Kvinnohöjden är en feministisk kurs- och gästgård. Faluröda hus med vita knutar gömda bakom höga häckar, invid en sjö i Dalarna. Kursgårdens stadgar har en första paragraf som inte får ändras. Där står, bland mycket annat, att allt arbete i föreningen som driver kursgården ska utföras av kvinnor för kvinnor.

Kvinnohöjden är öppen för alla kvinnor och flickor. Enligt ett mötesbeslut innebär det alla som juridiskt sett är kvinna eller flicka, vilket inkluderar transpersoner som juridiskt är kvinnor. Pojkar kan följa med till Kvinnohöjden med varierande övre åldersgränser under olika veckor. Vanligast är tioårsgräns.

Gull Törnegren som varit aktiv länge i arbetet med kursgården, upplever att kvinnoseparatismen ifrågasattes i större utsträckning tidigare.

– När vi startade i början av 1980-talet, säger hon, var det mycket utifrån att kvinnor behöver få ta plats och bli lyssnade till. Kvinnor såg ofta inte hur pass mansdominerade sammanhang kunde vara, men att en kvinna alls blev lyssnad på av män kunde upplevas som en seger. Det var utifrån det behovet en plats bara för kvinnor skapades. Jag skulle säga att kvinnor tar mer plats i samhället i dag än då. Samtidigt är det mycket olikheter strukturellt som består.

Bekväm att vara kvinna

Malin Backström, en annan erfaren kvinnohöjdare, har från folk utifrån fått frågor om ifall kvinnorna ska isolera sig och om alla ska vara lika.

– Men det som blir uppenbart här, säger hon, är de stora olikheterna inom gruppen kvinnor. Det här är det enda sammanhanget där jag är bekväm med att vara kvinna, för här får jag vara hur som helst som kvinna. I andra sammanhang skulle jag inte vara kvinna.

När jag själv första gången åkte till Kvinnohöjden 1998 var det inte så mycket det feministiska utan det lesbiska som drog. I kursprogrammet det året fanns en kurs om lesbofobi och ett lesbiskt läger som jag inte ens vågade tänka på att anmäla mig till. Det blev en skrivarkurs och eftersom det verkade vara ”en vanlig skrivarkurs” trodde jag inte att någon annan som gick den skulle vara lesbisk. Så brukade det vara. Jag hoppades ändå att det skulle finnas lesbiska på Kvinnohöjden när jag var där, jag kände ju inga såvitt jag visste.

Det visade sig att de flesta på skrivarkursen var lesbiska. Här tillhörde det jag var rädd för att uttala normen och att vara kvinna behövde inte vara kopplat till femininitet. Det var feminism i praktiken. Inte relationen mellan kvinnor och män som grupper, teoretiskt beskrivet, utan att få tillåtelse att vara hela jag, ta ansvar och växa. På andra skrivarkurser där jag varit hade jag knappt sagt något. Här pratade vi i rundor, inte bara om skrivandet utan också om hur vi mådde och annat som kändes viktigt. Ingen kommenterade eller definierade någon annan. Rundorna innebar att jag inte behövde ta ordet. Jag fick det. Som jag kämpade med att ta plats i det utrymmet, jag var ju inte van.

Utöver kursande var det solbad vid bryggan. Satte jag mig själv i biblioteket och plinkade på en gitarr, kunde någon dyka upp och fråga om jag inte kunde kompa till sång och snart satt ett helt gäng där. I huvudet fanns en liten kvarlevande röst som sa att jag var dålig, men utifrån fick rösten inte bekräftelse.

Oavlönat arbete

Alla närvarande deltog i städning och vegetarisk matlagning. Det fanns inga anställda, bara olika ansvarsposter utförda genom frivilligt, oavlönat arbete.

– Det skapar jämlika villkor att ingen är betald, säger Gull Törnegren. Allt arbete ska upplevas som lika värdefullt. I kursverksamheten innebär det ett minskat gap mellan kursledare och kursdeltagare. Det blir ett utforskande tillsammans, även om den som är igångsättare på kursen har försprång.

Jag frågar vad skillnaden blir för Törnegren när hon undervisar med lön.

– Jag går in i en helt annan process med mina studenter på högskolan där jag undervisar nu, än i min process på Kvinnohöjden. Det bygger ju på att också få ut något själv som lärare när jag inte är betald. Självklart lär jag mig mycket även av mina högskolestudenter, men Kvinnohöjden är ändå annorlunda. Jag blir mer receptiv för att lära av andras erfarenheter än om jag har lön. Men det positiva med andra vågens feminism med rundor, eget ansvar och att skapa grupper där alla kommer till tals, är att mycket av det som var banbrytande på 1980-talet tas med in i det som är mainstream nu.

Monica Högling, som varit med sedan Kvinnohöjdens uppstartsarbete i början av 1980-talet, pratar om att det ibland kommer nya till höjden som pratar om vad som borde göras och som undrar vem som är ansvarig.

– Men, säger Högling, det kan vara provisoriskt och fallfärdigt, saker sker när det finns en kvinna som vill göra något. Det går inte att ringa och säga att så här tycker jag ni ska göra.

Hon talar varmt om långsamhetens lov.

Kvinnohöjden firas

Nästa år är jubileumsår för Kvinnohöjden. Det blir trettio år sedan gården köptes och trettiofem år sedan de första kurserna hölls. Jag tittar i kursprogrammen från de första åren och hittar bland annat Vi störtar patriarkatet – en snabbkurs, Bilvård för nybörjare, Arga veckan där kvinnors vrede inte behöver förtryckas och en super-8-filmkurs med frågan: ”Vilka bilder har DU inom dig?”.

När Kvinnohöjdens historia kommer på tal nämns ofta två föregångare. Kvinnliga medborgarskolan vid Fogelstad, som kan ses som en förlängning av rösträttsrörelsen under första vågens feminism, och danska kvinnofolkhögskolan, som liksom Kvinnohöjden skapades under 1970–80-talen med andra vågen.

Gull Törnegren blev aktiv 1982 i arbetet inför det som kom att bli Kvinnohöjden. Då hyrde de in sig för att hålla sommarkurser på ett nedlagt äldreboende med ekande tomma rum, redo att fyllas av kvinnor. Hon var med i en självförsvarsgrupp som var där för att hålla kurs. Sista sommarveckan ordnades en seminarievecka för alla som deltagit under sommaren och ville engagera sig i den fortsatta verksamheten. De pratade om feministisk pedagogik och om hur de skulle fortsätta arbetet. Det satte igång något hos Törnegren, att prata om feministiska arbetsformer som skapar utrymme för alla i gruppen.

Något Gull Törnegren reflekterade över var att alla använde uttrycket feministisk pedagogik, men när det skulle förklaras blev det diffust. Det ledde till att Törnegren, som pluggade pedagogik, tillsammans med Karin Sundbro, en studiekamrat gjorde ett uppsatsarbete där de undersökte vad feministisk pedagogik kan vara. Bland annat intervjuade de olika kvinnor med erfarenhet från kursverksamheten.

Gull Törnegren upptäckte vilken viktig roll utbildning haft historiskt i feministiskt arbete. När kvinnor fick arvsrätt 1845 och ensamstående kvinnor fick möjlighet att disponera sina arv fritt, var det många som använde sina arv för att ge utbildning till flickor. Under början av 1900-talet jobbade Reformpedagogiska sällskapet för att hitta alternativa undervisningssätt fristående från staten. Många ensamstående lärarinnor var aktiva i både reformpedagogiska rörelsen och rösträttsrörelsen.

1919 fick den tidens feministiska rörelse igenom kvinnlig rösträtt och valbarhet till riksdagen. Elisabeth Tamm var en av de som blev invalda i riksdagen 1921. Hon och hennes medarbetare såg behov av att utbilda kvinnor i att använda de medborgerliga rättigheter som uppnåtts. I spåren efter tidigare kvinnor startades Kvinnliga medborgarskolan på Elisabeth Tamms ärvda gods Fogelstad. En ideologisk tanke i Fogelstadpedagogiken som förts vidare i Kvinnohöjdens feministiska pedagogik, berättar Gull Törnegren, är att allas erfarenheter är viktiga. Under Fogelstadkurserna skulle alla deltagare hålla föredrag om något de hade egen erfarenhet av.

Det personliga är politiskt

Under andra vågens feminism blev det personliga är politiskt ett ledord. Medvetandehöjande arbete i små basgrupper med rundprat, användes som metod för att förstå och motverka förtryck. Genom att kvinnor tillsammans uttalade sina individuella erfarenheter och undersökte dem utifrån feministiska perspektiv, gick det att medvetandegöra patriarkalt förtryck. Här finns en förståelse för att det förtryck vi utsätts för kan upplevas som normalt och vara svårt att se.

En kvinna på Kvinnohöjden som vill vara anonym, berättar att hon varit väldigt tillknäppt och tyst och knappt vågat delta i det sociala, men att rundorna gjort att hon börjat ta del och prata, även i andra sammanhang. Att det förändrat allt. Det visar sig att vi är flera som känner igen oss och vi delar med oss av egna liknande erfarenheter.

Malin Backström beskriver rundan som ett annat sätt att samtala.

– I rundan behöver vi inte hitta rätt eller fel utan allas berättelser är lika värda. När man som jag har varit tyst och blyg och inte vågat ta plats och sedan plötsligt får den platsen…

– Och att också lära sig lyssna på andra, fyller Monica Högling i. Att inte känna sig så ensam utan vara del av något större kraftgivande. Och våga namnge känslor. Jag kommer från en sluten familj. Bara att våga säga jag är glad var stort.

Folkhögskola för kvinnor

I Danmark har det sedan 1971 hållits feministiska tältläger för kvinnor på Femø. Under lägren bildades 1975 en grupp som skulle verka för en nordisk kvinnofolkhögskola. En skola som, precis som Femølägren, skulle sprida kvinnorörelsens feministiska arbetsformer för kvinnlig frigörelse. Arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen hade sina folkhögskolor och det ville kvinnorörelsen också ha. Inte som en förbättrad form av vanliga skolor. En helt annan sorts skola där kvinnor skulle lära sig sådant som undanhålls i vanliga skolor, som kan leda till feministisk frigörelse. Det var en samarbetande nordisk kvinnorörelse vars arbete ledde fram till stiftandet av Den nordiske kvindehøjskole i Danmark 1978. I Sverige kom rörelsen att delas kring två arbetsgrupper, en i Göteborg och en som i stor utsträckning var Stockholmsbaserad. Grupperna samlades kring de kvinnohus som startades i de båda städerna och båda undersökte möjligheten att starta folkhögskola. När det blev klartecken för en folkhögskola i Göteborg släppte Stockholmsgruppen de tankarna. Deras arbete ledde istället fram till kursgården Kvinnohöjden, där det gick att förhålla sig mer fritt utan statliga villkor, avlönade lärare och läroplaner.

Monica Högling och Malin Backström minns hur det var i början när kursgården höll på att skapas.

– Vi var fattiga allihop, säger Högling. Det skulle vara så billigt som möjligt så att alla kunde delta.

Malin Backström berättar att de kunde vara fyrtio-femtio kvinnor som skulle ta konsensusbeslut på möten där åsikterna kunde gå vitt isär.

Ickehierarkiskt och nakna

Att uppnå konsensus är en ickehierarkisk metod för beslutsfattande. Istället för att rösta så att de som är flest och har starkast röster vinner vilket andra får anpassa sig efter, går det ut på att hitta något som alla kan komma överens om. Det är en metod som kan öva upp tålamod, som får ta tid, där alla röster ska få komma till tals och besluten förankras bland alla deltagare.

För Malin Backström hänger den första tiden i Kvinnohöjdens historia ihop med hennes komma-ut-tid som lesbisk.

– En vild yra av nya människor och platser. Som en förälskelsefas där Kvinnohöjden passade in i att det fanns något helt annat som var fantastiskt. Sedan var det inte helt lätt. Det var en massa tuffa kvinnor som sprang runt nakna, men det fanns alltid någon som brydde sig. De verkade så medvetna. De kunde vara raka och bestämda och log inte som andra kvinnor. Man kunde säga ja och nej. Och så gick de med rak och stolt hållning, fast de var nakna. Det var mycket feministiskt självförsvar så man suktade lite när de svängde runt med varandra på gräsmattan.

Det här med nakenheten har avtagit med tiden. Malin Backström och Monica Högling påpekar att det inte bara var på Kvinnohöjden folk slängde av sig kläderna, det var en del av tidsandan. Nu är det mest vid badet det är naket.

När jag var ny på Kvinnohöjden i slutet av 1990-talet krängde en kvinna av sig tröjan i solvärmen och satt med bar överkropp. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av blicken. Det var ovant men inte obekvämt. Nu i år satt jag där själv, kände hur tröjan var för varm i solen och drog av den nästan utan att tänka. Jag lade märke till att en kvinna tittade till och jag undrade tyst om hon var obekväm med mitt beteende. Sedan tog hon initiativ till ett samtal om att vara bekväm eller obekväm med olika nivåer av nakenhet i olika kulturella sammanhang, vilket fungerade medvetandehöjande för mig.

Tvångsheterosexualiteten ifrågasatts

Som nittonåring gick Monica Högling med i kvinnorörelsens Grupp 8 där hon senare blev ifrågasatt som lesbisk. Inte du också, Högling, hur ska det gå, fick hon höra när hon kom ut. Lesbisk kamp är kvinnokamp var det inte många som ville ställa upp på, säger hon. Vi Ifrågasatte tvångsheterosexualiteten, nu kallas det heteronormen, och frågade oss om det var bra för kvinnor att leva med män i ett patriarkat. Då blev heterokvinnor i sin tur rädda att bli ifrågasatta.

– Det var gapigt och konfrontation, jag var så, säger Monica Högling.

– Inte jag, säger Malin Backström.

Båda har de erfarenheter av att bli ifrågasatta som lesbiska i kvinnorörelsesammanhang men på Kvinnohöjden har lesbiskhet alltid varit självklart, säger de. Det har hänt att nya besökare blivit arga, tyckt att det är falsk marknadsföring att det inte uttalats tydligt att normen inte är hetero och rest hem. Andra har stannat för evigt, säger Högling. Som jag, säger jag och ler stort.

Något Gull Törnegren uttrycker som viktigt är att Kvinnohöjden blir det som skapas av de som är där. Som gammal i gården behöver hon tänka på att släppa taget och lämna över till andra.

– Om man kommer dit en vecka eller en annan så kan det vara helt olika, även om vissa saker är gemensamma. Det är något av det jag gillar med Kvinnohöjden. Att det kan bli så mycket olika. Man kan vara med och påverka, inte allt, men genom att skapa kring det man vill inom vissa ramar.