Bild: Privat

Tankar om tvåsamhet efter Pride

2015-08-04 | Arazo Arif padlock

KRÖNIKA/FEMINISM

Årets Pride-tema ”Gör slut” inbjuder till kritisk reflektion över den romantiska kärlekens tvåsamhetsnorm. Arazo Arif Lyssnade på Sofie Lyhammar och Padma Schrewelius, från RFSU:s Fria Relationer-gruppen och ställer frågan om många relationsproblem egentligen inte grundar sig individuella brister utan i relationsformens tvångströja.

En sak som i min omgivning ofta förknippas med sommaren är romantik. På våren blommar vårkänslor i samma takt som knopparna slår ut. De flesta omkring mig spekulerar i sommarens eventuella flörtar eller romantiska wow-upplevelser. Alla längtar efter något som får förkroppsligas i en person, någon som ska få en att känna sig levande.

I kontrast var temat under årets Pridevecka i Stockholm ”Gör slut”. I programmet trängdes många punkter som handlade om att frångå normen om tvåsamhet. Sofie Lyhammar och Padma Schrewelius, båda aktiva i Fria Relationer-gruppen RFSU, förklarade, under ett av flera seminarier på temat, tvåsamhetsnormen genom att beskriva en så kallad relationskarriär:

Karriärstegen börjar kanske med dejting, ett stadie under vilket relationen känns som mest spännande. Sex och dejting med andra kanske förekommer men är oftast outtalat. Nästa steg är att bli ihop, sex och dejting med andra upphör genom en (ofta helt tyst) överenskommelse om att ens partner ”tillhör” en och vice versa.

Personerna i parrelationen kanske hörs dagligen, träffas flera gånger i veckan och har ganska god koll på vad den andra gör. Därefter kanske de flyttar ihop. Nu har paret alltid koll på var partnern sover, sover den ena borta måste det ”rapporteras”. Högtider firas ihop med den respektives familj eller vice versa. Individerna blir ett ”vi”, tilltalas som ”ni”. Och nästa steg är oftast familjebildning, vilket för de som har råd också kan inbegripa gemensamt ägande av fastighet, bil eller annan investering.

Idén om kärleksrelationen som något som utspelar sig mellan två individer präglat av en exklusivitet, ett ”vi mot världen” och lång varaktighet, är en som genomsyrar hela samhället. Att försöka frångå det och organisera sina relationer efter egna önskemål är otroligt svårt och bemöts ofta med okunskap, ovilja och fördomar. Men varför vill människor egentligen klättra upp för relationskarriärstegen?

Det generella svaret kan tyckas väldigt enkelt. Om en person blir kär i en annan, börjar älska, växer begäret efter den andra människan. De personliga behov som en själv generellt ansvarar för att tillgodose i sitt liv projiceras på partnern, vilken förväntas tillfredsställa dem. Ofta förs ansvaret för ens eget välmående över på den andra personen i relationen. Och lika ofta sker detta utan att behoven över huvud taget kommuniceras. Ett slags tankeläsningsspel börjar, i vilket båda parter förväntar sig att partnern ska kunna förstå och lista ut vad en behöver, för att sedan ge en det. För det är väl det som kärleken handlar om?

Du läsare som lever i en tvåsam relation lycklig - känner att relationen är sund, att du och din partner har förblivit egna subjekt utan att för den sakens skull försaka varandra, men samtidigt ändå tillfredsställer varandras innersta behov – dig vill jag gratulera. Men den här krönikan är skriven för oss andra. För den som likt mig upplever vissa återkommande svårigheter i nära relationer och för den som likt mig frågar sig: vad är meningen med tvåsamhet egentligen?

Kanske har du någon gång också känt att du längtar efter den där speciella personen som på något magiskt vis ska göra dig lycklig, få allt det banala i vardagen att kännas upprymmande. Någon som kan trösta dig vad det än gäller – som du kan dela exakt allt med och äntligen slippa känna dig ensam. Sen kanske du har träffat någon och tänkt ”nu jävlar, den här gången känns det som att det kan bli något!” för att några veckor, månader, eller i värsta fall år senare, upptäcka att nej. Inte denna gången heller. Och medan du försöker ta dig ur den brustna relationen, vilken nu bara känns som en bultande varböld under foten som gör sig påmind för varje steg du tar, tänker du: Fan. Det måste vara något fel på mig! Eller så tänker du på allt som du tycker är fel på din partner.

Men tänk om det som egentligen varit fel är relationsformen?

Gemene person tycks ha lättare att vända blicken mot sig själv eller sin partner och döma ut personliga egenskaper som skäl till att en kärleksrelation inte fungerar. Och visst kan det vara så att en annan människa helt enkelt inte är kompatibel med en själv, att ens olikheter gör mer skada än nytta ibland. Men det är rimligt att någon gång försöka förstå relationsformens påverkan på relationen.

I tvåsamheten ställs ibland absurda krav på närvaro, bekräftelse, engagemang och tillfredsställelse på en enda person. Din partner ska lyckas ersätta allt du tidigare fått ut av flera relationer sammanlagt. Kärleken blir likställd med kontroll och ensamrätt till varandras känsloliv, kropp och tid. Det allra mest förbjudna är om någon av er skulle attraheras av någon annan, vilja dejta någon annan eller ha sex med andra. När din partner, eller du, upplever sig vara eller upplevs vara otillräcklig hamnar fokus på att finna en syndabock. Skuldbeläggningar flyger åt alla håll: hen gör si, hen gör så.

Det är å ena sidan förståeligt, för i kärleken ingår en längtan efter att vara behövd och att bli omhändertagen av den en själv upplever sig behöva. Att till exempel då vilja vara med någon annan kan uppfattas som att behovet av den nuvarande partnern inte är lika starkt, eller äkta. Men de förväntningar och föreställningar som följer den tvåsamma kärleksrelationen är ofta ouppnåeliga. En människas kärlek och relation till en annan människa behöver inte påverkas av samma människas eventuella attraktion eller kärlek till en ytterligare person.

Vårt behov av kärlek inbegriper vårt behov av trygghet. Att helt känna sig älskad, som sig bör i alla relationer, inbegriper också att känna sig trygg. Och det är tvåsamhetens falska marknadsföring: med en partner kommer du att vara älskad och trygg. Men kärleken i den tvåsamma relationen är villkorad, dess ramar för samlevnad. Tvåsamhetens relationskarriär och krav på sexuell ofrihet är del av villkoren för kärlekens existens. Om du eller din partner bryter mot något som tvåsamheten bygger på kan det innebära ett abrupt slut på kärleksrelationen. Abrupt och icke reparerbart.

Och jag undrar: Vad är då den tvåsamma relationens mening och funktion? Om den hindrar dig från att känna dig trygg och älskad för hela den människa du är, med alla dina behov som förändras över tid.