Zanele Muholi (South African, born 1972). Ayanda & Nhlanhla Moremi's wedding I. Kwanele Park, Katlehong, 9 November 2013.

Bild: Press/Brooklyn Museum

Evidens och okända anteckningsböcker

2015-07-10 | Christin Sandberg, New York padlock

KULTUR

Den sydafrikanska fotografen Zanele Muholi – vars arbete kretsar kring synliggörande av svarta lesbiska, homosexuella, bisexuella, trans- och queerpersoner – kommer i höst till Malmö fotobiennal. Christin Sandberg ger smakprov på hennes och två andra konstnärers arbete från deras aktuella sommarutställningar i New York.

Zanele Muholi: Isibonelo/Evidence

Pågår från Maj till 1 november 2015

Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art, 4th Floor

Basquiat: The Unknown Notebooks

Pågår från 3 April till 23 Augusti 2015

Kehinde Wiley

utställningen upphört

RELATERADE ARTIKLAR

2012-05-17 Sabotage mot lesbisk kamp i Sydafrika

2011-05-13 ”Vi lesbiska sydafrikaner vill betraktas som mer än offer”

Just nu visas utställningen Zanele Muholi: Isibonelo/Evidence, den största hittills av den sydafrikanska fotografen Zanele Muholi, på Elizabeth A. Sackler Center for Feminist Art på Brooklyn Museum i New York.

Den sydafrikanska fotografen, som är född 1972 i Umlazi township i Durban, Sydafrika lär kalla sig själv ”visuell aktivist”, och har uppdragit åt sig själv att synliggöra svarta lesbiska, homosexuella, bisexuella, trans- och intersexpersoner i Sydafrika.

Detta gör hon storslaget och med framgång. Hennes fotografier och videoverk har visats på flera internationella utställningar. I höst medverkar hon på Malmö fotobiennal.

”Vi svarta lesbiska måste göra oss synliga på alla sätt vi kan. Vi måste stå emot fördomar i alla dess former, särskilt när de förskjuter oss på grund av vår sexuella läggning och könsuttryck.”, har hon själv sagt.

Den porträtterades blick

Särskilt porträttserien Faces and Phases som är en del av de totalt 87 verk (2007-2014) som ställs är imponerande. Där möter de porträtterade kvinnornas blickar åskådaren med en kraft som går rakt in och stannar kvar långt efteråt.

Det finns ett allvar i blickarna. Men som helhet och genom sin estetik utstrålar porträtten framför allt stolthet. Min respekt är omedelbar. För personen och allt hen har levt och för fotografen.

För det finns en mörk baksida. Verkligheten. Kvinnorna i Sydafrika bor alla i ett land där konstitutionen skyddar hbtq-personers rättigheter, men oftast misslyckas att skydda dem från riktat våld.

Det första du möts av på utställningen Zanele Muholi: Isibonelo/Evidence, som är den mest omfattande utställning som någonsin ställts ut av hennes verk och pågående projekt om ”LHBTQ- communities”, är ett jättefotografi i färg uppsatt på en fristående vägg. Bilden visar två händer som håller i ett sydafrikansk pass, som är uppslaget på en sida med stämpeln "avliden." Passet tillhörde Disebo Gift Makaus, en sydafrikansk lesbisk kvinna som våldtogs och mördades förra året. Hennes kropp återfanns halvnaken med ett rör nerkört i hennes hals.

Zanele Muholi (South African, born 1972). Xana Nyilenda, Newtown, Johannesburg, 2011; Xana Nyilenda, Los Angeles, 2013; Zanele Muholi, Vredehoek, Cape Town, 2011.

Omvändelsevåldtäkter

Många av kvinnorna Muholi träffade under arbetet hade blivit våldtagna, en del genom så kallade omvändelsevåldtäkter, och vittnade om fruktansvärda händelser ur sina liv. Hennes strävan var att inte exploatera dem ytterligare genom sina bilder.

Muholi har själv sagt att hon i porträttserien dokumenterar svarta hbtq-personers existens och motstånd genom positiva bilder av svarta queerpersoner, de flesta lesbiska, i Sydafrika. Hon visar estetiken genom porträtt. Detta för att just porträtt historiskt har fungerat som minnen för familj och vänner.

För Muholi handlar hennes konstnärsskap om att bevara ögonblick och rörelser och dokumentera dem genom visuellt berättande. Hon strävar efter att uppnå något som kan bli historisk referens för framtida generationer.

Förutom Faces and Phases visas bland annat en serie bröllopsfoton. Med den här utställningen lyckas hon skildra motståndet i de svarta hbtq-communities, hon ger besökaren en inblick i, på ett sätt som ingjuter både kraft och styrka.

Klass, ras och historia

Parallellt pågår utställningen ”Unknown Notebooks”, i vilken 160 sidor från konstnären Jean-Michel Basquiats tidigare opublicerade anteckningsböcker ställs ut tillsammans med ett antal teckningar och målningar.

Det är diktfragment, ordlekar och personliga observationer inspirerade av livet på gatan, populärkultur, sport, klassisk konst, afrikansk konst, jazzmusik och ämnen som klass, ras och historia.

Som de flesta av Basquiats verk är de både starka, uttrycksfulla och fyllda med detaljer att fånga upp. Ord, tecken, symboler - anteckningarna, där fragment till några av tavlorna finns, fungerar som både bakgrundsinformation och nycklar till att läsa de större tavlorna.

Basquiat var oerhört produktiv och lär ha lämnat efter sig runt tusen målningar och dubbelt så många teckningar när han dog av en överdos 27 år gammal. Då hade han varit aktiv konstnär sedan 1977 då han var i 17-årsåldern och hans signatur SAMO (”same old shit”) började dyka upp på väggarna i New York tillsammans med korta fraser.

Hemlös

I samma veva stack Basquiat hemifrån och bodde på gatan. Han målade hela tiden, bland annat små vykort som han sålde för att få in pengar.

Sen gick allt mycket snabbt. I raketfart tog konsten honom via hårt arbete från livet på gatan till 5 000 kvadratmeter i East Village och pengar i ugnen. Många hade förstått att det inte bara var fastigheter det gick att bli rik på utan även konstnärer. Pengarna började flöda in i konstvärlden.

Och hypen kring honom har inte slutat växa. Tavlan Dustheads (1982) sålde för över 48,8 miljoner dollar under en auktion med modern konst på Christies 2013.

Men även om Basquiat tog sig bort från gatan och målade i Armanikostymer lär aldrig en taxi ha stannat för honom i stan. Istället gömde han sig när hans sällskap vinkade in en. Händelser som den, rasismen i allmänhet och det faktum att det inte fanns några svarta konstnärer eller svarta människor porträtterade i konstverken gjorde att han ville bli bäst.

Men framför allt ville han bli erkänd som svart konstnär i en ultravit konstvärld bestående av ”vita väggar, vita människor och vitt vin”, som konstkuratorn Diego Cortez säger i dokumentären Radiant Child från 2010. Och han ville sätta svarta i centrum i sin konst.

Precis det, som både Zanele Muholi och Kehinde Wiley, som båda ställs ut parallellt på Brooklyn Museum, i dag gör.

Måla om kanon

I en tredje utställningshall hänger verk av Kehinde Wiley, en New York-baserad konstnär, som har uppmärksammats för sina naturalistiska porträtt inspirerade av de gamla mästarnas målningar.

Wiley har gått fram till okända män och kvinnor av afro-amerikanskt ursprung, som han själv, och bjudit hem dem till sig. Där har de sedan fått titta på klassiska målningar och välja i vilken de skulle vilja se sig porträtterade.

Sedan har de poserat i likhet med personen i konstverket fast med egna kläder och personlig touch och Wiley har fotograferat. Utifrån fotografiet har han sedan målat de enorma, färgstarka porträtten med blomsterbakgrund. Det är samtida, heroiskt och kitschigt på samma gång.

Precis som med de personer som Muholi visar upp uppstår i mötet mellan den porträtterade och åskådaren något intressant. Vem är egentligen betraktaren?