”Ensamstående mammors utsatthet beror på förd politik”

2015-08-18 | Ulrika Lorentzi padlock

OPINION

Familjepolitikens mål har inte förändrats, men stödet till ensamstående mödrar har urholkats och behöver restaureras. Det menar Ulrika Lorentzi, utredare på Kommunal. Hon har läst Ann-Marie Ljungbergs essä om prekärfeminism och förklarar varför hon inte tror att den politik med ökad grundtrygghet som Ljungberg förespråkar skulle förbättra situationen för de mest utsatta kvinnorna.

RELATERADE ARTIKLAR:

2015-07-31 Därför behövs prekärfeminismen

2015-06-25 Risk att Fi:s prekärfeminism inte når kvinnor i prekariatet

2015-06-22 Prekärfeminismen drivs redan av Fi

2015-05-29 ”Vi drar helt andra slutsatser av samma rapporter”

2015-05-27 ”Föräldraförsäkringen måste individualiseras – helt!”

2014-08-27 Den svenska modellen slagen men inte uträknad

2014-06-26 ”Det krävs en omformulering av problemet”

2014-06-24 Jämställd familjepolitik – mer än föräldraförsäkring

”Det värsta med att vara ensamstående mamma var fattigdomen och hopplösheten, att man satt fast, att man inte kunde ta ett jobb, eftersom man inte kunde anpassa sig till obekväma arbetstider.”

Citatet ovan hade kunnat handla om England eller USA, där ”lone mothers” länge har fastnat i fattigdomsfällor. Men det handlar om dagens Sverige. Det är författaren Ann-Marie Ljungberg, som skrivit boken I fallinjen. En essä om prekärfeminism, som beskriver livet som ensamstående mamma i en intervju i ETC.

I fallinjen är en viktig och utmanande bok som berättar historien om en förening för ensamstående mammor blandat med filosofiska resonemang om människors beroende och utsatthet. Ljungberg vill formulera en politik för de mest utsatta kvinnorna, en prekärfeminism. Nyliberalismen ser hon som sin största fiende. Den konkreta kritiken riktas emellertid främst mot andra feministers, i synnerhet socialdemokraters, inskränkta medelklassperspektiv.

Ann-Marie Ljungberg har rätt i att det politiska samtalet förminskats till att locka medelklassväljare. Jag tycker att alla borde läsa I fallinjen för att inse vad utsatthet och beroende är i vårt samhälle. Men jag tror inte att den politik med en ökad grundtrygghet som Ljungberg förespråkar skulle förbättra de mest utsatta kvinnornas situation.

I boken och i debattartiklar i Aftonbladet och Feministiskt perspektiv har Ann-Marie Ljungberg kritiserat individualiserad föräldraförsäkring som en nyliberal politik för medelklassen. Hon menar att färre dagar som kan överlåtas i föräldraförsäkringen inte skulle leda till att pappor är hemma mer med barn, utan bara till att redan utsatta mammor skulle vara hemma utan ersättning. För att förbättra för dessa kvinnor vill hon att föräldrapenningdagarna ska tillfalla den förälder som är hemma och att ”golvet”, det vill säga den lägsta ersättningen som går till de som inte har en inkomst sedan tidigare, i försäkringen ska höjas.

Länge var den ekonomiska familjepolitiken i Sverige bland de bästa i världen på att lyfta ensamstående föräldrar ur fattigdom. Framgången låg i en kombination av försäkring av inkomst (föräldraförsäkring), generella bidrag till alla (till exempel barnbidrag) och behovsprövade bidrag (till exempel bostadsbidrag och underhållsstöd). Ersättningarna var såväl inkomstrelaterade och generella som särskilt riktade till de mest utsatta. Viljan att bidra till systemet var stor då alla familjer som får barn fick sin inkomst försäkrad och ett generöst stöd. Det gjorde det möjligt att finansiera ett generöst stöd även till de fattigaste.

I länder med välfärdssystem som bygger på grundtrygghet är viljan att bidra till en gemensam finansiering mycket svagare. Det finns ett tydligt samband mellan offentligt stöd som i huvudsak är riktat till de mest behövande och att stödet är snålt – ”services for the poor, poor services”. När medelklassen, som är de som främst finansierar systemet via skatten, upplever att de måste köpa till andra försäkringar eller spara för att ha råd att få barn minskar viljan att betala skatt. Dessutom uppstår fattigdomsfällor, till exempel att ensamstående mammor förlorar stöd om de får ett jobb samtidigt som de måste betala för en barnomsorg som är mycket dyrare än i Sverige.

I boken I fallinjen är de ensamstående mammorna hopplöst utsatta och hamnar i fattigdomsfällor. Fungerar inte längre den svenska familjepolitiken? En titt på statistiken förskräcker.

Diagram: Andel barn som lever i ekonomisk utsatthet (definierat som ett hushåll med en inkomst per konsumtionsenhet som är mindre än 60 procent av medianinkomsten). Källa: SCB, Hushållens ekonomi HEK

I början av 1990-talet levde var sjätte barn till en ensamstående mamma i Sverige i ekonomisk utsatthet. Det var dubbelt så många som barnen till sammanboende, men jämfört med andra länder en mycket låg andel. I dag lever 42 procent av barn till ensamstående mammor i ekonomisk utsatthet (eller egentligen troligen lite färre eftersom fler barn till skilda föräldrar bor växelvis och det tas inte hänsyn till i den här statistiken, dock förklarar det inte hela ökningen). Diagrammet ovan visar att det är barnen till just ensamstående mammor vars situation försämrats. Gruppen återhämtade sig sämre än andra grupper efter 1990-talskrisen och är den stora förloraren efter den borgerliga alliansens maktövertagande 2006.

Hur har det kunnat bli så här? Har Sverige fått en helt ny familjepolitik? Nej, målet för familjepolitiken är detsamma, det vill säga att bidra till förbättrade förutsättningar för en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer.

Försäkringskassans analys Barnhushållens ekonomi. Resultatindikatorer för den ekonomiska familjepolitiken 2015 visar att familjepolitiken fortfarande lyfter ensamstående föräldrar ur fattigdom. Utan den ekonomiska familjepolitiken skulle till exempel hela 73 procent, alltså nästan tre av fyra, av de ensamstående mammorna med två eller flera barn leva i ekonomisk utsatthet. Tack vare familjepolitiskt stöd är det ”bara” hälften av dessa mammor som gör det. Försäkringskassan konstaterar att fler ensamstående föräldrar än tidigare är i behov av stöd och att familjepolitiken fortfarande har effekt, men den har blivit sämre på att lyfta utsatta föräldrar ur fattigdom.

Ensamstående mammors utsatthet är en följd av minst tre olika förändringar:

Urholkat ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Barnbidrag och underhållsstöd har varit oförändrat sedan 2006 och inkomstgränsen för rätt till bostadsbidrag låg på samma nivå från 1997 till 2011.

Allt fler osäkra prekära anställningar, i synnerhet i kvinnodominerade arbetaryrken. Det är vanligare att kvinnor med lägre utbildning är ensamstående mammor än att kvinnor med högre utbildning är det. Dessa kvinnor befinner sig på en arbetsmarknad där 25 procent har tidsbegränsade anställningar och hälften jobbar deltid, oftast för att de inte erbjuds en heltidsanställning. Dessutom arbetar över hälften av LO-kvinnorna andra tider än enbart dagtid och kommuner är inte skyldiga att erbjuda barnomsorg på obekväm arbetstid.

Jobbskatteavdragen. I dag beskattas ersättningar från socialförsäkringar högre än inkomster från förvärvsarbete. I boken Det gemensamma. Om den svenska välfärdsmodellen skriver Irene Wennemo att de borgerliga partierna aldrig hade kunna vinna val på att försämra ersättningar till pensionärer, föräldralediga, sjuka och arbetslösa. Stödet för välfärdsmodellen var alldeles för starkt. Jobbskatteavdraget däremot gick att vinna val på samtidigt som det i praktiken har varit en successiv sänkning av alla socialförsäkringar. ”Den borgerliga regeringen knäckte för första gången koden för hur reformer ska utformas för att bygga under sitt eget stöd.”, skriver Wennemo. Detta har tidigare varit den socialdemokratiska paradgrenen.

”Vi var utom oss inom oss”, skriver Ann-Marie Ljungberg. I fallinjen handlar om att ständigt riskera att falla, att leva och vila i fallinjen. Där finns galghumor och gemenskap, men också uppgivenhet – kvinnor förtrycks för att de är kvinnor och så kommer det alltid att vara. Det finns ett korn av sanning i det, förtryckande könsmönster tenderar att återuppstå i nya former, men ensamstående mammor har inte alltid varit så utsatta som de är i dag.

Ensamstående mammors utsatthet beror på förd politik, inom flera politikområden. Det går att föra en annan politik. Att underhållsstödet höjs med 300 kronor per månad och barn från 1 september är ett steg för att renovera ett urholkat familjepolitiskt stöd och fler sådana behövs.

Jag tycker att det är viktigt att färre dagar kan överlåtas inom föräldraförsäkringen, men jag tror inte att det kan lösa alla problem. Frågan om ensamstående mammors ekonomi kräver en mycket bredare debatt än för eller emot individualiserad föräldraförsäkring. Den kräver också ett politiskt samtal som vågar gå utanför budskap som lätt kan säljas in till fokusgrupper av Stockholms medelklass.