Enligt en ny studie, The Global Burden of Armed Violence, från sekretariatet för Genèvekonventionen, fortsätter antalet mord på kvinnor, ofta utförda på ett mycket brutalt sätt, att öka i Mexiko och Guatemala. Och det från en redan hög nivå.

”Här mördas män med ett skott i huvudet medan alla kvinnor som dödas först utsätts för tortyr, sexuellt våld och stympning”. Så beskriver den guatemalanska performanceartisten Regina Galindo, som själv ofta utgår från våld mot kvinnor i sina verk, träffsäkert råheten i våldet i ett av världens farligaste länder.

Morden är så många att de har fått ett eget ord, feminicidio.

Många fler försvinner dessutom.

Straffrihet, korruption och ett fatalt misslyckande från polisens sida att skydda sina medborgare och undersöka brott utgör tillsammans med machismo och drogkrig en dödlig mix. Situationen är särskilt allvarlig i Ciudad Juárez, en mexikansk gränsstad som satte sitt namn på kartan redan 1993 när feminicidios började räknas för första gången. Trots att så många offer för knarkkriget är kvinnor handlar de flesta rapporter vi får från Mexiko om män. De kvinnliga offren förblir anonyma.

Antingen osynliga eller dåliga

I boken More or Less Dead som kom ut tidigare i år, undersöker den amerikanska författaren Alice Driver framställningar av feminicidios i olika former av kulturella produktioner. I fokus står just skildringar av våld mot kvinnor och feminicidios i Ciudad Juárez.

Driver säger att hon skrev boken för att hon ville sätta igång en diskussion kring feminicidios på ett mänskligt och schysst sätt, eftersom hon såg att kvinnor som försvann, våldtogs och/eller mördades inte fanns representerade i medierna.

– Om de fanns så var det nästan uteslutande utmålade som ”dåliga” kvinnor eller prostituerade. Ofta blev också deras mödrar beskyllda för att att inte se efter och skydda sina döttrar tillräckligt från våldet, säger Driver.

Driver fokuserar på anonymiteten kring och objektifieringen av de döda kvinnorna. Om kvinnorna som mördas uppmärksammas framställs de endast som kroppar - inte människor - och ofta på ett sexualiserat sätt menar hon.

Enligt henne lägger den dominerande mediaberättelsen skuldbördan på offret.

– Först blir de offer för det fysiska våldet och sedan faller de offer för fördömanden från mediaindustrin som tar sig rätten att analysera kropparna och deras personliga liv för att på så vis avgöra om de förtjänar rättvisa eller inte, säger Driver.

Särskilt det så utbredda sexuella våldet används som en ursäkt för att utmåla kvinnan som skyldig till sin egen död och samtidigt frikänna de brottsbekämpande institutionerna från ansvaret att undersöka brotten.

Den paradoxala jakten

Driver diskuterar också, utifrån Roberto Bolaños bok 2666, det tomrum som uppstår efter varje kvinnas död.

”Brottens ouppklarade natur leder till en jakt i vilken medborgarna drivs av att förstå vilken typ av brott det rör sig om och samtidigt ständigt blir påminda om rättsväsendets kontinuerliga misslyckanden att skydda medborgarnas grundläggande rättigheter.”

”Jakten” blir till ett socialt fenomen - ett spöklikt inslag - som blir till en naturlig beståndsdel i det moderna sociala livet för många som bor i Mexiko. ”Jakten” är också en paradox. I den finns också en inneboende makt, i osynligheten, i försvinnandena, i att vara ”mer eller mindre död”.

Titeln More or Less Dead har Driver tagit från just romanen 2666. I den finns en scen där en kvinna frågar en polis var hennes försvunna kompis är och polisen svarar: ”Hon är mer eller mindre död.”

Genom att gå igenom hur kvinnomord framställs i en rad kulturproduktioner ger Driver en inblick i hur olika uttrycksformer, såsom foto, litteratur och film, används för att dokumentera och ge röst åt de anonyma kvinnorna som utsätts för mord, kidnappning och våld i Ciudad Juárez, Mexiko.

Ekonomiskt och fysiskt våld går hand i hand

Berättelserna som kommer fram visar bland annat att många av de mördade och försvunna kvinnorna kom från fattiga områden där levnadsvillkoren är svåra.

Året då det började föras statistik över antalet feminicidios i Ciudad Juárez sammanföll med införandet av frihandelsavtalet Nafta mellan Kanada, Mexiko och USA: ett avtal som innebar en snabb tillväxt av internationella investeringar och byggande av hundratals ”maquiladoras” (låglönefabriker) ägda av transnationella företag.

De första åren efter frihandelsavtalets införande var den mediala uppmärksamheten centrerad kring den ekonomiska boom som nådde Mexikos ekonomiska frizoner. Att fred och välstånd i området inte var del av utvecklingen talades det inte högt om.

Driver ger dock exempel på flera konstnärer som har skildrat sambandet mellan inrättandet av frihandelsavtalet Nafta och ett ökat antal mord på kvinnor. Berättelser om hur ekonomiskt och fysiskt våld går hand i hand.

Kring fabrikerna skapades en miljö bestående av utspridda slumområden varvade med ödsliga platser, i vilka kvinnorna tvingades förflytta sig långa distanser utan tillgång till funktionella transportmedel för att ta sig till och från jobbet.

De flesta som föll offer för mord och försvinnanden visade sig också vara kvinnor som levde utan tillgång till basal samhällsservice såsom el, dränering och ordentliga avloppssystem, bra utbildning och just fungerande transporter.

En av dem som visat detta är fotografen Julián Cardona som illustrerar kopplingen mellan ekonomiskt och fysiskt våld under en intervju med Driver som återges i boken: ”I början av boken Juárez: The Laboratory of Our Future finns en bild av ett hus byggt av upplockat kartongavfall från en låglönefabrik och en flicka som visar upp en trasig docka. Det är ett precis lika våldsamt foto som fotografen Jaime Bailleres bild av ett ansikte på en död kvinna som har blivit både våldtagen och bränd".

Konst för förändring

Driver menar att mainstream media fick feminicidios i Juárez att framstå som oförklarliga mysterier, men när hon kom till staden såg hon att det fanns många bakomliggande ekonomiska, kulturella och institutionella faktorer som var inblandade.

– Min bok existerar för att jag 2008 såg Lourdes Portillo’s dokumentär Missing Young Woman, som undersökte feminicidios i Juárez. Den förföljde mig och jag ville förstå de komplicerade faktorer som producerar sådant extremt våld, säger hon.

Hon hoppas att journalistik, litteratur, konst och film kan inspirera andra att arbeta för ökad jämställdhet för kvinnor och flickor och bidra till social förändring. Konst kan också vara en motiverande kraft för fortsatt kamp för fred och rättvisa.

Det finns många exempel på detta i Mexiko. Ett sådant är Kolectiva Fronteriza, en grupp mexikanska kvinnor i Ciudad Juárez som organiserat sig kring revolutionära mål. De protesterar mot militärockupationen i deras stad, mot hur kvinnor i ”maquiladoras” och kvinnor som arbetar som hemhjälp behandlas, mot kapitalism och mot mord på kvinnor.

I deras manifest skriver Kolectiva Fronteriza: ”Vi tror på unga kvinnor som en revolutionär kraft och att våra olika erfarenheter, synsätt, organisationsformer och politiska uttryck, både konstnärliga och kulturella, kommer att förändra och återerövra vad vi är och vad vi vill vara.”

Kolectiva Fronteriza är del av en framväxande feministisk och ännu bredare social motståndsrörelse i Ciudad Juárez som har tagit form under det senaste decenniet. Detta finns bland annat dokumenterat i boken Courage, Resistance, and Women in Ciudad Juárez skriven av Kathleen Staudt och Zulma Y. Méndez (2015).

”Ekovittnesmål” för rättvisa

Driver beskriver hur betydelsen av alternativa uttryck som graffiti, gatuteater, muralmålningar och visor förankrade i den lokala miljön vinner mark på bekostnad av de mer traditionella konstnärsformerna. Det förklarar hon beror dels på att de uttrycken inte behöver förlita sig på en odlad skriftlig form och dels inte kräver medverkan av en tredje skolad part.

Dessa folkliga konstformer, som blir allt viktigare för att sprida de annars tystade rösterna, är ofta baserade på familjemedlemmars berättelser och ger utrymme för deras sorg. Konsten bidrar på så vis till att skapa en förståelse för och medvetenhet kring vilka offren faktiskt är, vilket sammanhang de kommer ifrån och under vilka levnadsvillkor de lever.

Det sätter feminicidos i ett ljus som kontrasterar mot mediebilden. Och det utmanar och bryter med en tradition av långlivade myter om hur dessa kvinnor har sig själva att skylla.

Driver beskriver den här typen av rörelser som del av ”ecotestimonio” (ekovittnesmål). Termen beskriver hon som besläktad med ekofeminism, vars definition hon hämtar från Karen J. Warrens definition i Ecofeminism: Women, Culture, and Nature (1997): ståndpunkten att det finns viktiga kopplingar mellan å ena sidan hur en behandlar kvinnor, färgade personer och personer från lägre samhällsklasser och å andra sidan hur en behandlar den icke mänskliga naturen.

Utifrån ekofeminismen kritiseras hur det ekonomiska systemet producerar exploatering, utsatthet och förtryck som förstör miljö och lokalsamhällen och samtidigt har en destruktiv effekt på kvinnors liv.

Behovet av alternativa minnesmärken

På samma sätt menar Driver att ekovittnesmål handlar om att just kvinnor, färgade personer och de som lever i fattigdom ofta nekas eller är undantagna från tillgång till traditionella juridiska medel för att kunna försvara sina rättigheter.

Hon beskriver hur mödrarna till de mördade och försvunna kvinnorna i Juárez står inför många hinder, såsom extrem fattigdom, polisens fördomar som leder till att de förminskar, ignorerar eller dömer på förhand, och det faktum att de både ignoreras och blir förolämpade i media. Detta skapar en situation, som ger dem mycket liten kontroll över minnet och bilden av deras mördade döttrar.

Istället skapar de andrum i lokala fysiska miljöer, såsom de ställen där deras döttrars döda kroppar hittas, och sätter där upp informella minnesmärken och konstverk, till exempel graffiti, tecken, symboler och fotografier, för att minnas sina döttrar.

Drivers och många andra författares och konstnärers skildringar är viktiga som motvikt till den stereotypa bild av femicidios och våld mot kvinnor som är vanligast i den mandominerade journalistiken och filmindustrin. För att lyckas krävs mod att ta sig an verkligheten och söka förstå och inte minst förklara de komplexa sanningar som gömmer sig bakom vanligt förekommande sensationella tidningsrubriker.