Under större delen av 1990-talet publicerades en nu nerlagd tidskrift med namnet Kvinnor mot fundamentalism i Sverige. Tidskriften tog upp den religiösa fundamentalismens och rasismens frammarsch och dess enkla svar på svåra sociala problem. Huvudbudskapet var att fundamentalistiska rörelsers frammarsch inte stannar kvar i Iran, Afghanistan – som då styrdes av talibaner – eller Saudiarabien. Utgångspunkten var att det finns en politisk och historisk bakgrund och orsakssamband som bereder väg för sådana rörelser, som dessutom får näring av rasismen i Europa.

Då stod beskrivningen av kvinnoförtryck utifrån kulturella aspekter inte i centrum, till skillnad från i den nya politiska retorik som dominerat sedan terrordåden den 11 september. Den dominerande retoriken i medier under 1980- och 1990-talet handlade inte om islam som orsaken till kvinnors utsatthet i europeiska förorter. I stället skylldes utsattheten främst på etnicitet, ras och nationalitet. Felet ansågs på den tiden ligga hos pakistanier och indier i Storbritannien, afrikaner i Frankrike, turkar i Sverige. Det var innan internet och sociala medier, och tidskriften försökte förmedla åsikter från andra länder, bland annat genom att översätta debatter från en systerorganisation i Storbritannien. Gruppen uppmärksammade den växande uppdelningen av folkgrupper enligt religiös tro som då steg för steg ersatte den nationella/etniska uppdelningen.

Men feministerna med rötter i Iran, Indien och Pakistan, riktade som regel inte sitt fördömande och sin kritik mot de människor som bodde i förorterna och kämpade för sin överlevnad, utan mot staten och kommuner som talade om integration men krävde assimilation. De grupper som inte ville eller kunde assimileras, hänvisades till att leva i vad som då i Storbritannien kallades ghetton. Feministerna tog upp frågor som segregation, bostadsbrist, arbetslöshet och privatiseringar som tillät religiösa flickskolor, segregerade arbetsplatser i form av lokala småföretag, helt enkelt sämre levnadsvillkor. De ansåg att politiska beslut och ekonomiska besparingar fördjupade kvinnors utsatthet, tillsammans med arbetslösheten och segregeringen, och gjorde dem mer osynliga och maktlösa i förorterna. De varnade för konsekvenserna och påminde om hur bymentalitetens mekanism skulle skärpa kontrollen över kvinnors friheter och privatliv i segregation från det övriga samhället. Patriarkatet i homogena så kallade ghetton får nämligen näring och växer sig starkare och åtnjuter i vissa fall till och med mer legitimitet än i hemlandet.

Till skillnad från en rad debattörer i dagens Sverige vände 1990-talets feminister i Storbritannien med utländsk bakgrund inte blicken uppåt. Debattens målgrupp var för dem inte stora tidningars debattsidor eller det vita politiska etablissemanget. De drivande i diskussionerna och mobiliseringen i förorterna vädjade inte till makthavarna för att de delade etnicitet eller politisk erfarenhet med någon viss utsatt grupp. De ropade inte heller på polisiära ingrepp för att lösa sociala problem som cementerar förtryck av olika slag. Många av dem med mångfacetterade erfarenheter av kvinnorättsaktivism i bland annat det mångreligiösa Indien, det islamiskt fundamentalistiska Pakistan under general Zia och Khomeinis Iran, visste att det enda sättet att uppnå hållbar förändring till det bättre inom de homogent invandrartäta bostadsområdena är att ändra maktbalansen. Att kräva genuint samhällsengagemang för integration där både minoriteter och majoriteter deltar. Fokus för dessa feminister verkade framför allt ligga på de utsatta kvinnornas självorganisering och respekt för deras problemformuleringar.

Vi befinner oss i en ny värld bortom 1990-talet. Folk förflyttar sig av olika anledningar mer än någonsin i den moderna historien. En befolkning som ständigt förnyas och kommer fortsätta att göra det, bland annat genom invandring, behöver en kontinuerlig debatt om och kamp för jämställdhet, för en gemensam definition av rätttvisa. Respekten för kvinnors rätt till sin kropp och rörelsefrihet beror varken på genetiska anlag eller nationella egenskaper. Människor lär sig detta genom bildning, engagemang och en öppen samhällsdebatt där ingen får rollen att läxa upp eller agera förmyndare.

Historien visar att social aktivism inom politiska partier, föreningar och fackförbund minskar de religiösa institutionernas makt över folk. När samhället tvärtom exkluderar människor, tar religionen som institution över med löften om rättvisa. Frihet från kontrollmekanismer och våldsstrukturer i dagens samhälle kräver en organiserad, oberoende, medveten och mångkulturell kvinnorörelse.

Vad debatterar vi om?

Vi vet att det finns kvinnoförtryck, även i förorterna, och det kan ta sig specifika uttryck såsom hederskultur. Vi vet också att de särskilt uppmärksammade förorterna i stor utsträckning består av invånare som är låginkomsttagare, nyanlända och stora familjer som gör allt för att förändra sin livssituation. Det handlar om bostadsbrist, arbetslöshet och ohälsa. Invånarna lever under sociala förhållanden som göder besvikelse, bitterhet, misstänksamhet, våld, kriminalitet och rädsla men också motstånd och engagemang hos de flesta. Många kvinnor i dessa områden är sociala aktörer, de höjer rösten för att inte ignoreras. Men det finns kvinnor, i synnerhet unga, som befinner sig i utsatta situationer. Patriarkatets ordning får en allt mer synlig roll och styrka utan organiserat motstånd.

Men vi befinner oss i en underlig tid med komplicerade problem. Två fascistiska hotfulla krafter växer parallellt i världen. Enkla svar på svåra problem är inget motto för feminister. Vi kan inte bortse ifrån att islamofobi är drivkraften i dagens allt mer öppet hotfulla rasistiska diskurs. Alla de mest framgångsrika nyfascistiska krafterna i Europa får sin näring av islamofobin och genom att mobilisera kring frågan. Feminister kan inte blunda för att det i dag drivs korståg i kvinnors namn mot muslimer som för det mesta tvingas bo i förorterna. Retoriken ”muslimer förtrycker sina kvinnor och är därför ociviliserade och ett hot mot vita kvinnor” används effektivt av nyfascister för att mobilisera mot människor från en viss del av världen. Retoriken används även som slagträ mot antirasister, liberala krafter och vänsterkrafter som försvarar nolltolerans mot islamofobin och rasismen.

Laurie Penny, feminist och skribent skrev för ett tag sedan i The Guardian, i en artikel med rubriken ”Det är inte feminism, det är islamofobi”, att det inte går att bortse ifrån att feminismens retorik och språk gärna kidnappas av islamofoberna. Hon anser att västerländska män har kidnappat kvinnorörelsens språk för att legitimera islamofobin. Detta för att det vita patriarkatet behöver ett täckmantel för att ursäkta den strukturella sexismen som drabbar alla kvinnor oavsett etnicitet.

”Några av dem säger till mig att som feminist måste jag stå på deras sida eftersom de står emot den muslimska barbariska sexismen. När jag inte håller med får jag veta att jag förtjänar att skickas till Afghanistan och stenas till döds”.

Debatten om kvinnoförtryck, hederskultur och liknande kräver i dag en politisk skicklighet som saknas hos de som blundar för islamofobins fara för alla. Det krävs en helhetsbild inte bara av det som händer i Sverige, utan det som drabbar hela världen. Det är just den islamofobiska diskursen som islamiska extremister och jihadister såsom IS använder som alibi för att rekrytera unga muslimer från Europa. Deras projekt och huvudpropaganda handlar om att spela på det som i Europa anses vara ”islamiskt”. Genom att satsa på islamofobisk retorik kör de samtidigt över den stora majoritet av vanliga, ofta liberala muslimer som ser religion som sin privatsak. Och detta underlättas eftersom vanliga mulismers tolkning och vilja redan har diskvalificerats med hjälp av europeisk media. Islam tillskrivs ett enda ansikte och det är vad IS visar och nyfascisterna och deras svans bekräftar.

Ska feministerna sluta kritisera religioners, däribland islams, patriarkala strukturer av rädsla för att ge näring till fascistiska rörelser på frammarsch? Svaret är absolut nej. Feminister och progressiva krafter i Europa har inget annat val än att visa nolltolerans mot islamofobin och nyfascismen å ena sidan och kvinnoförtrycket å den andra. Istället för att lämna unga muslimer åt jihadister, ska feminister se till att de ansluter sig till kampen för rättvisa och jämställdhet. Det finns ingen annan utväg.

Men den avgörande frågan är ändå HUR. Det kanske är vår tids största dilemma, särskilt för kvinnorörelsen i väst. Det är just denna fråga som kräver sakliga diskussioner med syfte att hitta konkreta lösningar. I denna debatt ska förstås alla röster inkluderas, inte enbart de som sekulära och ateister gillar höra. I grunden handlar det om synen på kvinnan som social aktör, inte en varelse i behov av förmyndare, vare sig mannen eller den politiska och kulturella eliten. Den politiska eliten, feministisk eller annan, måste se kvinnor med annan tro, livserfarenhet och erfarenhet av utsatthet, som sina jämlikar. Att gå över deras huvud, vända sig till makteliten och majoritetssamhället och direkt eller indirekt föreslå ”tvångscivilisering” i förorterna, ger näring åt rasismen och hierarkiska strukturer och lägger grunden till jihadisters rekrytering. Sådana överlägsna ställningstaganden stärker feministernas fiender.

Debattklimatet som många av oss i dag är missnöjda med, har delvis sina rötter i det ojämlika samtal som har pågått så länge nu. Det är i regel den ena sidan med anknytning till den politiska, statliga eller mediala makteliten som hörs. Debattklimatet har de senaste åren, under påverkan av det inhemska politiska läget samt global krigföring och kriser, reducerats till missförstånd, personangrepp och smutskastning. Utifrån detta klimat föds inga konkreta lösningar för de utsatta kvinnorna som måste rädda sig själva. Ett sådant debattklimat går förstås inte att predika till det bättre heller. Men det är värt ett konstruktivt försök så att det utvecklas till ett samtal mellan jämlika samhällsaktörer, utan att mobilisera häxjakt och korståg mot varje åsiktsmotståndare.

Om kvinnorna som bor i förorterna mobiliserar för sina egna ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter, då skapas en miljö där olika krafter får styrka för att komma till tals. Maktbalansen förändras. Nu behövs det, trots många goda krafter som arbetar konstruktivt i förorterna, en omfattande mobilisering och självorganisering. Istället för att förnedra människor för deras klädsel och religiösa tro, måste feminister skapa möjligheter och forum så att kvinnor i organiserade former talar ut och utmanar orättvisor. När kvinnans sociala och ekonomiska position stärks, då höjs hennes röst mot patriarkatets kontroll. Detta har varje feminist som arbetat som aktivist med kvinnorättsfrågor lärt sig av erfarenhet.