”Nedrustningsfrågan kräver både tålamod och otålighet”

2015-07-07 | Stina Oscarson padlock

OPINION

”Det är ju inte ens ett år sedan denna feministiska utrikespolitik utropades och med tanke på att det är mindre än 100 år sedan vi kvinnor fick rösträtt så kanske jag måste ge mig till tåls.” Stina Oscarson, dramatiker och skribent, har än så länge svårt att hitta feminismen i utrikespolitiken. Detta är hennes inledningstal vid Utrikespolitiska förbundet Sveriges seminarium ”Feministisk utrikespolitik – när, var, hur?” i Almedalen.

2015-07-03 #almedalen15: Vad betyder feministisk utrikespolitik?

Jag har svårt att kalla mig feminist. Men det beror nog främst på hur slarvigt ordet används i dag. För om kvotering till bolagsstyrelser är feminism, då kan jag inte kalla mig feminist. Jag menar, om HM, Nordea eller SAAB skulle ha 50 procent kvinnor i sina styrelser skulle de då vara feministiska företag?

Eller kriget. Skulle det vara feministiskt om vi hade 50 procent kvinnor i armén och sydde uniformer anpassade efter kvinnokroppar? Då kanske drönarna gör kriget mer feministiskt nu när de soldaterna i USA kan skjuta terrorister i Afghanistan på dagen och ändå hinna hem och natta ungarna. Jag hörde en amerikansk feminist hävda det. Men i så fall är jag inte feminist.

När begreppet feminism urvattnas måste man reclaima det. Och det kanske en feministisk utrikespolitik skulle kunna göra men då vill det till att man bedriver en sådan så att ordet inte ännu en gång kidnappas.

Den bästa definition av feminism som jag har hittat är från Frida Stenhoffs tal om feminismens moral som hon höll i Sundsvall 1903, där hon säger att feminism är att vara ”för det fria tänkandet, mot klerikalismen eller prästväldet, för fredsrörelsen mot militarismen, för social nydaning, mot klass och kapitalförtryck”.

Och om detta är feminism då är jag med stolthet feminist, men då har vi ännu inte sett den feministiska utrikespolitik det talas om. Tyvärr.

En feministisk utrikespolitik skulle inte acceptera Kex-utredningens förslag om svensk vapenexport. En feministisk utrikespolitik skulle inte ha behövt en utredning. Man skulle ha kunnat nöja sig med att inte bevilja ett enda undantag från de lagar vi redan har och inte exportera några vapen.

År 2014 var antalet väpnade konflikter det högsta sedan kalla kriget och trenden går uppåt. En feministisk utrikespolitik skulle fatta att denna uppgång inte beror på att vi har för lite vapen i världen. Utan för mycket. En feministisk utrikespolitik skulle förstå att säkerhet inte byggs med militära medel.

En feministisk utrikespolitik skulle därför inte skriva under värdlandsavtalet med Nato (omröstningen är våren 2016 så det finns i och för sig ännu hopp). För i och med detta avtal, som av nuvarande försvarsministern, betraktas som en ”teknisk fråga” kastar man i ett svep bort allt det arbete som Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj Britt Theorin gjort vad gäller kärnvapen.

Bara som ett exempel. För avtalet innebär också att man kan tillåta Nato att transportera trupper och krigsmaterial genom vårt land och även bedriva krig mot tredje land med Sverige som bas. Natostyrkorna har också i skarpt läge rätt att agera självständigt och soldaterna har immunitet i Sverige.

Avtalet innebär också att man underlättar för ytterligare militära övningar på svensk mark. Läs Norrbotten – Sapmi – som framförallt drabbas. Och detta trots att alla dessa övningar är mycket svåra att förena med urfolkens rättigheter. Nu har vi ju inte ratificerat konventionen om urfolkens rättigheter ILO 169. Vilket i sig är en skandal. Och det skulle en feministisk utrikespolitik genast göra. Men nu ser vi ut att välja Nato istället

En feministisk utrikespolitik skulle inte som vi gjort den här våren vara med och öva ett krig om Arktis naturresurser, som blir mer attraktiva i takt med att isarna smälter. En feministisk utrikespolitik skulle istället lägga resurserna på att stoppa klimatförändringarna.

För en feministisk utrikespolitik skulle inte tillåta att vi exporterar våra koldioxidutsläpp till andra länder. En feministisk utrikespolitik skulle inte hålla isär frågorna utan se att säkerhet hänger ihop med miljöpolitik, men utbildningspolitik, med ekonomi, jämlikhet och global solidaritet.

En feministisk utrikespolitik skulle helt enkelt försöka lösa problemen på rätt nivå.

Men vi får väl se.

Det är ju inte ens ett år sedan denna feministiska utrikespolitik utropades och med tanke på att det är mindre än 100 år sedan vi kvinnor fick rösträtt så kanske jag måste ge mig till tåls. För som Alva Myrdal sa; ”ska du arbeta med nedrustningsfrågan måste du både ha tålamod och vara otålig.”