Theodor Hilderman Togner är poet.
Bild: Vide Koli/Lesbisk pocket
Att begära diagnosen
2015-07-24 | Theodor Hildeman Togner
2
KRÖNIKA/FEMINISM
Speglingar, kategoriseringar och terapier som går ut på att göra människor ”normala” och produktiva. Theodor Hilderman Togner skriver en personlig text om diagnosens plats i vår samtid: ”Jag önskar att jag från början hade fått känna att det i mig som inte kan göras produktivt utifrån den allmänna livsmodellen får finnas ändå. Det är inte nödvändigtvis slöseri, och jag undrar vad som skulle hända om samhället tog vara på det istället för att avfärda det som avfall”.
Jag hade anlänt till terapirummet och gjorde ett stelt försök att slå mig ner i den breda fåtöljen. Terapeuten vilade med blicken över min uppstressade person och jag fixerade händerna på armstöden. Det behövdes inte mer än två minuter för att jag skulle känna hur starkt driven terapeuten var av analysen – den satt fastgjuten som en hjärnhjälm över hens varseblivning. För all del, detta var inte något som kom som en chock. Terapeuten fick mig instinktivt att lita på hen. Det fanns inget tvivel om att hen ville anta uppgiften att driva mig till självinsikt så att jag skulle kunna navigera bättre i livet. Ändå hade jag en olustig känsla av att ha blivit reducerad till en knippe kategorisk information. Terapeutens ögon blossade av en önskan att få vara produktiv, det vill säga god, jag kunde känna hur hen synade mig och avgjorde att jag var ett bra hjälpmedel för att hen skulle kunna uppnå det målet.
Ofta när du ska svara pausar du en lång stund innan, varför gör du så? frågade hen medan jag stirrade ut i tomma luften. Asperger eller möjligen ADD, är det något du har tänkt på? Ja, när jag var yngre. Men det var inget någon annan anmärkte på? Nej. Hen ville skicka mig vidare. Det vill säga – djupare in i kärnan av sanningen. Min ångest satt som en knut längst inne i mitt liv, den behövde snöras upp med varsamhet, mitt liv behövde kartläggas och utredas för att det skulle bli möjligt att komma åt den. Jag skulle vidare, in och ner i någon annan instans vars vetenskap omfattade mer än den här.
Manipulationen skedde så subtilt att jag nästan inte hann märka det. Och ändå hade jag kommit dit för att manipuleras, jag var bara skenbart insnärjd och skuggblickad, jag kom dit med öppna armar som man gör när man tror att man anländer till sin last resort. Jag andades in terapeutens lugna air. Det var som att hen hade lyft upp en liten skadad fågelunge i sina händer. Med självklarhet riktade hen ljus på något som hade funnits hos mig hela mitt liv men som ingen annan hade lagt märket till och allra minst tänkt på att vårda. Som barn var jag tyst och genomskinlig och jag störde ingen, vilken anledning skulle någon ha haft att titta närmare på mig. Det första terapimötet var verkligen ett utmärkt sammarbete, jag snubblade in med en stel blank blick och en kropp som sa Se mig, hen tog emot en patient vars självkänsla var ovanligt låg – det skulle bli en utmaning – men vars positiva utveckling redan gick att läsa i en ansats i hållningen. Mitt förflutna jag som glänste av osynlighet låg framför mig och kippade efter andan. Jag kände hur ett leende förvred mitt ansikte, jag ville ju inget hellre än att bli diagnosticerad.
Panopticon är en fängelsebyggnad som möjliggör effekten av övervakning utan faktiskt övervakning. I mitten finns ett torn där det finns eller inte finns en fångvaktare, och omkring detta torn ringlar en cirkel med fångarnas celler. Eftersom fångarna från sina celler inte kan se om det befinner sig en vaktare i tornet eller inte, lever de med en ständig känsla av att vara övervakade. Deras beteende korrigeras efter maktens önskningar utan att någon ens behöver ha uppsikt över dem. I Övervakning och straff skriver Foucault om hur den lömska byggnaden är symptomatisk för en samhällsutveckling präglad av disciplin, övervakning och osynlig makt. Medborgarnas livsbanor kontrolleras utan fysisk eller synlig kontroll, de har blivit sina egna tyglare.
Samhället är uppbyggt utifrån de medborgare det vill producera, inte tvärt om. Jag är intresserad av att vara ett subjekt i det samhälle jag ändå tillhör. Att inte vilja det är antingen en romantiserad förnekelse eller en depression. Eftersom jag inte fungerar går jag till terapeuten och skickas vidare till en neuropsykiatrisk utredning. Jag vill ha möjlighet att kunna navigera, för om jag inte kan det försvårar det avsevärt mina möjligheter att älska och leva. Men en diagnos kan kanske uppträda som ett verktyg, en protes som jag kan använda för att få tillgång till kärlek och liv. Av begär till livet begär jag diagnosen.
Makten i det här samhället kan inte förläggas hos de som t.ex arbetar med neuropsykiatiska utredningar. Men att det här samhället mer och mer drivs av ett begär till diagnosen är inte något som kan upprätthållas utan instanser som arbetar med just det. Jag menar inte att varenda människa går omkring och vill ha en diagnos, det är vanligt med föräldrar som förnekar sina barns problem, skolor som inte ser barn som behöver extra hjälp, personer med psykiska problem som känner skam och skjuter tanken på en diagnos ifrån sig. Men när något uppstår som ett problem i den bild vi har av vad människan är, om det handlar om oss själva eller någon på avstånd, börjar begäret efter diagnosen dra och kalla. Vi blir stressade och oroliga, vi vill stilla det där som sprattlar. Och när diagnosen är satt kan vi andas ut som om det rörde oss personligen. Det är som om vi upplevde att något värdefullt var på väg att förspillas, något som med diagnosen har tagits till vara på igen.
Jag är rädd att förlora något väsentligt, det är mitt eget liv det är frågan om här, dagarna går och jag har ingen diagnos, det är som om jag svävade i limbo. Det är mitt liv, min tid – den riskerar att aldrig få bli produktiv om jag inte lär mig hur jag ska göra den produktiv, om jag inte får en diagnos som kan berätta för mig hur jag ska göra.
I ett disciplinerat samhälle ska medborgarna individualiseras genom isolering, de ska likna varandra men inte vara enade, de ska gå med ljuset för ögonen och blicken i nacken, manipulerade till att arbeta med sin egen personliga karriär och- livsutveckling. Men vi lever i ett samhälle som håller på att producera fler och fler onormala, som placeras i limbo. Vi har kommit till den punkt där det inte längre är en fråga om normal respektive onormal, utan kategoriserad respektive icke-kategoriserad.
Den kapitalistiska nyliberala samhället har producerat medborgare som är rädda att ”förspilla sin tid”, det vill säga inte göra den produktiv på det sätt som följer en karriäristiskt, individualiserat och heterosexuellt livsnarrativ. Jag kan gå omkring och vara kritisk till den här berättelsen hur mycket jag vill, men jag är ändå beroende av den för att ens kunna känna mig verklig, eller ja, faktiskt vara det. Jag skäms över att begära diagnosen, men egentligen är det inget annat än begär efter liv.
Foucault påminner om att alla byggnader och institutioner kommit att likna fängelser, socialtjänsten är ett bra exempel på detta, försäkringskassan, men även sjukhusen och skolorna – alla institutioner bildar ett juridiskt nätverk över medborgarna som är avsett att kontrollera dem och se till att de inte slösar bort sin tid, att de gör sin tid så nyttig som möjligt, så produktiv som möjligt, det vill säga så kapitaliserad som möjligt.
Tiden rycker hela tiden iväg från oss, den drar med sig människor och platser, men om vi drar åt snaran på våra medborgarna känner vi oss en gnutta lugnare. Livet är i sig självt en hantering av döden, och makten tillkommer när hanteringen disciplinerar, kontrollerar, styr och formar människor. Det farliga med de ickediagnostiserade medborgarna, som vi inbillar oss svävar i limbo mellan normal och onormal eftersom ingen fångar upp dem och ger dem ett namn och en riktlinje, är att deras tid går förlorad. Och detta skapar en slags dödsångest, en känsla av förlust av liv.
Så fick jag mina neuropsykiatriska diagnoser: Asperger och ADD. Diagnoserna känns mer som underliga objekt som jag ska försöka skruva på min egen person än något som alltid funnits där. Men det svalkar ändå att tänka på min historia ur ett diagnosnarrativ, och jag känner att jag har blivit uppfångad, att jag kan ta medicin och träffa en arbetsterapeut och kanske får ett mer normativt liv än det jag har levt hittills. Jag har verktygen framför mig, jag kan bli sedd, jag kan bli produktiv, jag behöver bara göra valet. Så varför har inte känslan av att något håller på att förspillas försvunnit? Snarare har den blivit starkare. Riktigt sedd har jag ju inte möjligheten att bli, och diagnoserna har inte kommit och slukat alla mina personlighetsdrag, jag känner mig fortfarande obestämd och krokig.
Den molande ångest jag känner nu upplyser det hos mig som aldrig kommer att kunna uppfångas av den här tidens panikartade enformiga kategorier och institutioner. Jag önskar att jag från början hade fått känna att det i mig som inte kan göras produktivt utifrån den allmänna livsmodellen får finnas ändå. Det är inte nödvändigtvis slöseri, och jag undrar vad som skulle hända om samhället tog vara på det istället för att avfärda det som avfall. Kanske är det jag strävade efter att hålla kvar bara skenbart liv, och det som jag försökte välja bort något ännu mycket mer levande än det som kan bli synligt i ett kapitalistiskt identitetskategoriskt samhälle.
Kommentarer
Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.
annons:
Följ oss
Gå till sidtoppen
Fint skrivet
Vad bra och vad viktigt. Vad i hela friden ska vi göra för att gemensamt bygga ett samhälle där alla får plats på sina egna villkor?