Emma Axelsson, Li Hjertén, Cajsa Zbinden, Hillevi Stenström och Helena Klackenberg,

Bild: Clara Lee Lundberg

De utmanar machoattityder på streetbasketens planer

2015-08-04 | Clara Lee Lundberg padlock

SPORT

Redan när den första vårsolen tittar fram intar dem Stockholms basketplaner och skolgårdar med tung hiphopmusik, hoodies och mycket attityd. Vi pratar såklart om streetbasket-spelarna. Alltså killarna, för det är nästan bara de som syns. Men var är tjejerna? Feministiskt Perspektivs Clara Lee Lundberg har snackat fouls och macho-attityder med tjejer som spelar streetbasket.

Det har tillfälligt slutat regna, men den nya basketplanen bredvid Aspuddens IP är redan blöt. Det verkar dock inte avskräcka de tiotal personer som via Facebook-gruppen Sure Shot har hittat hit en regntung julikväll för att spela basket ihop.

– Det är inte ”riktig” streetbasket eftersom vi kör med två korgar istället för en, men annars är det rätt ”street” stämning, vi bryr oss inte så mycket om foul – alltså det som delas ut vid regelbrott inom basket, säger Joanna Simson medan hon pustar ut på avbytarbänken.

Joanna Simson är 28 år och började spela basket i klubblaget Centralbasket redan som 11-åring. Efter ett uppehåll under gymnasiet började hon spela igen när hon gick på universitetet.

– Egentligen har jag ju alltid spelat bara med tjejer, eftersom basket är könsuppdelat precis som vilken lagsport som helst. Det är först nu, med den här spontana basketen som organiseras via Facebook som jag spelar med killar. Jag är ibland helt ensam som tjej, i dag är vi i alla fall två.

På frågan om hon märkt av sexism när hon spelar svarar hon att basket i grunden är en mansdominerad sport och att vissa killar verkar ta regler och prestationer på större allvar:

– Det beror helt på vilka som är med och spelar, en del är mer macho än andra. Men det är klart att jag känner att jag har större press på mig för att jag är tjej, att jag måste visa att jag är duktig nog. Men killar kan nog känna en stor press på plan också. Jag tror också att tjejer i regel passar mer till andra spelare, hellre passa än att chansa som många killar gör. Man vill inte göra bort sig!

Hanna Edh. Foto: Emma Milder

Hanna Edh och Joanna Simson. Foto: Emma Milder

Hanna Edh, som också är 28 år och spelar med gruppen i Aspudden för första gången, är däremot van vid att spela basket i mixade lag, trots att även hon har sin bakgrund i klubblag med bara tjejer. Hon säger att det oftast brukar vara lugnt, men att hon undviker basket-sammanhang där hon känner jobbiga vibbar från killarna som är med:

– Jag har mer problem med machoattityder, alltså hur folk beter sig, än att det är ett “grabbigt” spel. För mig är basket numera bara avslappning. Det är något jag gör bara för min egen njutning, jag känner faktiskt inte prestige när jag spelar. Men om jag får sexistiska eller aggressiva vibbar så drar jag bara, utan att göra en scen av det.

Hanna började spela basket i mellanstadiet i Åkersberga där hon växte upp. Hon tyckte att basket var coolt och försökte dra med sina kompisar:

– Jag minns att jag sökte mig till basketen för jag tyckte att min kropp passade in där, alltså jag var rätt lång och så. Dessutom hade vi en jättebra coach som också hade tränat Solnas damlag när de vann guld, det gjorde att vi kände att de satsade på oss. Det var peppande!

Moa Lindvall, som precis som Hanna och Joanna spelade basket på hög nivå i tonåren, spelar i ett Korpen-lag i Kärrtorp med träning varje söndag. Det är ett mixat lag och långt ifrån alla har erfarenhet av att spela basket i klubblag.

– Det är extrem machostämning, de flesta killarna där kommer från streetbasket till skillnad från de få tjejer som är med som är jätteduktiga och har spelat i klubblag i höga divisioner. Det är inte lätt att få bollen som tjej, om jag säger så.

Också en frizon

Moa Lindvall säger att hon mest ser basketträningen som motion och därför inte orkar ta diskussionen och försöka få killarna att fatta. Däremot ifrågasatte hon tränaren när hon tyckte att han särbehandlade tjejerna under en styrketräningsövning:

– En gång delade han upp oss i killar och tjejer, och så fick killarna göra en mycket tyngre styrkeövning än vad tjejerna fick göra. När jag frågade varför sa han att ”tjejer vill ju ha snyggare rumpa” och att det var därför vi hade fått en speciell rumpövning när killarna gjorde den tyngre övningen! Jag försökte då förklara för honom att det inte är vårt fokus när vi spelar basket, att få snyggare rumpa, och att det faktiskt finns starka tjejer och svaga killar.

Foto: Emma Milder

Foto: Clara Lee Lundberg

På en sprillans ny basketplan, inklämd mellan husen bakom Matteusskolan i Vasastan, träffas regelbundet ett gäng basket-tjejer som har gemensamt att de alla spelar i något av Centralbaskets lag. Li Hjertén, Helena Klackenberg, Cajsa Zbinden, Hillevi Stenström och Emma Axelsson älskar basket så mycket att inget kan stoppa dem. Precis när de ska börja spela öppnar sig himlen och regnet öser ner, men ingen går hem eller surar för det. Basket är deras passion, Helena spelade många år på elitnivå:

– Jag började redan som 9-åring i Täby Basket, efter det har jag spelat i juniorlandslaget, college-basket när jag bodde i USA ett år, med Solna Vikings i damligan och vann SM-guld, och sen med landslaget. Men jag la av på elitnivå när jag var 22 år, ville göra andra grejer också, och nu spelar jag i Centralbaskets division 1. Det är lagom, vi har träning två gånger i veckan.

Att streetbasket också kan vara ett bra sätt att lära känna nya människor på när en är ute och reser är något som flera i gruppen framhåller. Li Hjertén och Helena Klackenberg bodde i Paris under våren och började då spela med ett löst sammansatt gäng som de träffade ute på gatan:

– Det började inte så kul. Jag såg dem spela och gick fram och frågade om jag fick vara med. Då sa de att de skulle testa mig först och jag skulle typ bevisa att jag kunde göra mål. Jag visste hela tiden att jag var bättre än dem, men underkastade mig ändå det där ”testet” för att sen få vara med, berättar Helena Klackenberg.

Li Hjertén hakade också på, men blev chockad över hur de blev behandlade:

– De typ skrattade åt oss, brydde sig inte om att lära sig våra namn, utan vi kallades bara ”la fille” (tjejen),och varje gång vi gjorde ett mål så blev det värsta jubel, som om ingen förväntade sig det av oss! Vi är ju inte vana vid den sortens machostil, här i Sverige spelar vi med vårt damlag eller med våra killkompisar från Centralbaskets andra lag.

Trots att alla i gruppen någon gång har upplevt sexism och machoattityder i basket-sammanhang så framhåller de också att basketen har varit en frizon från sjuka kroppsideal och att den kan utmana traditionella könsroller:

– Jag minns när vi var typ 10 år och var på basketläger. Då sa våra tränare att vi skulle lämna kjol och smink hemma, att vi skulle ha shorts i stället, säger Li Hjertén och skrattar. Hillevi Stenström fyller i:

– Även om vi kanske tyckte det var konstigt då så var det ändå bra, vår tränare sa att det här var vår chans att slippa tänka på hur vi såg ut. Det känns positivt nu när jag tänker på det i efterhand.

Helena Klackenberg säger att det behövs olika slags kroppar på basketplanen och att det gör den till en inkluderande sport:

– Det kan vara en fördel att ha några extrakilon, att du är uthållig och stark. Men det behövs också lätta och snabba spelare som kan röra sig med bollen, och så långa och stora personer vid korgen.

– För mig som är 183 cm lång har basketen varit jätteviktig, så skönt att inte alltid känna sig som ”den långa”.