Flyktingbarn sover i Pedion Areos-parken i Aten.

Bild: Sholeh Irani

Grekland: Flyktingläger i parkens skuggor

2015-08-14 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

Grekland tillsammans med Italien tar emot tusentals båtflyktingar varje dag. På öarna nära Aten hamnar för det mesta afghaner och syrier. Förhållandena på öarna är hemska, resurserna räcker inte till. Allt fler båtflyktingar som registreras och får papper reser vidare till fastlandet och tältar i parkerna i Aten. Feministiskt Perspektiv har talat med flyktingar i Pedion Areos-parken samt med några av de frivilliga organisationerna som samordnar.

Tidigare artikel:

2015-08-07 Greklands kvinnorörelse ger inte upp

En sen augustieftermiddag i ett 38-gradigt Aten, känns ingången till Pedion Areos-parken i centrala stan som en mystisk skuggkorridor till en annan värld. Svänger en till vänster direkt efter ingången syns ett tältläger, ett litet provisoriskt afghanskt samhälle som tar skydd under trädens skuggor. Små vita och blåa tält, barn som springer omkring, några stående stirrar förtvivlade, vuxna som sitter vid sina tält, fundersamma, trötta och nyfikna observerar förbipasserande.

Utanför ett större vitt tält köar folk till de frivilliga läkarna som tar hand om de sjuka. På ett bord bredvid finns det diverse nödvändigheter, från barnmat till tvål och vatten. Flera afghaner, greker och människor med invandrarbakgrund, läkare, socialarbetare och tolkar hälsar välkomna. De är volontärer. Eleni Petraki, tjänstekvinna från statliga Asylum Service står och talar med folk, lyssnar med omsorg och försöker att hjälpa, långt efter arbetstidens slut, klockan är nästan åtta på kvällen.

Utanför ett tält står en storfamilj bestående av två par och deras barn. Vänliga och med ett leende berättar de att de nyligen har kommit till parken och försöker att anpassa sig till situationen tills det återigen är dags att ge sig i väg.

– Vi kom för fyra dagar sedan till en ö nära Aten. Från Iran och genom Turkiet. En lång och svår resa har vi gått igenom, berättar den äldre mannen i familjen och tittar på sin fru som skakar på huvudet för att bekräfta hur svårt det har varit.

I Iran behandlas afghaner som icke-medborgare. Diskrimineringen och rättslösheten står i lagen och polisen behandlar afghanska flyktingar brutalt. De trakasseras av myndigheter och nu för tiden tvingas de åka till kriget i Syrien, säger den yngre mannen.

– Det är iranska staten som behandlar oss afghanska flyktingar illa, folket är inte så dåliga, iranierna själva behandlas illa av polisen. Våra barn får inte utbilda sig i reguljära skolor, vi måste betala för allt som är gratis för andra, trots att vi får mindre betalt och tar de sämre jobben. Och nu hoten om att skickas till kriget i Syrien ovanpå allt annat, allt detta gjorde att vi bestämde oss att fly, trots alla faror.

Den yngre mannen förklarar vidare att de inte kunde tänka sig flytta tillbaka till Afghanistan heller.

– Vi är Hazare, shiiter och förföljs även i vårt eget land, det blir mer riskabelt för varje dag. Men här i Grekland verkar folk mycket snälla. Vi är så förvånade. De visar oss respekt och behandlar oss som folk.

Kvinnorna bekräftar och säger att deras barn har fått så många leksaker att de inte vet vad de ska göra med dem.

Den yngre kvinnan har en dröm och det är därför hon gick med på att flytta, berättar hon.

– Jag vill läsa medicin. I Iran får jag inte göra det eftersom jag inte är iransk medborgare.

Hennes make tittar stolt på henne och säger att hon är mycket begåvad och har läst klart gymnasiet på egen hand men får inte betyg och inte kan gå vidare. Familjerna hoppas på att inom några dagar kunna resa vidare till Tyskland.

– Det sägs att det har blivit svårt att söka asyl i Sverige, det var dit vi ville åka. Men vi får ta oss till Tyskland nu. Det enda vi ser fram emot är att bo i ett land där våra barn kan växa upp i fred, med respekt och utbilda sig. Det är vår dröm att våra barn ska vara trygga, säger den äldre kvinnan i familjen.

– Hur gör ni om ni ska duscha här, när ni har mens och behöver bindor, finns det att få?

- Det finns ett provisoriskt ställe där bakom buskarna med tyggardiner runt, som vi kan tvätta oss i, det finns provisoriska toaletter också. Bindor får vi om vi går till disken bredvid sjukhustältet, förklarar de.

Fascisterna hotar

Längre bort sitter en ung kvinna och håller i sin ettåriga dotter och ser ängslig ut.

– Vi kom hit för två dagar sedan. Vi höll på att drunkna i havet. Grekerna räddade oss.

Hennes man kommer närmare och berättar att lilla flickan inte fick någon flytväst och när båten gick sönder höll han i henne i flera timmar tills en grekisk båt kom fram och räddade dem.

– Vi kunde inte längre känna våra fötter i det kalla vattnet. Men jag är rädd här, säger kvinnan och tittar oroligt omkring. Igår kväll attackerade fascisterna och det var oroligt.

Mannen berättade att mitt i natten syntes några män med knivar runt parken.

– Men sedan kom några greker och hjälpte våra egna vakter att jaga bort dem. De kallas för anarkister, säger folk. De hjälpte oss. Om den iranska regeringen inte behandlade oss illa och gav oss medborgarskap, skulle vi gärna stanna kvar där. Jag har inte kunna be sedan vi lämnade Turkiet, jag vet inte vilket håll jag ska vända mig och be.

Maten kommer

Medan vi talar kommer en bil och lastar av lådor med hemlagad mat, frukt och fler vattenflaskor. Maten delas ut snabbt.

Det är den grekiska organisationen Social Kitchen, Free food for all, som distribuerar mat till behövande i Aten.

– Det är mat från folk till folk. Ingen finansierar vår verksamhet, vi samlar in råvaror, lagar och distribuerar, säger en ung grekisk man som vill vara anonym.

– Är det sant att fascisterna attackerar lägret på nattetid? Skyddar inte polisen flyktingarna här i parken?

– Polisen!?

Han skrattar.

- Poliser hjälper fascisterna, säger han bestämt. Men flyktingarna organiserar sig själva och vaktar.

Mahvash A, en iransk tolk som jobbar för frivilligorganisationerna, och som har bott i Aten i snart sju år, hör samtalet, kommer fram och håller med honom. Hon menar att ändå har attackerna mot migranter minskat betydligt sedan den nya regeringen kom till makten.

– Vore det inte för anarkister och antifascister skulle vi invandrare inte kunna bo kvar i denna stad. De skyddar oss, inte polisen. Det var hemskt ett tag sedan, man vågade inte gå ut.

Lekplatsen

I en annan del av lägret är det liv och skratt. Barnen leker.

Skådespelaren A Vassiliki sitter och ritar tillsammans med några barn. En annan försöker lära barnen grekiska ord och använder kroppsspråket glatt.

– Vi är en grupp som kommer hit regelbundet, spelar musik, teater och ritar. Det är vad vi kan göra i den hemska situationen för att barnen ha lite roligt. Om vi inte dyker upp en dag frågar barnen efter oss.

Vassiliki menar att barnen har gått igenom svåra trauma och det tar tid att komma dem nära. Och sedan försvinner de efter ett kort tag vidare på ännu en svår resa.

A. Vassiliki.

Varför gör du detta, kommer hit varje dag? Varför tror du att grekerna bryr sig om flyktingarna när ni själva redan har det kärvt?

– Det finns förstås greker som inte vill ha flyktingarna här. Men majoriteten bryr sig när de ser mänskligt lidande. Jag tror att den svåra situationen och krisen i Grekland har förändrat många. Vi börjar tänka på dem som har det sämre än vi. Kanske det enda bra som kom ur krisen är att vi blev bättre människor i Grekland! Varje dag kommer unga som gamla hit med matsäckar, kläder och leksaker till flyktingarna.

En annan del av staden

Några kvarter bort ligger den kända stadsdelen Gazi, på en skuggig bakgata organiserar en grupp människor med olika politiska tillhörigheter, ett center för flyktingar. Ett berg av leksaker, tiotals fruktkartonger och ett kök fyllt med råvaror. En av aktivisterna berättar att dit kommer alla som vill hjälpa till, göra saker.

– Vi har inte tid för politiska diskussioner här. Vi har en Assembly varje dag och diskuterar vad vi behöver att samla ihop och vad vi ska göra för att verksamheten ska gå vidare.

Medan aktivisten berättar om hur de annonserar vad som behövs för att köket ska klara sig, kom en medelålders man med två matkassar och frågade var han kunde lämna dem.

– Jag tog ledigt från jobbet för att ta mig hit, var det vad ni behövde i dag, frågade han dem som satt och planerade kvällsmaten.

På andra sidan av staden håller icke-statliga organisationen Klimaka hus. Socialsekreteraren Evridiki Karasi och tolken Yonous Muhammadi sitter på sitt arbetsrum och deras telefoner ringer hela tiden. De båda arbetar främst med ett ambitiöst program för psykiskt sjuka inom Klimaka, på uppdrag av hälsoministeriet.

– Programmets mål är att stödja psykiskt sjuka flyktingar att rehabiliteras och integreras i samhället och leva ett självständigt liv. Vi har ett dagcenter och ett hem där vi tar hand om de behövande dygnet runt. Sedan hjälper vi våra vårdtagare att hitta bostad, söka asyl och jobb.

Muhammadi som är även ordförande för Greek forum of refugees och aktiv i asylrörelsen förklarar att de besöker parkerna i Aten som nu befolkas av båtflyktingar och ser om det finns folk som behöver vård.

– Flyktinglägren i parkerna har gjort problemet synligt. Men missförhållanden har pågått länge. Flyktingar som kom till Aten hamnade i fallfärdiga ockuperade byggnader, de delade bostad med knarkare och kriminella. Många av dem har nu faktiskt flyttat tillbaka till parkerna, där känner de sig tryggare.

Båda menar att det som händer med flyktingarnas inhumana situation ska vara en EU-fråga och inte en fråga Grekland ska tackla ensamt.

– Vi som frivilligorganisation kan bara minimera skadorna, hjälpa flyktingar att organisera sig, men vi kan inte lösa flyktingkrisen. Grekiska regeringen hade inte upp till för ett par år sedan ens en myndighet för migranter. Det finns ingen infrastruktur för att ta emot dessa enorma antal flyktingar. EU har ett ansvar, Grekland kan inte hantera denna stora flyktingvåg som kommer.