Delar av artikeln är tidigare publicerad i rapporten Tillgängliga mötesplatser där Folkets hus och parker kartlägger behov av nya mötesplatser.
SE PANELSAMTAL om rapporten, som presenterades vid ett webbsänt seminarium i #almedalen15.
Medverkande: Alice Bah Kuhnke, kultur- och demokratiminister, Murat Solmaz, projektledare, LSU, Kerstin Wennergren, chef Folkets Hus Hammarkullen, Behcet Barsom, ordförande kulturnämnden Örebro kommun, Michael Blixt, förvaltningschef, Västerporten, Martín Mestanza, ordförande föreningen Folkets Hus Vivalla, Katarina Berggren, kommunpolitiker i Botkyrka, Karen Austin, ansvarig för rapporten, Annika Nilsson, ordförande, och Calle Nathanson, vd, Folkets Hus och Parker. Moderator: Gunilla Kindstrand.
Sävja, Gottsunda, Grännby, Tallnäs, Ekön, Charlottenborg, Väter, Araby, Flemingsberg, Husby, Araby, Skäggetorp, Öxnehaga, Kungsmarken, Kronoparken, Biskopsgården, Tjärna ängar, Bergsjön, Tensta. Med mera. Vissa orter är kända av de uppräknade. Andra är inte det. Det är de ”dubbelt dolda” – de så kallade miljonprogrammen som finns i de gamla bruksamhällena eller i industristäder. Media finns inte där. Medelklassen som dricker kaffe latte i centrum åker inte ens till Öxnehaga från Jönköpings centrum och köper billiga grönsaker fast det går bussar dit regelbundet och det är nära. En kan gå från Timrå centrum till det socioekonomiskt utsatta området Tallnäs. Det är närmare än vad det är från Järntorget i Göteborg till Bergsjön. Till Järntorget kan en enkelt ta ”vagnen” till Bergsjön. Det är lite längre. Likheterna är att en mentalt har rört sig mellan två olika världsdelar i de tre fallen.
Det räcker med att känna igen några av orterna till namnet så förstår en som läsare vad det handlar om. Utsatta stadsdelar runt om i Sverige. Hur kommer det sig att de flesta endast känner till några av dem? De flesta har hört om bilbränder och stenkastning och orten associeras till problem. Men om det inte kastas sten eller bränns ner bilar och om andelen elever som inte uppnår målen i ett eller flera ämnen i grundskolan är 30 procent eller om arbetslösheten ligger på 13,8 procent i ålderskategorin 20-24 år som till exempel under 2013 i Tjärna ängar i Borlänge så är orten ändå inte bekant för merparten av de som bor i Sveriges storstäder. Människor bor här också. Trångt är det. Finns det inte plats i lägenheten kanske familjen har ett källarutrymme där släkten kan bo. Så ser det ut i de här områdena.
Förorten, miljonprogramsområden eller utsatta stadsdelar diskuteras och debatteras ständigt men ytterst sällan med de som bor i områdena och när det diskuteras så görs det i form av ”åtgärdspaket”. Människor i utsatta bostadsområden behöver inte ”åtgärdas” främst utan de behöver få stöd i att känna ”känsla av sammanhang och meningsfullhet” så att ens liv upplevs som värdigt och i sin tur ger kraft och energi att ställa krav på kommunala politiker och omgivning.
Det finns mycket kunskap att hämta från våra olika orter. Det är såklart mycket som även skiljer sig från ort till ort. Men enligt undersökningar från bland annat statliga Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor (MUCF) så verkar det finnas ett större intresse för internationell politik och globalisering i orterna jämfört med hur det ser ut för unga generellt. Fler unga använder biblioteken i dessa områden och då främst tjejer. Samtidigt visar bristen på tillgången till öppna mötesplatser drabba tjejer och hbtq-personer mer än heterosexuella killar och även i de fall där de finns så går inte tjejerna eller hbtq- personer dit på grund av en rådande machokultur eller rädslor för repressalier hemifrån och kanske hot om våld.
Många unga tjejer och killar som lever i de här bostadsområdena lever med hederskultur i form av begränsningar som familjen sätter upp. Det finns således olika typer av kunskap som måste fram för att göra orten rättvisa. Men så länge medier och olika vänster- eller högerdebattörer väljer sida för att proklamera ut åsikter som inte gynnar de boende utan som stigmatiserar orten ytterligare så gör en inte orten rättvisa utan okunskapen fortsätter att florera. Kunskap erhålles genom inläsning men framförallt genom möten och det borde vara straffbart för medier att inte visa på nyanser och flera sidor av dessa områden.
Det är ett gigantiskt problem att det finns fattigdom, rasism och strukturell diskriminering i Sverige i dag. Fattigdom har alltid funnits men i dag har den fått en annan etnicitet. Etnicitet är det som oftast definieras av andra. Det vill säga av majoritetssamhället. I början av förra seklet omfattade fattigdomen framför allt vit arbetarklass och i dag framförallt av människor med annan etnisk bakgrund än svensk. Likheterna är stora och skillnader finns men behoven är ofta desamma. Det som särskiljer är att segregationen har ökat lavinartat mellan innerstad och förort, mellan centrum och periferi.
Engagemang skapas ofta när en känner orättvisor inpå huden. Så var det när fackföreningsrörelsen hade sin glansperiod och så är det för människor som inte har jobb i miljonprogrammen i dag. Det sker bäst i organiserad form där de gamla rörelserna som till exempel ABF och Folkets hus kan vara en del av förändringsprocessen. Det är i de utsatta områdena det skapas kunskap om hur det är att leva i en ekonomiskt globaliserad värld. Det gjordes tidigare av fattiga bönder och arbetare i glesbygden och i dag av unga, frustrerade och ambitiösa vars föräldrar en gång i tiden flytt hit och som har fått nog.
Det finns faktiskt idéer om hur en förändrar. Och det finns exempel i hela vårt rike på aktörer som gör något och som vågar bryta de konventionella idéerna om hur förändring skapas. Om föreningen – som alltid funnits – inte är verksam längre kanske en ska tänka om. Det har man tagit fasta på i Vaxnås och på Orrholmen i Karlstad. Där arbetar bostadsföretagen ihop med lösa nätverk och med Riksteatern för att som de själva säger ”utveckla bostadsområdet till en scen”. Och med hjälp av de boende bygga på invånarnas egna berättelser.
Eller som i Flemingsberg där olika religiösa samfund gått samman och byggt upp ett gemensamt hus där folk samlas oavsett vilken gud en tror på. Om en tror överhuvudtaget. Det är okej att komma ändå. I de flesta områden jag besökt ordnas det med festivaler och finns det ingen naturlig mötesplats så kan en slå ihop två lägenheter, som i Tjärna ängar i Borlänge, och bedriva föreningsverksamhet.
Föreningar bildas och föreningar gör skillnad men kartan behöver ritas om och fler som inte bor i orterna behöver besöka orterna för att de boende inte ska bli för ensamma och för att de ska slippa läsa saker om sig själva som inte stämmer med verkligheten i orten de bor på. Orten som har flera namn.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Håller med! För lite utrymme ges åt förortsbor att själva definiera sina problem och ge förslag till lösningar!