Professor Jutta Allmendinger leder Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung.

Bild: INSM

”Tyskland måste avlasta kvinnor från omsorgsansvaret”

2015-07-07 | Unn Gustafsson padlock

UTRIKES

Det tyska hemmafruidealet förändras, men långsamt. Avsaknaden av förskoleplatser, men också skattesystemet, håller fortfarande kvar kvinnor i hemmet. Situationen är ohållbar. Det västtyska familjeidealet har enligt professorn Jutta Allmendinger förändrats sedan murens fall. Numera förväntas kvinnor arbeta och inte stanna hemma alltför länge med barnen.

FAKTA/ARBETSMARKNADEN I TYSKLAND

I maj i år låg arbetslöshetstalet för kvinnor i Tyskland på drygt 6 procent. Det döljer en skillnad på flera procentenheter mellan väst och öst, där arbetslösheten är mycket högre.
Utöver de cirka 1,3 miljoner kvinnor som anmält sig som arbetssökande hos myndigheterna står cirka 3,8 miljoner utanför arbetskraften. I den här gruppen kvinnor är två av tre yrkesutbildade, mer än var tionde har en högre utbildning. Mer än hälften anger att de inte letar jobb på grund av familj och barn (Allmendinger, 2010).
Sysselsättningsgraden bland kvinnor i väst låg på knappt 55 procent 1991 och steg till 67,5 procent 2012. Sysselsättningsgraden bland kvinnor i öst sjönk massivt efter återföreningen men har därefter stigit och låg på 69,1 procent 2012.

Att framhålla kvinnors status i Östtyskland som förebild är fortfarande känsligt. En av de som ändå gör det är professorn Jutta Allmendinger, som leder Wissenschaftszentrum Berlin für Sozialforschung. Nyligen kallade hon det gamla DDR för ”ett stycke Sverige i Tyskland”. Sådana uttalanden kritiseras hon för, berättar Allmendinger när jag ringer upp för att prata reformbehov.

Det västtyska familjeidealet har förändrats sedan murens fall. Numera förväntas kvinnor visst arbeta och inte stanna hemma alltför länge med barnen. Men det är ett deltidsideal, mannen är fortfarande den egentliga familjeförsörjaren. Farligt, säger Jutta Allmendinger.

– När vi jämför pensionsnivåerna ser vi att västtyska kvinnor löper enorm risk för åldersfattigdom, det gör inte östtyska kvinnor. Såtillvida är det vi västtyska kvinnor som borde närma oss dem, inte tvärtom. Men jag är inte en förespråkare för heltid för alla, utan tror snarare på en reducerad variant.

Både sysselsättningsgraden och antalet arbetade timmar är fortfarande högre bland kvinnor i öst än i väst. Småbarnsmammor, och kvinnor som blivit arbetslösa, strävar tillbaka till jobb trots att läget på arbetsmarknaden är sämre. Till saken hör att östtyskor i allmänhet inte har något emot att lämna barnen på förskola och fritids – och att detta är möjligt eftersom barnomsorgen är bättre utbyggd än i väst. Inställningen till förvärvsarbete verkar dessutom gå igen i de generationer som inte själva hann uppleva DDR. Allmendinger talar om en kultur som traderas från mammorna till döttrarna.

”Vem är du egentligen”

Petra Falkenberg och Maria Jacob förkroppsligar fenomenet. Vi träffas ett par timmar innan de ska på konsert i Volksbühne i centrala Berlin.

– Jag var ensamstående mamma i femton år och Maria gick på dagis från det att hon var åtta månader, sedan i skolan och på fritids, berättar Petra Falkenberg.

Hon utbildade sig till tolk och översättare i DDR. Efter plikttjänstgöringen arbetade hon bland annat för det östtyska författarförbundet och efter murens fall ledde hon under många år Los Angeles Times kontor i Berlin. Att jobba heltid var självklart och att vänner, grannar, föräldrar hjälpte till med barnpassning likaså.

Riktigt så enkelt upplever inte Maria Jacob dagens yrkesliv kombinerat med två barn. Den sociala tillit som fanns i Östberlin har inte överlevt och det är en kamp att hitta förskoleplats. Ändå tvekade hon inte att plugga upp till pedagog, med mormor som förebild. I dag arbetar hon heltid på förskola. Det spelar stor roll att hon växt upp med yrkesaktiva kvinnor, säger hon.

– Det året när jag var hemma med min dotter frågade jag mig själv ständigt ”vem är du egentligen?”. Idag är jag mamma, yrkesperson, jag är någons fru, jag går på konserter, har mina egna intressen...men vem är man som hemmafru? Det störde mig verkligen.

– Till syvende och sist handlar det om ekonomiskt oberoende, att veta att jag klarar mig på egen hand, säger Jacob.

Petra Falkenberg tolkar detta som en separationserfarenhet och poängterar att det var mindre dramatiskt att skilja sig i Östtyskland.

– Jag var gift men vi skiljde oss efter bara ett och ett halvt år. Det var mycket enklare i DDR och många kvinnor tog steget eftersom de visste att de skulle klara sig själva. Men det hängde förstås samman med att vi arbetade...

Återföreningens konsekvenser

Den tyska återföreningen innebar att östtyska kvinnor kastades in i ett nytt familjepolitiskt system, med sambeskattning och hemmafruideal. Även denna utpräglat västtyska kultur har visat sig vara seglivad.

– Föreställningen att barnen tillbringar hela dagen utanför hemmet, i förskola eller i heldagsskola, är fortfarande inte okej i Västtyskland, konstaterar Jutta Allmendinger.

Barn är en aldrig sinande tillgång, antog Västtysklands berömde Förbundskansler Konrad Adenauer i slutet av femtiotalet, och därefter gestaltades politiken. Men han hade fel. Idag låter en stor andel yrkesaktiva kvinnor helt enkelt bli att skaffa barn, och tyska politiker räds den demografiska utvecklingen. Redan nu är dessutom bristen på kvalificerad arbetskraft ett dilemma. Samtidigt sitter flera miljoner yrkesutbildade kvinnor hemma och yngre generationer fogar sig under den framväxande deltidsnormen.

Tyskland måste avlasta kvinnorna från omsorgsansvaret inte bara för barn, utan även för äldre familjemedlemmar, säger Jutta Allmendinger. Den statligt initierade utbyggnaden av förskoleplatser var rätt tänkt men måste kvalitetssäkras. Pedagoger måste äntligen få mer betalt. Vidare behövs det långt fler heldagsskolor än i dag, eller en systematisk utbyggnad av fritidshem även för äldre barn.

– Sedan finns det en juridisk dimension. Sambeskattningen måste bort, vi måste avskaffa föräldrapenningen och höja antalet pappamånader från två till minst fyra, säger Allmendinger.

Den tyska arbetsmarknaden behöver anpassas till en annan idé än den att mannen arbetar mycket och kvinnan lite. För Allmendinger är nyckelordet är omfördelning – av såväl det betalda som det obetalda arbetet. Hon förespråkar både arbetstidsförkortning och högre pensionsåldrar.