnesty “helt saknar maktanalys”. Snarare påvisar Amnesty en maktanalys som förkastar att feminister och akademiker ska sitta kring ett bord och bestämma policys utefter sina egna formulerade maktanalyser. De applicerar istället en förståelse för att det endast är de berörda som är experter på sina verkligheter och att det enda Amnesty kan göra är att lyssna på dessa marginaliserade röster och ta ett beslut därefter, vilket också är vad de har gjort.
Det är mycket beklagligt att de som ivrigast kritiserar beslutet i Sverige faktiskt inte har koll på vad det egentligen innebär. Schyman, liksom de allra flesta motståndare till sexarbetares rätt till självbestämmande, blandar ihop avkriminalisering och legalisering - begrepp som är oerhört viktiga att hålla isär då de innebär, i praktiken, helt skilda förutsättningar för de som arbetar inom sexindustrin.
Det råder alltså stor förvirring om vad som är avkriminalisering och legalisering, och vem som är sexarbetare och vem som utnyttjas i trafficking. För att förstå bakgrunden till Amnestys beslut är det viktigt att ha koll på dessa.
I enlighet med den globala rörelsen för sexarbetares rättigheter, står vi bakom en definition av sexarbetare som innebär att de är vuxna människor som har sex mot ersättning, vilket kan innebära exempelvis pengar eller varor, antingen regelbundet eller vid tillfällen. Termen sexarbetare är könsneutral då alla könsidentiteter, cis som trans, återfinns bland sexarbetare. Sexarbete innebär en kontraktsbaserad överenskommelse där sexuella tjänster förhandlas mellan samtyckande vuxna. Enligt denna definition, vilken vi står bakom, betyder sexarbete att sexarbetarna som utför kommersialiserat sex har gett samtycke, vilket särskiljer sexarbete från trafficking.
Kriminalisering innebär åtgärder som direkt straffar sexarbetare, vilket även inkluderar indirekt kriminalisering, såsom lagar som förbjuder sexköp eller organisering kring sexarbete, då det inskränker sexarbetares rättigheter till säkerhet, arbetsorganisering och hälsa.
Det är skillnad på legalisering av sexarbete och avkriminalisering av sexarbete (även om dessa begrepp används synonymt i svenska texter om Amnesty Internationals beslut). Avkriminalisering innebär att sexarbetare inte längre begår ett brott ifall de utför sexarbete. Det innebär också att köpare och tredje part inte heller kriminaliseras eller att sexarbetare indirekt kriminaliseras genom sitt samröre med dessa. På grund av kopplerilagen, som ofta används tillsammans med sexköpslagen, är det nämligen förbjudet för sexarbetare att arbeta i grupp, vilket är mycket säkrare än att arbeta ensam, eftersom de då, enligt lagens mening, gör sig skyldiga till koppleribrott. Avkriminalisering skulle betyda att sexarbetare inte längre behöver existera utanför lagens ramar och det finns större möjligheter att värna om deras mänskliga rättigheter.
Legalisering innebär att staten kan skapa specifika lagar och regler för att regulera sexarbete, vilket kan leda till att sexarbetare delas upp i lagligt utförande och olagligt utförande (vilket blir samma sak som kriminalisering), de som kriminaliseras i en legaliserad modell kommer återigen bli de mest marginaliserade sexarbetarna. Avkriminalisering tillåter däremot sexarbetare själva att organisera sig och kontrollera sina arbetssituationer på ett sätt som legalisering ofta misslyckas med.
Rose Alliance, Riksorganisation för sex- och erotikarbetare, har länge kämpat för att visa hur sexköpslagen drabbar dem negativt, sätter dem i farliga situationer och bidrar till att öka våldet och stigmat. Inte nog med att motståndarsidan konsekvent vägrar lyssna på eller lyfta fram faktiska sexarbetare och ge deras expertis och erfarenheter den legitimitet den förtjänar, så ignoreras också den omfattande forskning som Amnestys beslut lutar sig mot.
Att erkänna att sexköpslagen inte är den succé svenska feminister vill få den att framstå som verkar vara en nästintill omöjlighet. Det var en myriad av starka intressen som drev igenom sexköpslagen på 90-talet, med starkt inflytande från radikalfeminister och porrmotståndare som har fått sätta agendan för hur könsmaktsanalysen ska förstås och appliceras i Sverige, det vill säga på bekostnad av marginaliserade och utsatta kvinnors frihet, val och självständighet.
Att, som många svenska feminister gör, förutsätta att patriarkalt våld intensifieras just av en fysisk pengatransaktion, ignorerar inte bara det faktum att sexarbetaren i det här fallet har makt över transaktionens villkor, men också att den kapitalistiska ekonomin styr alla våra sexuella relationer.
Som queerpersoner vet vi mycket väl hur det känns att leva i ett samhälle som vill sudda ut vår existens från det offentliga. Många queers med flera andra marginaliserade identiteter vet bättre än någon hur det känns att ha det kapitalistiska vithetspriviligierande cisheteropatriarkala funktionsmaktsamhället hängande över sig. Dessa system verkar i olika grader för att begränsa våra valmöjligheter, vår kamp för rättigheter och våra chanser till en dräglig tillvaro. Att få våra sexualiteter dikterade och kontrollerade är för oss bitter vardagsmat, och just i fråga om allianser mellan queerrörelsen och sexarbetarrörelsen blir detta extra tydligt.
I internationella queerrörelser allierar sig flertalet queers med sexarbetarkampen, och är ofta ensamma om det, då de många gånger har kommit längre i sin aktivistiska applicering av en maktanalys som inte bara grundar sig i en tanke om att patriarkatet skulle utgöra det enda förtryckarsystemet.
Men ett exempel på hur queers bidrar till osynliggörandet av sexarbetarkampen återfinns i protesterna mot den nya filmatiseringen av Stonewallupproret. Filmskaparen Roland Emmerich anklagas för historieomskrivning då han gör sig skyldig till både whitewashing och ciswashing i sin tolkning. När queers uttrycker sin (rättmätiga) ilska gör de sig i sin tur skyldiga till ett osynliggörande av att Marsha P. Johnson, Sylvia Rivera samt Miss Major Griffen-Gracy alla var sexarbetare. Sexarbetare och queers delar en gemensam historia och det är på tiden att queers i Sverige läser på och ansluter sig till sexarbetares kamp för rättigheter och inte köper den radikalfeministiska analysen av sexarbete. På samma sätt som radikalfeminister har kritiserats av queers för sin exkludering av och bristande förståelse för transpersoner och den marginalisering och stigmatisering som transpersoner erfar, (dessa radikalfeminister betecknas i folkmun som TERFs; Trans-Exclusionary Radical Feminists), så kritiseras radikalfeminister av sexarbetare för att konsekvent vägra lyssna på samt motarbeta sexarbetares kamp och organisering, (dessa kallas SWERFs; Sex Worker Exclusionary Radical Feminist).
Att rasifierade, fattiga, sexarbetande transkvinnor utsätts för mer brutalt och dödligt våld än någon annan grupp inom hbtq och hiv-communityt, är en bitter och oacceptabel verklighet. Inte sällan är polisen och rättsväsendet delaktiga i detta strukturella förtryck, då kriminalisering och rädsla för repressalier gör att många av dessa kvinnor vägrar vända sig till polisen för att anmäla brott. Enligt en rapport från The Anti-Violence Project var nästan en fjärdedel av de hbtq-personer som mördades 2012 sexarbetare. Dessa siffror är oacceptabla.
Amnestys beslut syftar till att ge de som säljer sex, antingen för att de vill det eller för att de inte har några andra alternativ, en säkrare tillvaro, fler chanser till att påverka sin egen situation och bättre tillgång till stödtjänster såsom hälsovård, psykiskt stöd, juridisk hjälp, råd angående sexuell hälsa och säkerhet och information.
Vi uppmanar feminister och queeraktivister att stå upp för sexarbetares rättigheter och säkerhet, och lyssna på sexarbetares problemformuleringar istället för att hitta på egna. En feminism som inte bryr sig om alla kvinnor är ingen bra feminism – och en queerrörelse som ignorerar rösterna hos de som är mest utsatta och sårbara är ingen bra queerrörelse. Istället bör vi bygga allianser av förståelse, solidaritet och respekt.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Tack för ett välskrivet och noggrant argumenterat inlägg.
Så när megahallicken Douglas Fox skrev ursprungsmotionen om att legalisera koppleri och sexköp utgick han alltså från ”omfattande forskning”?
Att kalla torskar och hallickar för ”queera” är en semantisk strategi som känns väl igen från anglosaxiskt prostitutionsvurmande:
Johns are now an oppressed sexual minority
NOW Magazine takes a stand; will continue to generate revenue through prostitution advertisements
Neoliberalism, Queer Theory and Prostitution
Queer theory and violence against women
Vad var det jag skrev om prostitutionslobbyn? De gör gällande att prostituerade är normbrytande sexradikaler som förtrycks av den statsbärande feminismen och genom att skapa det orwellska nyspråkbegreppet ”sexarbete” har de lyckats nästla sig in i FN-organ.
Snacka om att få sin tes bekräftad.