Under rubriken ”Jag känner mig textuellt viktimiserad av Allt som är mitt” försöker Helena Brors föra in boken Allt som är mitt i ett fack där den inte hör hemma. Brors text innehåller flera sakfel, överdrifter och påhitt.
Allt som är mitt är en bok om våldtäkt, stigmatisering och upprättelse. Syftet med boken är att nyansera våldtäktsdebatten och visa på fler sätt att tala och tänka om våldtäkt. Författarna har använt egna erfarenheter, men också lutat sig mot teoretiker som Angela Davis, Ulrika Dahl och Michel Foucault samt berättelser från vänner, bloggar och media.
I boken kritiseras både radikalfeminism och sexpositiv feminism, som en del av ett inomfeministiskt samtal. Kritiken mot radikalfeminismen går i stort ut på att den ofta använder våldtagnas lidande som slagträ och åsidosätter andra maktordningar än könsmaktsordningen. Den sexpositiva rörelsen kritiseras främst för att den sällan tar upp frågan om sexuella övergrepp, utan istället fokuserar ensidigt på sexuell njutning. Trots kritiken mot just sexpositiv feminism hävdar Brors att bokens syfte är att: ”förkunna det ’sexpositiva’, läs prostitutionsglorifierande, evangeliet för Sverige, eller som Chamberland formulerar det, ’sprida gospeln utan att begränsas till soundbites’.”
Det är en allvarlig anklagelse som Brors inte underbygger med ett enda ord, trots att bevisbördan ligger på henne. Citatet ”sprida gospeln utan att begränsas till soundbites” förekommer inte i boken utan är en kombination av två meningar som återfinns på två olika sidor. På sidan 38 berättar Chamberland självkritiskt hur hon i affekt blev svartvit i sitt tänkande och inte ville prata om att många våldtagna, inklusive hon själv, ibland mådde riktigt dåligt. ”När jag började fatta att våldtäkt inte nödvändigtvis förstörde ens liv ville jag sprida gospeln vidare”. På sidan 40 beskriver Chamberland lättnad över att genom boken få en möjlighet att föra längre, mer nyanserade resonemang, ”Här begränsas vi inte till soundbites”. Detta efter att ha beskrivit hur olika medier velat vinkla och förenkla Chamberlands egen berättelse om våldtäkt. Det Brors klippt ihop berör alltså inte över huvud taget prostitution eller sexpositivism utan handlar om vikten av att vara nyanserad. Brors tilltag är talande för hennes snedvridna läsning av boken (citat har efter påpekande av författarna delats upp i två. Reds anm).
Självklart är varken författarna eller Bokförlaget ETC inblandade i en lobbykampanj för att glorifiera prostitution. Författarna jobbade ideellt med boken i flera år. Ingen utomstående har bett författarna att skriva boken. Vi tycker att det är märkligt att en så absurd anklagelse kan publiceras och kallas ”åsikt”. Det går mycket bra att tycka, tänka och analysera på andra vis än vad Brors gör utan samröre med lobbyister. Allt som är mitt är och förblir en bok om våldtäkt.
I boken berättar Svensson om ett knep hon använt för att i efterhand bättre förstå och kunna närma sig obehagliga situationer: ”Jag försöker se det hela utifrån, som om jag stod och tittade på, och byter ut mig själv mot någon annan. När någon annan utsätts är jag inte lika benägen att ursäkta det som händer. Mitt självförakt ställer sig inte längre i vägen för min förståelse av situationen” (s. 13). Brors menar att denna metod i själva verket är dissociation.
Väldigt förenklat brukar dissociation beskrivas som en försvarsmekanism med syfte att distansera jaget från något traumatiskt. Men dissociation är ett brett begrepp, det kan också vara att dagdrömma eller förlora sig i en god bok. Delar av vad som ryms inom begreppet är omdiskuterat. Det är anmärkningsvärt att Brors, baserat på ett kort stycke i en bok, anser sig kunna diagnostisera en annan persons upplevelser. Vad Svensson beskriver är ett sätt att närma sig en traumatisk erfarenhet. Knepet är en förenklad version av en terapiövning som Svensson lärde sig av Christina Citron, dåvarande överläkare på BUP Vasa och Bågen i Stockholm.
Vidare menar Brors att dissociation leder till multipel personlighetsstörning, vilket kan tolkas som att Brors försöker misskreditera Svensson. Det vore minst sagt beklagligt om de skador som drabbar de mest utsatta också skulle frånta dem legitimitet att diskutera och analysera sina egna erfarenheter. Vi vinner ingenting på att misskreditera personer som lider av dissociation eller som getts en besläktad diagnos.
Brors hävdar att författarna vill se ett Sverige utan kvinnojourer, trots att det står i boken att “ROKS kvinnojourer utför ett på många sätt viktigt arbete och det är essentiellt att det finns platser som kollektivt handskas med de problem som patriarkatet orsakar” (s. 116). Brors påstår att boken: “bagatelliserar våldtäkt som brott genom att förorda att det, till skillnad från andra integritetskränkande brott, ska bemötas, inte med lagförande och straff, utan med medling.” Det stämmer inte. Chamberland skriver uttryckligen att hon inte är ute efter en sänkt straffskala för enbart våldtäkt utan att kritiken snarare gäller hela systemet med fängelsestraff (s. 214).
Kritiken mot fängelsesystemet bottnar bland annat i kritik mot rättssystemets rasprofilering och fängelsets brister som brottsförebyggande åtgärd. De flesta våldtäkter anmäls inte och av de som anmäls går en av fem till åtal varav runt en tredjedel leder till en fällande dom. Därför undersöker författarna också reparativ rättvisa och medling som möjliga vägar att ge våldtagna upprättelse.
Brors text om boken bygger på sakfel, personangrepp och förvrängningar. Vi har bemött några av de allvarligaste. Det är anmärkningsvärt att vi, när vi kommunicerat problemen med Brors text till Feministiskt Perspektivs redaktion, fått till svar att Brors text ligger på opinionssidan och att vi är välkomna att ge en replik. Som om det vore rimligt att skriva eller publicera grundlösa anklagelser och kalla det ”åsikter”. Vi är medvetna om att Feministiskt Perspektiv har en begränsad budget och saknar möjlighet att faktagranska alla texter innan publicering.
I Allt som är mitt undersöks hur patriarkatet, cisheteronormen och andra maktordningar samverkar. Vi söker ett bredare och mer nyanserat samtal om våldtäkt där förövare varken ursäktas eller beskrivs som monster; där våldtagna varken får höra att deras liv är förstört eller att de borde ta av sig offerkoftan.
Det är viktigt att fler får känna att de har rätt att låta sina erfarenheter av våldtäkt ta plats. Följande står i bokens inledning: ”Egna erfarenheter av våldtäkt ges sällan plats i debatten. Däremot beskrivs ofta andras erfarenheter. Bristen på överlevare i våldtäktsdebatten säger antagligen något om stigmat. Våldtäkt ska handla om dem, inte om oss. Vi menar inte att det bara är de som våldtagits som ska få vara med i samtalet, men vi tycker det är märkligt att så få överlevare hörs med egna röster.”
Vi hoppas med detta ha rett ut några missförstånd och eventuella oklarheter. Vi välkomnar ett fördjupat samtal och livlig debatt kring våldtäkt, stigmatisering och de andra ämnen som boken berör. En grundförutsättning för detta är dock att alla inblandade klarar av att hålla isär sak och person samt respektera att människor har olika erfarenheter, perspektiv och analyser.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Ursäkta att jag hänger upp mig på en liten detalj i en text som jag i övrigt inte har den minsta invändning emot, men på vad baserar ni att begreppet dissociation är omdiskuterat? Vem är det som hävdar att dissociation inte finns? Jag frågar detta av uppriktig nyfikenhet eftersom jag aldrig hört talas om detta (däremot är ju t.ex. dissociativ identitetsstörning omdiskuterat. För att inte tala om diagnosen 'multipel personlighetsstörning'..).