Tensta – (för)orten alla har sin egen uppfattning om

2015-08-04 | Arazo Arif , Dana Orkideh padlock

INRIKES

Arazo Arif åkte till Stockholmsförorten Tensta och träffade föräldralediga Cindy Andersson Lopez, Eva Abraham, migrant från Eritrea och Pari Farhadi som vuxit upp i Rinkeby och jobbar med ungdomar på Järva. De diskuterar sina upplevelser av det offentliga rummet i sin bostadsort. Dana Orkideh har illustrerat.

Jag går mot Tensta konsthall där jag ska träffa Cindy Andersson Lopez. Vi ska prata om hennes vardag, hennes upplevelser av sitt liv i Tensta och utanför, hennes rörelsefrihet.

I och omkring Tensta centrum är det mycket liv. Det är fredag förmiddag, fastemånaden har nått sitt slut och muslimer firar eid. En och annan äldre man sitter på bänkarna. Jag ser kvinnor på väg in och ut ur matbutikerna medan jag styr stegen mot konsthallen. Väl framme är det stängt, konsthallen öppnar först klockan tolv så jag och Andersson Lopez måste bestämma en ny mötesplats. Hon säger att det finns ett kafé, men det är också stängt och vi går i stället till en indisk restaurang.




Bott här fyra år

Cindy Andersson Lopez har bott i Tensta i fyra år. Innan hon flyttade hit hade hon vuxit upp i Skarpnäck och bott i innerstan; på Södermalm och på Gärdet. Just nu är hon föräldraledig och tillbringar mycket tid här. När jag frågar om hennes upplevelse av Tensta beskriver hon en trivsel, men vi kommer snabbt in på mäns och kvinnors olika rörelsemönster i närförorten.

– Byggnaderna är fina och det är mycket folk som rör sig i Tensta, folk är utomhus mycket vilket jag tycker är bra. Men många av de offentliga platserna, tycker jag, är ockuperade av män. Centrum är dominerat av män medan kvinnor och barn rör sig i parkerna. Att det oftast är kvinnor som hänger med barn det tänker jag är generellt, överallt. Och att det handlar om att känna sig trygg, inte från våld, men typ i vilket klimat och var man kan ha samtal och så.



Cindy Andersson Lopez skulle föredra att det inte såg ut på det sättet.

– Bänkar är ju till för alla. Men det blir ändå snubbar som sitter där och hänger.

Andersson Lopez beskriver stämningen i Tensta som god. De flesta känner igen varandra och hälsar på varandra.


Brist på platser att umgås

Det börjar komma lunchkunder till restaurangen, nästan uteslutande män. En kvinna sitter på uteserveringen med sina två barn. I Tensta finns inget större utbud av platser, kaféer, där det går att sitta länge, ensam eller med sällskap, säger Cindy Andersson Lopez.

– För folk i min ålder, 25, finns inget. Inte om man vill gå ut ensam och till exempel ta sin dator och sätta sig på ett kafé. Det finns restauranger, typ den här. Men det är ett matställe där man äter och sedan går. I centrum är det också mer restauranger, platser där man äter. Ingenstans dit jag kan rulla barnvagnen och sitta en längre stund. Det vore konsthallen i så fall.




Önskar separatistiska rum

Jag funderar över om bristen på möjliga umgängesplatser kan bidra till vad som upplevs som segregation mellan könen i orten.

– Det finns föreningslokaler i byggnaderna, har jag upptäckt. Men när det är folk utanför, som röker eller som kommer ut ur dem, så är det alltid män. Och jag har svårt att tro att de är separatistiska. Jag tror snarare att de är segregerade, säger Andersson Lopez.

Hon uttrycker en önskan om separatistiska rum i Tensta, lokaler skapade för kvinnor och andra kön än män. Det finns enstaka föreningar och ibland görs riktade satsningar med dagverksamhet för kvinnor, men ingenting förutsättningslöst som inte har ett uttalat syfte och finns ständigt tillgängligt. Cindy Andersson Lopez påpekar också att skulle sådana separatistiska rum skapas, bör de placeras i centrum, vara synliga.

– Jag hänger inte i centrum. Jag går dit om jag har ärenden. Jag har lekt med tanken på att gå dit och bara sätta mig på en bänk, men då skulle det kännas som en aktion. Inne i stan har jag lättare att sätta mig på en bänk till exempel, men jag tror att det kan ha att göra med att det där råder mer rörelse, folk är på väg någonstans, i och med det blir man mer osynlig. Men en medvetenhet om min kropp har jag oavsett vart jag är.


Samma problem överallt

Andersson Lopez säger att hon inte bär kläder som visar mycket hud när hon är i Tensta.

– Jag kan ju klä mig i shorts om jag vill. Men jag gör det inte här. Jag tror att det har att göra med vad som är norm, skulle jag gå klädd i korta shorts skulle det verkligen sticka ut. Men jag tror inte att folk känner sig begränsade för att de inte går runt i shorts och linne.



Vi går tillbaka mot centrum. Det är mitt på dagen nu, fler människor ute, men fortfarande endast män på bänkarna. Kvinnorna går in och ut ur centrum med matkassar i händerna. Vi sätter oss på en bänk och pratar vidare, det är ingen som reagerar på att vi sitter där. Vi berättar för varandra om erfarenheter, situationer i vilka män har tagit mer plats än kvinnor och konstaterar hur det är ett problem överallt. På seminarier, i centrum, på gator.


Rädd för ungdomsgängen

I Tensta träffar jag även Eva Abraham. Hon har bott i Sverige i två år och kommer ursprungligen från Eritrea. Hon trivs inte så bra i närförorten. Till vardags studerar hon vid Blackebergs gymnasium.

– Förut studerade jag vid Tensta gymnasium, men det är rörigt, man kan inte studera så bra när det är mycket eritreaner, vi snackar bara på tigrinja eller amarinja. Det är ju en bra skola, det finns mycket bra lärare, men bland eleverna blir det att man bara pratar sitt andra språk.

Eva Abraham trivs bättre i stan säger hon, hon tycker att det är lugnare där. Hon tillbringar mycket tid hos sin kusin som bor på Södermalm.

– Hon följer ofta med mig hem till Tensta, eller kör hem mig. Jag tycker inte så mycket om att bo här, för att det finns mycket ungdomar som rör sig på natten och man blir rädd när man går ut. Ibland går man på fest och då är de i tunnelbanan.

Abraham berättar att hon brukar vara rädd för att bli förföljd eller antastad av någon i ett ungdomsgäng. Men inget sådant har hänt henne personligen. Hon har blivit tilltalad av främmande killar som bett om hennes nummer, något som jag diskuterade med Cindy Andersson Lopez också. Att ständigt vara på sin vakt gentemot okända män som pratar med en, eftersom deras intentioner alltid är oklara och konversationen brukar landa i en fråga om ens civilstånd och telefonnummer.




”Tillhörigheten är värd allt”

Jag träffar Pari Farhadi som har bott i Rinkeby i hela sitt liv, med undantag för en period då hon bodde vid Mariatorget på Södermalm. Nu studerar hon till jurist, och jobbar med ungdomar i Järvaområdet. Jag går till Husby träff där vi ska mötas, det första jag noterar är att ungdomarna sitter i grupper om tjejer och killar, var för sig. På ungdomsgårdarna hänger killar, till största del. Tjejer känner sig inte hemma i den miljön, säger Farhadi. Därför har många ungdomsgårdar börjat med ”tjej-dagar” – separatistiska dagar för andra än killar.

Pari Farhadi skulle aldrig ha velat växa upp någon annanstans än i Rinkeby. Att växa upp på en plats så rik på kulturer är otroligt givande säger hon.

– Man känner sig trygg och glad när man går i Rinkeby. Folk hänger. När jag gick i skolan brukade jag och mina vänner aldrig gå till ungdomsgården, när vi gjorde det så fick vi ett litet rum där vi kunde plugga. Men nu har det blivit bättre, tjejer har börjat gå till ungdomsgården också. Det är mycket män i centrum, som sitter på kaféerna och bänkarna. Det är aldrig någon som kollar konstigt på dig, eller ifrågasätter varför du är där. Du kommer alltid passa in. Även om vi kommer från 50 olika länder. Den tillhörigheten är värd allt för mig, särskilt med tanke på det utanförskapet som man har fått känna under åren.


”De som bryter mönstret flyttar därifrån”

Vi går genom skogen och på promenadstråken kring Järvafältet. Farhadi säger att hon föredrar Rinkeby framför Stockholms innerstad.

– Jag trivs bättre i Rinkeby än i innerstan. Där har man såklart mycket fler möjligheter, man kan gå ut och fika, klubba, gå ut och äta. Men jag känner mig friare i Rinkeby, jag kände mig ensam i innerstan. När jag flyttade in där fick jag hela tiden frågor om hur jag hade fått lägenheten, eller blev stirrad på. Jag tror dels att det beror på att jag är en ung tjej, men också att det är en gammal byggnad med hyresrätter där kontrakten har överlåtits i generationer. Jag kan tänka mig att många frågade sig hur en invandrartjej kunde få den lägenheten.

– Men i Rinkeby finns inga möjligheter för någon, säger Pari Farhadi. Det är ett arbetarklassområde och de som bryter mönstret och utbildar sig, skaffar bra jobb, flyttar därifrån. Hon berättar att det är något som hon pratar mycket med ungdomarna om, att de aldrig får se människor som lyckas karriärmässigt. Nu byggs Rinkebystråket om, det ska bli fler butiker, men människorna har ändå inte råd att konsumera mer.

– Man måste tänka realistiskt, säger Pari Farhadi. Hur ser det ut i området? Vad kan vi konkret skapa för människorna som bor där? Nu ska de öppna 70 nya butiker, fantastiskt, människor är fortfarande arbetslösa. Det gör mig bara förbannad, hela det så kallade Järvalyftet. Det är som att ta en byggnad, som är trasig inuti, och måla på en fasad. Den är ändå inte beboelig inuti.



Vi kommer in på skolsystemet, hur det brister.

– Det finns många orättvisor i skolorna. Lärarna behandlade killar och tjejer olika. Tjejerna blev behandlade med mer respekt, killarna blev behandlade som djur i princip. Och om det hände att killarna betedde sig illa mot tjejerna fick inte tjejerna något stöd. För att inte nämna undervisningen, den var ett skämt. Och vi hade lärare som var rasistiska, som nedvärderade oss. Vi blev alla behandlade som djur!

Farhadi tror att särbehandlingen från lärarna i sin tur påverkade hur killarna betedde sig mot alla andra. Hon betonar att skolorna behöver rustas upp, med kompetenta lärare som ser eleverna som individer.


Förstärkt könsidentitet kompenserar

– Jag har lagt märke till att det i förorterna är svårt med identitetsskapande. Många har föräldrar som kommer från andra länder, som inte ses som svenskar. De ses själva inte som svenskar, men inte heller som den respektive etnicitet de tillhör. Jag tror att det här med kön kan förstärkas då. I och med att man har problem med sin identitet överlag, så förstärks könstillhörigheten i stället, för det finns inte så mycket annat att välja på. Och då blir kvinnorna ”typiska kvinnor” utifrån hur de lär sig att det är, och männen blir typiskt manliga.

Hon säger som Cindy Andersson Lopez, att hon inte skulle känna sig bekväm att gå klädd i korta shorts. Det skulle kunna leda till ryktesspridningar, och hon skulle känna sig respektlös om hon gick lättklädd i Tensta. Men hon har aldrig blivit tillsagd av främmande personer.

– Jag tror inte ens att någon har kollat konstigt på mig om jag haft shorts. Det är bara något man får för sig, man vill inte gå runt i ”utmanande” kläder i centrum.


”Det kanske inte är som man tror”

Hon har aldrig blivit utsatt för någon form av hot, och nu på senare tid så har hon börjat klä sig i shorts och gått i centrum för att rehabilitera bort känslan av att det inte skulle vara okej.

– När man börjar reflektera över varför det är som det är, så inser man att det kanske inte är som man tror.

Det finns inget reellt hot mot kvinnor i de offentliga utrymmena i Rinkeby, menar Pari Farhadi. Hon tror inte att något skulle hända den som försökte bryta mot de rådande normerna. Och hon tror på en förändring som sker, till det bättre, hon märker att tjejerna också börjar ta mer plats. Kanske är det så enkelt som att alla har sin egen uppfattning om orten de bor i, uppfattningar som skiljer sig rätt mycket från den mediala bilden av Järvafältet.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: